söndag, februari 25

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 18 – COWBOY JUNKIES

av Peter Sjöblom

COWBOY JUNKIES: ”Whites Off Earth Now!!” (Latent, 1986)

Det är väl preskriberat nu. Förresten är det nog ändå ingen som minns att jag i min recension av Cowboy Junkies då nya och väldigt hyllade ”The Trinity Session” från 1988 avfärdande den som musik för trötta lastbilschaufförer. Men ändå. När jag lyssnar på den idag tycker jag fortfarande att deras variant av country är lite väl letargisk. Men å andra sidan har jag själv i denna dag inte ens ett B-körkort.

Förmodligen hade jag blivit ännu mer besviken på ”The Trinity Session” om jag hade hört Cowboy Junkies första skiva redan då. Jag tror inte att det var så många som hade det på den tiden, om man inte möjligen var kanadensare såsom Cowboy Junkies själva. Eller rent av kompis med medlemmarna, för ”Whites Off Earth Now!!” släpptes ursprungligen på deras egen etikett Latent Records utan någon större distribution eftersom inget befintligt bolag var intresserat av att ge ut den.

I princip består hela skivan av covers på gamla blueslåtar, sånger från långt tillbaka i tiden, klaustrofobiskt förtätade av skuld och begängelse. Endast två låtar är av senare datum, ”Take Me” av gruppens kärna, syskonen Michael och Margo Timmins, och Bruce Springsteens ”State Trooper”. Lustigt nog är det den sistnämnda som allra bäst representerar skivan. Aldrig har en Springsteen-låt låtit lika ominös och tryckande – till och med hans egen kusliga originalversion från den själssvarta ”Nebraska”-plattan låter undfallande vid en jämförelse.

Det är fullt möjligt att skivans gastkramande stämning kommer sig av att den spelades in under några få och mördande varma dagar, direkt på två kanaler med en enda stereomikrofon som fångade upp varje liten skiftning i rummets atmosfär. ”Studion” var garaget där Cowboy Junkies repade och det låter som om de fyra medlemmarna sitter tätt intill varandra och istället för att höja volymen på förstärkarna för att göra sig hörda, höjer de intensiteten i musiken. Kommunicerar med varandra med nickar och telepati. ”Whites Off Earth Now!!” är så nådlöst intim att man nästan kan höra molekylerna röra sig kring den enkla inspelningsutrustningen.

Den lätt provokativa titeln blir direkt ironisk när man tänker på att de som bäst lyckats fånga andan i Lightnin’ Hopkins och John Lee Hookers musik förutom dem själva är dessa fyra, sparsamt pigmenterade ungdomar från Toronto. Men det är faktiskt så. Hopkins ”Shining Moon” och de tre Hooker-låtarna på skivan (med ”I’ll Never Get Out of These Blues Alive” i topp) låter lika undertryckta här som i original, fast på ett annat sätt. Det är som att Cowboy Junkies står precis där låtarna kommit till men håller upp dem med en annan handledsvridning, visar dem ur en annan vinkel. ”Whites Off Earth Now!!” är ingen skiva för bluespuritaner men väl en skiva för dem som söker och älskar bluesens mörkare innebörd.

Jag lyssnar på ”The Trinity Session” igen. Det är tydligt att de försökte göra samma sak som de gjorde med ”Whites Off Earth Now!!”, fast utifrån countryn och med garaget utbytt mot en kyrka som inspelningsplats. Jag hade rätt den där gången för längesen. Vid en direkt jämförelse låter Trinity-sessionerna ännu tröttare nu. Auran är mattare. Spänningen är borta. ”The thrill is gone”, för att tala bluesiska. Men det kanske inte är så konstigt. Det går inte att hålla kvar nervkrypningarna som gör ”Whites Off Earth Now!!” till det den är hur länge som helst. Det är inte omöjligen bra för en. Inte i längden. Men att Cowboy Junkies lyckades hålla kvar den en hel skiva igenom är någonting att vara mycket tacksam för. Om man nu inte är en lastbilschaufför med sömnsvårigheter och alldeles för långa arbetspass.