av Peter Sjöblom
NEIL DIAMOND: ”Gold – Recorded Live at The Troubadour” (UNI/MCA, 1970)
Det är lätt att förstå varför så många rynkar på näsan åt Neil Diamond. Han har sig själv att skylla med sin hårsprejade look, årliga Las Vegas-shower, den kväljande patriotballaden ”America” och andra slippriga popschlagers som man aldrig blir av med. Blotta namnet Neil Diamond ger visioner av strass och pråliga teveshower men det kan vi inte lasta honom för eftersom han faktiskt heter Neil Leslie Diamond på riktigt.
Men det fanns en tid när han var en relativt nykläckt låtskrivare som till synes utan ansträngning fick ur sig trovärdig ädelpop. Ingen kan ta ifrån honom äran av den snärtiga ”I’m a Believer” som gav The Monkees en jättehit (och som senare även spelades in av den oefterhärmlige Robert Wyatt), den exemplariska ”Solitary Man” (som Johnny Cash långt senare gjorde till titellåt på en av American Recordings-plattorna), den fina ”Girl, You’ll Be a Woman Soon” eller den snyggt förpackade existentialismen i ”I Am… I Said”. Inte ens UB40 kunde beröva honom ”Red Red Wine” trots att de på åttiotalet gjorde vad de kunde med sin glättiga aktieklippar-reggae med drinkparaply. Och detta är bara några av hans mest kända låtar – bortom dem finns gömda pärlor som ”A Modern Day Version of Love”, ”Glory Road” och ”If I Never Knew Your Name”.
När Neil Diamond var som bäst överträffade han till och med kungen av husmors-goth, Lee Hazlewood. Med råge. Inte undra på då att så många har gjort Diamond-covers, men det är ändå i hans egna tappningar som låtarna kommer bäst till sin rätt. Mycket tack vare hans fingranulerade röst som kunde vara betydligt mer känsloprecis än vad han vanligtvis får erkännande för.
Som ung hoppfull låtsnickrare kom Diamond i mitten av sextiotalet i kontakt med samma samvetsrymlige Bert Berns som några år senare skulle bli Van Morrisons svurne fiende. Till en början gick samarbetet bra och Diamond lyckades hålla den hitfixerade Berns någorlunda belåten med en serie skapligt framgångsrika singlar, men när Berns började ha för mycket åsikter om vilken riktning Diamonds karriär skulle ta skar det sig rejält mellan dem. 1968 lämnade Diamond Berns bolag Bang Records för MCA:s underetikett UNI. Precis som Berns hade gjort med Van Morrison började han omförpacka och licensiera ut Diamonds Bang-inspelningar till en radda samlingsplattor med mer eller mindre samma innehåll för att krama ut så mycket pengar som möjligt ur namnet Neil Diamond. Riktigt förvirrande blev det när det en bit in på sjuttiotalet dök upp flera Bang-relaterade skivor med ordet ”Gold” i titeln – ett par år efter att UNI 1970 hade gett ut en liveplatta med just det namnet!
UNI-plattan är en upptagning från The Troubadour, den lilla klubben i West Hollywood som spelade en avgörande roll för flera tongivande artister för och på sjuttiotalets country-, softrock och singer/songwriter-scen, som Byrds, Buffalo Springfield, Eagles, Elton John, James Taylor, Joni Mitchell och förstås Van Morrison. ”Gold – Live at The Troubadour” spelades in en kväll i juli 1970 och bara en och en halv månad senare fanns skivan ute i affärerna. Möjligen ville UNI/MCA så smidigt som möjligt kapitalisera på Diamonds singelframgångar med (den gräsliga) ”Sweet Caroline” och (den mycket bättre) ”Holly Holy” året innan – särskilt som de kände sig väldigt osäkra på hur pass kommersiellt gångbar studioplattan Diamond höll på med just då egentligen var. ”Tap Root Manuscript” blev visserligen en storsäljare när den gavs ut hösten 1970, men jag kan ändå förstå bolagets oro – det är ett ambitiöst och för sin tid apart (och ärligt talat inte särskilt bra) försök att göra någon sorts halvexperimentell världspop med afrikanska förtecken. ”Gold” var dess raka motsats, avskalad och ruffig, inspelad med bara bas, trummor och framför allt: Carol Hunter på gitarr och körsång.
Wikipedia beskriver Hunter som ”en av rockens första framstående kvinnliga instrumentalister” och hon hade jobbat som studiomusiker åt bland andra Janis Ian och Richie Havens innan hon träffade Neil Diamond. 1971 sade hon upp sig som fast medlem i hans kompband, dels för att satsa på en solokarriär (som bara blev en enda LP kort) och dels för att kunna fortsätta sitt studiomusikervärv. 1973 anlitades hon av Bob Dylan till ”Pat Garrett & Billy the Kid”-soundtracket, och han blev så imponerad av henne att han ville att hon skulle följa med på den mytomspunna Rolling Thunder-turnén i mitten av sjuttiotalet. Hon tackade nej till erbjudandet – uppdraget som sologitarrist gick istället till Mick Ronson – och återvände till Neil Diamond. Hon medverkar på flera av hans sjuttiotalsplattor. (En kuriös sidoupplysning är att det lär ha varit Neil Diamonds Las Vegas-shower som inspirerade Dylan till hans påkostade 1978-turné.)
Det är Carol Hunter som är den stora stjärnan på ”Gold”. Det är hon som får ”Solitary Man” att ringa så ensamt och vemodigt som den bara gör här, det är hon som stålhårt markerar rytmen i en ”Holly Holy” som långsamt byggs upp till nästan ett gospel-crescendo, det är hon som som får ”La Bamba”-derivatet ”Cherry Cherry” att kasta sig fram och tillbaka i garageryckningar. (Tyvärr lyckas inte ens hon inte häva ”Sweet Caroline” ur sin klibbiga sötaktighet.) ”Gold” fångade hela bandet under en särskilt inspirerad kväll men jag tror det är Hunter som mer än någon annan eldade på bandets entusiasm. Inte minst Neil Diamonds egen – jag har inte hört någon annan platta där han bjuder på lika exalterat oborstade sångprestationer. Han har aldrig låtit lika lössläppt kaxig som i ”Cherry Cherry”, ”Kentucky Woman” och ”Brother Love’s Traveling Salvation Show”; det låter som att han glömmer bort vem han är. Eller om klichén av honom själv helt enkelt inte hunnit stelna ännu – det skulle trots allt dröja till 1973 innan Columbia Records slog klorna i honom och började pressa honom på soundtrackskivor om fiskmåsar och allt annat storstilat lull-lull som gjort honom till den karikatyr han är idag.
Jag tycker att de flesta av Neil Diamonds Bang- och UNI-skivor är värda att höra men man måste ha i åtanke att allihop är väldigt ojämna – mellan de blixtrande ögonblicken finns en del riktigt skräp. ”Gold – Live at The Troubadour” är den av hans skivor som glöder starkast och mest konsekvent. Min största invändning mot den är att den är lite fegt mixad – produktionen tar inte tillvara attacken hos bandet så mycket som den hade kunnat göra. Den skulle behöva en ordentlig genomkörare och gärna få utökas med fler låtar från samma konsert.