tisdag, oktober 23

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 20 – THE KOSSOY SISTERS

av Peter Sjöblom

THE KOSSOY SISTERS WITH ERIC DARLING: ”Bowling Green” (Tradition, 1956)

När antropologen, mystikern, filmavantgardisten och inte minst skivsamlaren Harry Smith sammanställde sin ”Anthology of American Folk Music” startade han en långsam revolution. För skivbolaget Folkways räkning sammanställde han tre tematiskt uppdelade dubbel-LP med låtar av både svarta och vita artister som han hämtade ur sin privata samling av stenkakor från tjugo- och trettiotalet. Skivorna blev fundamentet för den folkmusik-revival som kulminerade på sextiotalet med Bob Dylan som galjonsfigur.

Idag tar vi Dylan för given och det är lätt att glömma bort hur subversivt hans angreppssätt på den traditionella musiken faktiskt var, men lyssna på hur folksången lät under femtiotalet och det blir uppenbart varför Dylan hade en sådan sprängkraft. Fram till hans skivdebut 1962 är tonen duktig och artig och har mycket lite att göra med den vindögda och otyglade musik som Harry Smith samlade på. Dock Boggs, Buell Kazee, Clarence Ashley och Mississippi John Hurt byttes mot Burl Ives som hade gjort sig känd redan på fyrtiotalet med sin välsmorda barytonstämma och sjöbjörnsframtoning, John Jacob Niles vars tolkningar visserligen var ytterst märkliga men också ytterst högdragna, och The Weavers som med den alltid lika äppelkindat rättskaffens Pete Seeger i spetsen inspirerade horder av prydliga artister som The Kingston Trio, Peter, Paul & Mary och den outhärdligt kristallröstade Joan Baez.

Kossoy Sisters var en anomali. De var inte socialt medvetna som Woody Guthrie eller Pete Seeger och de var definitivt inte musikaliskt välartade som sina samtida. När deras skiva ”Bowling Green” (vars fullständiga titel löd ”Bowling Green and Other Folk Songs from the Southern Mountains”) gavs ut på det då relativt nystartade New York-bolaget Tradition 1956 lät den som en skärva som hade slagits loss ur den äldre tid då man ännu inte hade hunnit rita upp gränser mellan traditionerna, när Jimmie Rodgers stod lika nära den svarta bluesen som Mississippi John Hurt stod det vita berättandet. I efterhand har ”Bowling Green” placerats i bluegrass-facket men det är en alldeles för enkel kategorisering, Lirkar man lite skulle man möjligen kunna kalla den för den anakronistiska felande länken mellan Alice Gerrard & Hazel Dickens och Freakwater.

Än mer imponerande är att enäggstvillingarna Ellen och Irene Kossoy bara var sjutton år gamla när de spelade in skivan. Visserligen med hjälp från folkprominensen Erik Darling på gitarr och banjo (instrument som även systrarna själva trakterade), men hans roll på skivan är stödjande och inte bärande. Det är tvillingarnas sång som gör skivan till vad den är, det är den som ger den sin egendomliga nimbus och tvetydiga karaktär. Deras röster, tätt omslingrade i close harmony, är unga men de sjunger – ibland riktigt förtjust – låtar som är uråldriga och mörka, om ensamhet, olycka och mycket ond och väldigt bråd död, som ”I Will Never Marry”, ”The Banks of the Ohio”, ”Poor Ellen Smith” och ”Down in Willow Garden”. Plus den antagligen mest groteska barnramsan någonsin, ”What Will We Do with the Baby O”, som hade den gjorts idag omedelbart hade omhändertagits av de sociala myndigheterna… Konflikten mellan texternas innehåll och den ibland muntra framställningen frammanar bilder av ett hårt, arkaiskt liv i fattigdom och desperation mellan söndagens Gud och lördagens Djävul – exakt samma stämningar som genomsyrar ”Anthology of American Folk Music”.

När ”Bowling Green” första gången återutgavs på CD i slutet av nittiotalet lär inte många alls ha känt till skivan. Lite mer uppmärksamhet fick systrarna Kossoy när deras version av den gamla countrygospeln ”I’ll Fly Away” användes i ”O Brother, Where Art Thou?”. Ellen blev mäkta förvånad när hon plötsligt hörde sin och syrrans röst strömma emot sig i biomörkret – hon hade ingen aning om att regissören Ethan Coen hade fått ett exemplar av nyutgåvan och blivit så förälskad i deras musik att han utan att fråga tagit med låten i filmen! (På det framgångsrika soundtracket hade emellertid Kossoys version ersatts av Alison Krauss och Gillian Welchs inspelning). Det hela ledde till att Ellen och Irene återförenades efter fyrtio med egna liv och många mil emellan sig. 2002 gav de ut sin andra skiva ”Hop on Pretty Girls” och efter att Irene skiljt sig från sin man och Ellen blivit änka flyttade systrarna ihop i ett parhus i en förort till Boston.