torsdag, december 13

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

av Peter Sjöblom

ULF LUNDELL: ”Törst” (EMI Harvest, 1976)

Jag vet att det är fult att tycka om Ulf Lundell.

Särskilt fult blev det i och med debaclet som fortfarande kastar en lång mansgrisskugga över Lundell och som utspelade sig mellan honom och Karolina Ramqvist i slutet av nittiotalet när han skickade ett ytterst plumpt formulerat privat brev till henne som hon sedan lät publicera i boken ”Fittstim”. Genast blev Lundell ett villebråd för den nya generationens feminister; han blev hundhuvudsbäraren framför andra och Manschauvinisten med stort M då han vid det laget var en så stor och etablerad artist – nationalskald enligt somliga – att han mycket enkelt kunde förvandlas till den måltavla som behövdes för att föra ett ideologiskt koreograferat skyttegravskrig.

Vad som snabbt ”glömdes” och som fortfarande skyms av den historiska krutröken var själva anledningen till Lundells oprofessionella vedergällning i brevform, den recension Ramqvist skrev av ett nothäfte med utvalda Lundell-låtar. Recensionen genomsyrades av en omisskännlig misandri som inte enbart riktades mot Lundell själv utan även mot hans manliga fans. Allt det där hade kunnat och borde ha lämnats att självdö i det förgångna om det inte vore så att Ramqvist med sin recension skapade prototypen för senare pejorativa karikatyrer av ”Kulturmannen” och ”Dylanmannen”, två av flera nya mål som kommit att fungera lika bra för allsköns rosa spottloskor som symbolen Lundell. Dessa kontraproduktiva stereotyper byggda på en havererad människosyn är lika tröttsamma som Lundells idealiserade, idoliserande och underlivsputande gestaltning av Kvinnan.

Dessutom rivs de illa läkta såren då och då upp igen, som när en av de gamla ”Fittstim”-skribenterna, Belinda Olsson, i en reportageserie i teve försökte försonas med en minst sagt ointresserad Lundell. Frågan man bör ställa sig är vad Lundell egentligen hade för ”skyldighet” att gå med på en förlåtande handskakning när risken för ännu en medial baktändning riskerade vara större än vinsten med försoningen. Jag har inget svar på den frågan. Men Belinda Olsson fick löpa gatlopp som könsförrädare efter sina program för att hon tordes avvika från påbuden.

Vid tiden för Ramqvist-kontroversen hade jag slutat lyssna på Lundell, åtminstone på de skivor han gjorde från och med dunder-och-brak-genombrottet med ”Kär och galen” 1982. I samband med den gick han från att vara Ulf Lundell till att vara ”Ulf Lundell”, alltså en rätt outhärdlig travesti på sig själv som matade ut formlösa/enformiga låtar på dubbelplatta efter dubbelplatta. När han för ett par år sedan dessutom gav ut ”Hemåt genom Rift Valley” – en box med sextioåtta (!) CD, hans kompletta skivutgivning plus mycket mer därtill – bekräftades det med plågsam tydlighet att han saknar självkritik och sinne för proportioner lika mycket som en mullvad saknar syn.

Samtidigt är det just det där blandade kaoset av klarsyn och självupptagen pekoral som gör hans produktion så ostyrigt mänsklig. Och de mänskliga egenskaperna och karaktärsdragen är ju inte alltid så snygga – och framför allt inte gångbara hos fingerpekarna som vanemässigt avskyr Lundell med vrede och som han avskyr tillbaka. Men ja, för den som inte orkar göra Lundell till sin livshållning hade lite mer struktur i utgivningen varit av godo.

Däremot lyssnar jag gärna på Lundell när han i intervjuer uttalar sig om allmäntillståndet i Sverige. Jag håller inte alltid med honom men han tänker självständigt och står för någonting i ett land som handfallet irrar i kors mellan folkvalda slipsrasister, skanderande dårar som marscherar in från yttersta högerkanten, och den vilsevänster som kväver sig själv med en självmotsägande och konsekvensfrämmande sörja av panikslagen identitetspolitik. Allt medan den bortkomna och krympande mitten famlar efter de halmstrån som knäcks vid fyraprocentsspärren. Den vresige Ulf Lundell behövs, oavsett vad man tycker om honom.

Kanske kan man idag kalla Lundell för en partilös socialist, alldeles för frihetlig i sin hållning för att passa in i de ängsligt skiftande dogmer som utgör dagens politik. Fast så har det väl egentligen alltid varit – innan han fick skivkontrakt med stora EMI hade han uppvaktat både Silence och MNW, musikrörelsens mest monolitiska bolag i proggens sjuttiotal. Bägge tackade nej. Inte konstigt. Hur skulle Lundells verklighetsiakttagelser och frågor passat in bland slagord och hammarbankande svar? Hör bara låten ”Bente” från LP-debuten ”Vargmåne” från 1975, kanske den bästa låt Lundell har skrivit; ångestriden, klaustrofobisk, tvehågsen – ska han rädda låtens huvudperson från undergång bland torskar och knark i det Stockholms City som han besjunger i en annan av skivans låtar, eller ska han ”bara fortsätta rulltrappan ned”? Ett tvivel som omöjligen kunde godkännas av proggens politruker men som än idag skär lika obedövat och kirurgiskt genom hjärtat och som tvingar lyssnaren till självrannsakan betydligt mer effektivt än någon dåtida plakatpropaganda. Det är min Lundell, den jag återvänder till, den Ulf Lundell som åtminstone delvis försvann när den själv- och beundrarikoniserade ”Ulf Lundell” klev fram.

