tisdag, april 24

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 14: JOHN KAY

av Peter Sjöblom

JOHN KAY: ”Forgotten Songs & Unsung Heroes” (1972)

Finns det en enda nu levande människa som inte har hört Steppenwolfs ”Born to Be Wild”? För de flesta är det väl just den låten som är helt synonym med gruppen; möjligen tänker somliga också på deras ödesmättade version av Hoyt Axtons ”The Pusher”. Båda låtarna är ju med i filmen ”Easy Rider”, Dennis Hoppers och Peter Fondas gravskrift över sextiotalets oskuldsfullhet. Det finns fler bra saker med bandet men de ryms allihop gott och väl på en samling, förslagsvis MCA:s ”Born to Be Wild – The Best of Steppenwolf”. I helformat blir deras prototypiska heavyrock rätt fort rätt påfrestande.

Steppenwolfs mest kraftfulla vapen var den tyskfödde kanadensaren John Kays röst. Det var den som gav gruppens musik sin finish, och nästan oundvikligt var det Kay som artistiskt sett hade mest att vinna på bandets upplösning 1972. (Det dröjde visserligen inte länge förrän de återförenades, men vi kan väl låtsas som att detta aldrig hände.) Att döma av hur ”Forgotten Songs & Unsung Heroes” låter var han lättad av att äntligen få kliva ut ur den biker-persona som ”Born to Be Wild” hade gett honom.

”Forgotten Songs & Unsung Heroes” består av en serie rotnära låtar, somliga skrivna av John Kay själv, andra lånade av prominenser som Robert Johnson och Hank Williams. Kay låter mer väderbiten än någonsin, som att han slitits av bluesen och härdats av countryn. Soundet är som en nyuppklöst reva i jorden, handfast och skarpt. Här finns ingen plats för utsvävningar, det blir inte lyxigare än vad en dunk hembränt på bordet och hagelbössan innanför dörren kan göra det till. Det här är ingen musik som är tvungen att leva upp till något, ingen musik som måste spänna sig och göra sig till. Att den finns till är berättigande nog.

Skivan har inga dåliga spår, däremot favoriter. Min största är ”Bold Marauder”, skriven av en av de mer förbisedda personligheterna i den unge Dylans Greenwich Village-krets, den i förtid avlidne Richard Fariña. Låten har spelats in många gånger, men aldrig bättre än av Kay. Hans röst är perfekt för den, kornig och karg, inte helt olik Solomon Feldthouses i Kaleidoscope. Det samma gäller Patrick Skys fina ”Many a Mile” som får sin fulländning som öppningslåt och är emblematisk för hela skivans ton. Den enda låt som egentligen skvallrar om Kays Steppenwolf-förflutna är avslutande ”I’m Movin’ On” i denna bluesiga, kaxiga skepnad.

Visst har ”Forgotten Songs & Unsung Heroes” sina anhängare, men i efterhand och på det hela taget framstår titeln som profetiskt självrefererande. Kanske föll skivan offer för felaktiga förväntningar. Hade man fattat tycke för Steppenwolfs järnskodda riffande lät den nog för klemig. Hade man å andra sidan tjusats av det tilltagande antalet av dåtidens tillbakalutade singer/songwriters tedde den sig nog för kärv. Ville man ha en fibersträv musik med rötterna djupt i den traditionella myllan vände man sig kanske inte i första hand till just John Kay. Men jag antar att han i mer än något annat gjorde plattan för sitt eget höga nöjes skull. Kanske kände han sig till och med tvungen att göra den, få den ur systemet, bejaka en annan sida av sig själv. Klart är att han aldrig åstadkom något lika bra som den. Varken före eller efter.

Trots att vi lever i en värld där återutgivningarna duggar tätt har det varit snålt med sådana av ”Forgotten Songs & Unsung Heroes”. Skivan ligger inte ens ute på de vanligaste streamingsajterna. För ungefär tio år sedan gavs den ut på CD ihop med ”My Sporting Life”, Kays inte lika lyckade solouppföljare, men såvitt jag vet är det enda gången som den har blivit officiellt återutgiven. Å andra sidan är det relativt lätt att hitta ett vinyloriginal för en struntsumma. Det finns ingen anledning att låta bli.