söndag, december 16

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16: WARREN ZEVON

av Peter Sjöblom

WARREN ZEVON: ”Wanted Dead or Alive” (Liberty, 1969)

Warren Zevon gjorde sin andra debut-LP i mitten av sjuttiotalet. För man kan verkligen säga att han LP-debuterade två gånger. För de flesta började hans karriär 1976 med skivan ”Warren Zevon”, mättad av drivna originallåtar och inspelad med hjälp av dåtidens amerikanska västkustmaffia med Jackson Browne, David Lindley, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Don Henley, Bonnie Raitt och mängder av andra namnkunniga studiorävar. Få visste att han som kort och gott Zevon redan sju år tidigare hade gett ut ”Wanted Dead or Alive” och ännu färre hade köpt den.

1969 hade Zevon inte hunnit bli den slipade låtskrivare och klipska textförfattare som han skulle utmärka sig som, men han saknade sannerligen inte självförtroende. Vid inspelningen av skivan var snarare omedgörlig i sin övertygelse om sin egen förträfflighet. Åtminstone om man får tro producenten Kim Fowley som till sist ledsnade på Zevons halsstarrighet. ”Han vill spela alla instrument själv”, har Fowley berättat om inspelningarna. ”Han vägrade lyssna på någon annan. Jag försökte inte producera honom för det gick inte, i alla fall inte på den tiden, men jag försökte hjälpa honom att göra en skiva som gick att sälja till fler än tio av hans kompisar. Men han lyssnade inte på någon alls och en dag fick jag nog och stack.”

Fast det kanske inte bara var Zevons fel. Fowley var en uppblåst och manipulativ svengalityp som skrev enkla, lätt trendkänsliga låtar och som jämte en serie imbecilla soloskivor höll sig flytande tack vare de förhoppnings- men inte nödvändigtvis talangfulla artister vars godtrogenhet han exploaterade så mycket han bara kunde. Ett tag bodde han faktiskt i Sverige vilket gav upphov till ett av hans mer lyckade samarbeten, med gruppen Contact. När han återvände till USA högg han rakt på en guldåder när han blev manager för Runaways. Det tydligaste spåret han lämnade efter sig på ”Wanted Dead or Alive” är den Fowley-typiskt kitschiga titellåten som Zevon tar sig an med en större pondus än vad den egentligen förtjänar.

Å andra bör det påpekas att även Zevon själv hade ett visst lycksökarförflutet. I mitten av sextiotalet anpassade han sig efter tidsandan i duon Lyme and Cybelle tillsammans med Violet Santangelo. Santangelo lämnade musiken helt och hållet efter att deras fåtaliga singlar med dussinaktig folkrock inte blivit någon större framgång. Men Zevon tog ett stort steg från Lyme and Cybelles träiga ”Follow Me” till säg ”Hitch Hikin’ Woman” på ”Wanted Dead or Alive”. Inte minst ifråga om självsäkerhet – låten dundrar fram som en annan Muddy Waters! Bluesen ekar också i den akustiska, förebrående ”She Quit Me” (som i Leslie Millers könsomkastade version för övrigt fick en plats tillsammans med Harry Nilsson-hiten ”Everybody’s Talkin’” på soundtracket till John Schlesingers filmklassiker ”Midnight Cowboy” 1969). ”A Bullet for Ramona” är kanske lite för hejig i arrangemanget men är i grunden en fin countrylåt, och jag gillar till och med den skruvade avslutningsinstrumentalaren ”Fiery Emblems”. Den enda riktigt dåliga låten på skivan är covern på gamla ”Iko Iko” som bäst kan rubriceras som en artistisk kortslutning.

”Wanted Dead or Alive” är spretig men inte därmed ojämn. Låtarna är mestadels riktigt bra om än något ofullgångna jämfört med senare, mer homogena Zevon-plattor. Många av stildragen och idéerna skulle han vidareutveckla senare. Ta till exempel den stukade takten i ”Gorilla” som är en antydan om den ”Jungle Work” från 1980 års LP ”Bad Luck Streak in Dancing School”, medan ”Traveling in the Lightening” hör hemma i samma storfamilj av melodier som exempelvis ”Poor Poor Pitiful Me” från 1976-plattan. Tungbluesiga ”Calcutta” är inte bara lillebror till ”Hitch Hikin’ Woman” utan också en liten föraning om ”Boom Boom Mancini” som dök upp på Zevons comebackplatta efter  tillnyktrings- och avgiftningsåren på åttiotalet, ”Sentimental Hygiene”.

Trots vad Fowley berättade så spelar Zevon inte alla instrument själv på skivan. Bland annat medverkar basisten Skip Battin som senare skulle dyka upp i både Byrds, Flying Burrito Brothers och New Riders of the Purple Sage. Men ”Wanted Dead or Alive” är ändå kärvare, kantigare, än någon annan Zevon-skiva. Truligt ruffig. Kanske därför som upphovsmannen själv inte verkat ha hyst några högre tankar om den. Det finns gott om konsertupptagningar som med tillstånd och välsignelse från Zevons efterlevande sprids mellan fansen, men på ingen av dem som jag har hört ingår någon av låtarna från ”Wanted Dead or Alive”. Och det dröjde länge innan den överhuvudtaget kom ut på CD – länge fanns den bara i en pliktskyldig utgåva och det var inte förrän strax efter Zevons död 2003 som den kom ut i en mer respektfull variant.

”Wanted Dead or Alive” är inte Zevons bästa platta – den utmärkelsen går till ”Excitable Boy” från 1978 – men på sätt och vis är den ändå min favorit. Den har ett oborstat jävlaranamma och ett nonkonformativt konstrande som skiljer den inte bara från Zevons övriga skivor utan från i princip allt annat som gavs ut vid samma tid. Dessutom kan jag inte annat än gilla skivor som fått charlatanen Kim Fowley att ge upp…