tisdag, juni 19

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17: THE CHARLATANS

av Peter Sjöblom

THE CHARLATANS: ”The Charlatans” (Philips, 1969)

Historien uppfyller inte alltid sina löften. Det som på plats är avgörande får inte alltid sitt rättmätiga erkännande i efterhand. Det kan amerikanska Charlatans gå i god för. De missade sin chans, spelade in sin enda LP för sent och har straffats sedan dess. Är det inte hög tid för upprättelse nu?

När engelska Charlatans på nittiotalet slog igenom med sin indiepop med säckiga brallor fick de inför en USA-turné lägga ett förklarande UK till namnet eftersom det redan fanns ett amerikanskt band med samma namn. Nu kanske man inte ska klandra britterna för sin okunnighet eftersom det var – och i viss mån fortfarande är – få som överhuvudtaget kände till de jänkare som redan hade lagt beslag på namnet. Särskilt som de lade ner verksamheten redan 1969.

För konnässörerna är The Charlatans emellertid ansedda som San Francisco-soundets första riktiga band. San Francisco-soundet, som senare skulle bli historiskt genom exempelvis Grateful Dead, Jefferson Airplane, Moby Grape, Quicksilver Messenger Service och It’s A Beautiful Day. Men med den lyx som ofta är förbehållen pionjärerna skiljde sig Charlatans en del från de mer namnkunniga banden. De var lite hårdare, lite skrovligare, och med en stilbredd som annars bara Grateful Dead kunde göra anspråk på.

Charlatans inspelningar är relativt få och de flesta av dem låg övergivna och bortglömda i flera år ända tills ett par mer ljusskygga entrepenörer fick tag i några av tejperna och gav ut dem på en primitivt formgiven bootleg i slutet av sjuttiotalet. Kanske gav denna icke-auktoriserade utgåva extra skjuts åt den redan spridda uppfattningen att den enda riktiga skiva som Charlatans gav ut medan de fortfarande existerade var ett bristfälligt exempel på gruppens bravur.

Själv har jag aldrig begripit den envisa oginheten mot ”The Charlatans”. Det sägs ibland att Philips som gav ut skivan 1969 slipade ner bandets sound och mattade dess kraft. Har kan man kan påstå det efter att ha hört den knytnävsvevande ”The Blues Ain’t Nothin’” eller den neurotiskt eklektiska ”When the Movies Are Over”? Likaså att Philips-versionen av ”Alabama Bound” skulle skimra mindre än någon av de två tidigare, länge outgivna inspelningarna av samma låt. När engelska tidningen Uncut i mitten av nollnolltalet recenserade en av alla nyutgåvor som kommit av ”The Charlatans” genom åren gav de den två av tio betygsstjärnor.

Jag tror det mest handlar om att de som förkastar skivan gör det för att de har bestämt sig för att den är dålig. ”The Charlatans” är en av de bästa skivor som kom under hela det sena sextiotalet. Den håller ofantligt mycket bättre än ett flertal mer erkända psykedeliaklassiker. Kanske är det där som skon klämmer. ”The Charlatans” är egentligen inte särskilt psykedelisk i den allmänna meningen. Den gräver mer bland rötterna i myllan än jagar efter syradränkta inbillningar i kosmos. Det märktes så fort man tittade på dem. Istället för att klä sig blomstermönstrat såg medlemmarna ut som om de hade klivit rakt ut ur en mer proper vilda västern-miljö.

Men nu är det ju faktiskt inget fel på det akterseglade materialet heller. Återutgvningsbolaget Big Beat har ett par gånger samlat hela klabbet på ett ställe, både demos och de tejper som ursprungligen var menade att bli bandets första platta flera år tidigare; för tjugo år sedan på CD:n ”The Amazing Charlatans”, och förra året på dubbel-LP:n ”The Limit of the Marvellous”. Men att dessa inspelningar skulle vara mycket bättre, eller rättare sagt att Philips-plattan skulle vara mycket sämre, är bara gallimatias. Plus att den mer genomarbetade produktion som Philips större budget medgav skänkte låtarna en större stadga än vad de tidigare, ofta mer rudimentära inspelningarna inte hade på samma sätt.

En av Charlatans styrkor var deras mångfald, säkrad av flera starka låtskrivarpersonligheter. Märkligt nog lyser Dan Hicks med sin frånvaro i låtlistan – tidigt i gruppens karriär hade han tryfferat deras repertoar med låtar som vittnade om hans smak för western swing och annan gränsfallscountry. Den sidan representeras här närmast av Richard Olsens goodtime-trudelutt ”When I Go Sailin’ By” som väl om sanningen ska fram är LP:ns svagaste nummer. Desto mer utrymme får den nyvärvade medlemmen Darryl DeVore, från början en jazzpianist som här bidrog med flera lätt krökta låtar, bland dem ”Easy When I’m Dead” och ovan nämnda ”When the Movies Are Over”. Men starkast intryck gör Mike Wilhelm, och då inte bara på grund av ”The Blues Ain’t Nothin’” och den suveräna ”Ain’t Got the Time”, utan också för rösten som kaxigt navigerar över det grovgrusiga fältet mellan Steppenwolfs John Kay, Kaleidoscopes Solomon Feldthouse och Johnny Cash – det var förmodligen oemotståndligt för Wilhelm att smyga in covern på ”Folsom Prison Blues” på skivan.

Gruppens breda musikaliska spektrum närmast bekräftades av de vitt skilda band som de enskilda medlemmarna sökte sig till efter att Charlatans imploderade av alla motstridiga interna viljor. Wilhelm stannade under några år hos de bluesiga Loose Gravel innan han gick vidare till powerpop-inkarnationen av Flamin’ Groovies. Dan Hicks drog igång sitt Hot Licks med vilka han ogenerat vältrade sig i en musik inspirerad av nittonhundratalets första årtionden. Richard Olsen fick möjlighet att ogenerat leva ut sin swingvurm i Richard Olsen & His Big Band. Övriga medlemmar har dykt upp i olika sammanhang genom åren men det var tillsammans som de var starkast. Detta är ”The Charlatans” ett ovedersägligt bevis på. Tro inte på dem som påstår något annat.