söndag, december 16

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 15: BOB DYLAN

av Peter Sjöblom

BOB DYLAN: ”Saved” (Columbia, 1980)

Få artister har haft lika många kontroverser med publikens uppfattning och uppskattning som Bob Dylan. Kanske för att få artister har varit så intimt angelägna för så många människor som han – Dylans anhängare har en tendens att ta hans göranden och säganden väldigt personligt. Men vanligtvis vänjer sig världen rätt fort vid förändringarna. ”Sveket” mot folkmusikfansen när Dylan stormade upp på scenen i Newport 1965 uppbackad av Paul Butterfields elektriska bluesband och den i förstone utbuade 1966-turnén hyllas idag som något av det bästa som hänt rockmusiken. Vilket ju är alldeles sant. Till och med ”Self Portrait” från 1970, där Dylan helt övergav de visionära och Rimbaud-rabblande texterna för en mild country-croon i sockerlag, har med tiden vunnit sympatisörer. Återstår då hans kristna period.

Visserligen sålde ”Slow Train Coming” rätt bra när den gavs ut 1979 men både publiken och kritikerna togs på sängen av det oförblommerade gudsbudskapet. Att så många ändå hade överseende med det kan delvis ha berott på Mark Knopflers medverkan. Med Dire Straits och särskilt hiten ”Sultans of Swing” hade Knopfler fått publiken på fall med sitt tillbakalutade och distinkta sätt att spela gitarr. Kanske gjorde detta den religiösa medicinen lite mindre besk i smaken. Dessutom var ju låtarna bra. Och som – om jag minns rätt – Ulf Lundell skrev i en mångordig Aftonbladet-recension av Dylans stockholmsbesök sommaren 1981: nog lät den pånyttfödde Dylan ändå bra mycket ärligare än den estradör som ett par år tidigare hade gett ut livedubbeln ”At Budokan”.

Men innerst inne hoppades många att det där med kristendomen bara var en snabbt övergående fas, en nyck bland alla andra Dylan-nycker. Så när ”Saved”, inspelad i den legendariska Muscle Shoals-studion på mindre än en vecka, kom ut 1980 orsakade den en viss förstämning i leden. Inte bara framhärdande Dylan i sin tro – utan Knopfler i manskapet och den ljudfernissa som han hade gett åt ”Slow Train Coming” var skivan mörkare och hårdare, nästan gammaltestamentlig i tonen. Mycket svårare att ta för den inte redan frälste, men det som gör att jag med tiden kommit att föredra den framför ”Slow Train Coming”

I ett vidare perspektiv var Dylans omvändelse faktiskt inte särskilt överraskande. Religiösa motiv har alltid funnits hos Dylan, de fanns redan under de allra första åren med alla de stundtals dödsfixerade låtar han hittade i bluesen, gospeln och folkmusiken och som han med den ivrigaste hängivelse införlivade i sin egen repertoar. Och vad är ”John Wesley Harding” från 1968 om inte just en religiös platta? ”Jag har aldrig sagt att jag är pånyttfödd”, uppgav han till tidningen Rolling Stone 1984. ”Det är bara ett ord som media använder. Jag har aldrig varit någon agnostiker. Jag har alltid trott på en högre makt, att detta inte är den riktiga världen, och att det finns ett liv efter detta.”

I samma intervju pratade han till och med om 1978-turnén, den under vilken han spelade in Budokan-plattan, som en gospelturné. Och lyssnar man på studioskivan han gjorde då, den utmärkta ”Street-Legal”, så finns det mycket nära band mellan den och det som informellt brukar ses som Dylans kristna trilogi med ”Slow Train Coming”, ”Saved” och ”Shot of Love”. ”Shot of Love” som för övrigt i sig är en skamligt nersablad skiva i akut behov av upprättelse.

Än idag tycker många att ”Saved” låter stel, och man har förklarat det med att Dylan hade kört slut på bandet under januariturnén 1980 och inte låtit medlemmarna (inklusive soullegenden Spooner Oldham på klaviatur och den garvade trummisen Jim Keltner) vila innan det var dags att gå in i studion. Och jo, hade Dylan väntat ett tag med att spela in plattan hade utfallet blivit ett annat. Men hade det självklart blivit bättre? I två fall tror jag det: titellåten som i sin studioinkarnation låter betydligt mer forcerad än vad den gjorde under konserterna, och ”Solid Rock” som inte har samma spänst på skivan som den hade live. Men låtar som den upphöjda ”In the Garden” och den innerliga ”Pressing On” drivs framåt av en sorts desperation som är ovanlig för Dylan och som fullt möjligt berodde på att hela bandet pressade sig ytterligare trots att alla medverkande egentligen var utmattade. ”Are You Ready?” må vara en i grunden rätt enkel blueslåt men innehåller allt det som gör Dylans kristna plattor så majestätiska och skrämmande som jag tycker att de på en och samma gång är: fruktan för Gud snarare än gudfruktighet, och svavelosande fördömelse.

Det fanns långt framskridna planer på både en konsertfilm och en liveplatta inspelad i april 1980 i Torontos Massey Hall. Ett egendomligt rykte säger att filmen aldrig släpptes officiellt för att Dylan tyckte att hans näsa var för ful i närbild. Sant eller inte, synd var det och ännu mera synd att inte LP:n gavs ut som det var tänkt. Möjligtvis skulle den ha gagnat Dylans renommé under de här åren.

Trots att Sony under långkörarvinjetten ”Bootleg Series” allt mer proportions- och omdömeslöst vräker ut sådant som tidigare legat undanstuvat i Dylan-arkiven så har man med ytterst få undantag negligerat perioden 1979-81. Om de plockade den bästa konserten från vart och ett av åren, sammanställde en CD med de överblivna studioinspelningar och rariteter som finns från samma tid, samt kompletterade med Toronto-filmen som bonus-DVD skulle de kunna ge ut en box betydligt mer meningsfull än mycket av det som de hittills har skrapat upp från slasken. En sådan utgåva skulle kanske till och med kunna få slut på allt gnäll och alla missuppfattningar om hur ”dålig” den ”pånyttfödde” Dylan var. Och det vore sannerligen inte en dag för tidigt.