Den unge Lundell, den som hörs på de allra tidigaste skivorna, är alltså i mångt och mycket är en annan artist än den äldre Lundell. Men hur många av dem som pavlovskt tog och tar parti för ”Fittstim” har överhuvudtaget lyssnat på honom? Hur många kunde ens nämna en enda låt på skivan ”Törst”? Med lite tur hade de kanske hört sina föräldrar spela halvhiten ”Och går en stund på jorden” (den som börjar med raden ”Kom så åker vi upp i Kaknästornet”). Men mer än så skulle riskera att komplicera bilden av fienden, mer än så skulle hota att smutsa symbolens skrikiga grundfärger.

”Törst” är Lundells ”svåra andra platta”, utgiven 1976, mindre än ett år efter ”Vargmåne” och samma år som han gjorde litterär sensation med ”Jack”. Det är också en av hans mest underskattade plattor, utan givna festprissefavoriter som ”Sextisju, sextisju” från ”Vargmåne”. Visst har den ett par ösiga spår som titellåten och ”Cobra Rax” och visst hyser ”Våren närmar sej city” ett framtidshopp redan i titeln, men generellt sett är musiken på ”Törst” lika monokrom som omslagsfotot på Lundell isolerad mot en nådlöst tom bakgrund. Skivan har en undanglidande, mörk underton, ibland mer än bara en underton, som i ”Birgitta hon dansar”. Det är en riktigt krypande gastkramande låt i betonggrått och sjukhusvitt – det är som om Bente till sist brutit samman och lagts in på en steril psykmottagning, som en hårt åtskruvad variant av någonting som var för skrämmande till och med för P. C. Jersilds ”Babels hus”: ”Birgitta hon dansar/i gasfyllt rum”, ”Elektriska chocker/det har hon fått/som satt hjärnan i brand”.

Låten ”USA” är en ambivalent uppgörelse med det drömland som även det är ett dårhus och som ingen av oss kan skrivas ut ifrån. En imperialism att förakta men omöjlig att lösgöra sig ifrån – och som man kanske inte heller riktigt vill frigöra sig ifrån. Ännu ett exempel på ”Törsts” instängda orolighet och kluvenhet.

”Jag vill ha ett lejon” är skivans svagaste låt, en musikaliskt trivial fuskreggae men som också plågas av den där tvehågsenheten, i detta fall ett slags rädd åtrå. Åtrå också i avslutande ”Söndag” där erotikern Lundell flyr stan för en några timmar lång tvåsamhet på landet, men attraktionen låter så uppgiven att intimiteten låten skildrar mer låter som ett slags urblekt eskapistiskt tröstsex. Hela låten känns verkligen som en söndag av utmattad ruelse, som ett rastlöst, ångestförgiftat omen om en försoningslös miljonprogramsmåndag.

För mig är ”Törst” en skiva som handlar om en tillvaro som kommit i kläm. Det är en obekväm, gnagande platta, till och med i sina mest jublande stunder, lika illa anpassad för ”pojkarna längst fram” som skrålar med i konserternas ”Sextisju, sextisju” som för dem som midsommarnynnar några strofer ur ”Öppna landskap”. ”Törst” ligger betydligt närmare ”Ett anständigt liv” än sill och nubbe, betydligt närmare alienationen än brötgrabbig dunk i ryggen-gemenskap. Och väldigt långt från Fittstimsföraktets ”Ulf Lundell”.

Värd att nämna är också den ännu sämre ansedda uppföljaren till ”Törst”, ”Natten hade varit mild och öm”, inspelad live tillsammans med Mats Ronander-ledda bluesrockbandet Nature. Jag gillar den också, för de tappade greppens skull. De två skivorna är rätt olika varandra men hör ändå ihop; ”Natten” tar grunden från ”Törst” men låter den falla samman i en oregerlig sjavighet, som om Dylans Rolling Thunder-turné hade gått ner sig ordentlig på mellanöl och innehållet i ”sötaktigt doftande dosor”. De båda skivorna utgör tillsammans en kort övergångsfas i Lundells med tiden allt mer oformliga karriär, en period när han visste att han var på väg men utan att riktigt veta vart. Kanske därför som ingen av dem fått den plats de förtjänar ens på alla de Lundell-samlingar som finns. I synnerhet ”Törst” representerar en identitetssprövning, ett sorts vacklande framåt, och det är en av anledningarna till att jag tycker att ”Törst”, efter en lång tids innötning, är Ulf Lundells bästa skiva.