av Peter Sjöblom
DEMIS ROUSSOS: ”Fire and Ice” (Philips, 1971)
Man får betydligt fler konstiga ansiktsuttryck till svar än vad man får kompisar om man säger att man gillar Demis Roussos. Det spelar ingen roll om man förtydligar sig och säger att det bara är en (1) skiva det handlar om, för i samma ögonblick som man använder ordet ”gillar” i samma mening som ”Demis Roussos” har man straffat ut sig, slösat bort allt sitt förtroendekapital (i den mån man har något från början) och ännu en gång tänkt att man borde lära sig hålla käften, hela käften och ingenting annat än käften.
Jag antar att det redan är kört för mig nu för ni fattar ju vart detta barkar.
Jag gillar Demis Roussos.
En (1) skiva.
”Fire and Ice”.
Förmodligen är alltihop de där Ölandsresornas fel. Vi åkte dit varje sommar när jag var liten, jag och min familj. Jag minns att det var fruktansvärt varmt i bilen och att Stora alvaret inte alls var så spektakulärt som det hade sagts. Det var mest platt. Stort förvisso. Men det krävs mer än att något bara stort och platt för att imponera på en liten halvsur ungjävel i baksätet på en fruktansvärt varm bil. Jag hade så att säga svårt att ta Stora alvaret på särskilt stort allvar.
Bortsett från några kilometer, kanske mil, av ett platt ingenting minns jag att soundtracket till de där resorna utgjordes av Gunnar Wiklund, Neil Diamond och Demis Roussos. Under de år när det är viktigt att vara cool och hipp kunde jag inte med att erkänna att jag kanske hade en smygfäbless för alla tre, men när jag insåg att jag ändå aldrig skulle bli cool och hipp gav jag efter för de musikböjelser jag präglats till. Men Demis Roussos satt i ärlighetens namn långt inne. Varje gång som jag, långt upp i vuxen ålder, råkade höra hans inställsamma ”Forever and Ever” och den outhärdligt gråtmilda ”Goodbye My Love Goodbye” – ursprungligen brakmegadunderbautasuperhits 1973 – drabbades jag av en sorts flegmatisk fasa när jag helt handlingsförlamad anfölls av hallucinationer av någon helskäggig typ med guldkranar hemma i det vulgärt påkostade badrummet, en gigantisk solhatt över de svallande lockarna och iklädd en särk som var de största i hela den kända populärmusikhistorien. Till och med större än någon av dem som Ebbot Lundberg brukar ha på sig. Ölandsresor kan ju inte ha hur stor påverkan som helst på en.
Fast jag försökte helt medvetet provocera barndomsbetingelserna med Aphrodite’s Child, bandet som Roussos hade tillsammans med samme Vangelis som senare både skulle göra slipprig new age-musik och filmmusiken till ”Blade Runner”. Men handen på hjärtat – inte är väl ens ”666” särskilt mycket att ha, hur mycket den än räknas som en progrockklassiker? Och bägge händerna på hjärtat nu – var inte deras bästa låt ”Babylon” från samma skiva bara en skamlös rififi-kupp mot The Who’s ”Pinball Wizard”?
Njae, Aphrodite’s Child var inte riktigt rätt metod för att få mig att försonas med min barndom.
Så nu säger jag, för dramaturgins skull: Rulla bandet med ”Fire and Ice”. Eller om man så vill, ”On the Greek Side of My Mind” som den hette när den gavs ut i Grekland med en annan låtordning 1971.
Den är varken lika lallig som Aphrodite’s Child eller lika sliskig som Roussos solouppföljare ”Forever and Ever”, en skiva som när den är som hårdast bara är ett tuppfjät från Julio Iglesias. När Roussos heliumljusa kolsyreröst hotar släpa ”Fire and Ice” djupast genom smörpaketet finns det här något som stretar emot. Plattan är som ett genrernas inbördeskrig och det är omöjligt att avgöra om det är schlagern, proggrocken, folkmusiken eller psykedelian som vinner. Den vemodstyngda titellåten med sin cembalo och sitt mässingsblås slåss mot The Band och Creedence Clearwater Revival i kamouflagekläder i ”End of the Line”. ”We Shall Dance”, en nära släkting till den engelska sextiotalsgruppen Nirvanas ohemult söta ”Tiny Goddess”, försöker överlista den dramatiska progrocken i ”She Came Up from the North”. ”I Know I’ll Do It Again” låter som Jethro Tull minus flöjten och ingår en allians med det folkigaste Led Zeppelin i ”My Blue Ships Are A-Sailin’” – kanske som en strategi mot den somrigt uppsluppna ”Good Days Have Gone”.
Det är helt enkelt ingen ordning på den här skivan. Ibland begriper jag inte om jag faktiskt gillar den eller om den bara gör mig konsternerad. Men just för att den är så oförutsägbar, felkalkylerad, visionär, överambitiös, stilgirig, fantasifull, vimsig, sprudlande, ödesmättad, upprymd, motsägelsefull, eklektisk, i ett ord outgrundlig kan jag inte låta bli att återvända till den. Den låter definitivt inte som någonting annat Demis Roussos spelat in. Faktum är att den överhuvudtaget inte låter som någon annan skiva som jag har hört.
Närmast kommer väl i så fall ”666” som gavs ut året efter ”Fire and Ice” men den är betydligt mer utspädd, dubbel-LP som den är. Plus att ”Fire and Ice” inte alls tyngs ner av några övermagade anspråk på ett bibliskt grundat koncept. Hellre tilldragande förvirrad i det lilla formatet än sövande övertydlig i det stora.
Förresten har jag inte varit på Öland sedan jag var liten. Har inte sett Stora alvaret i vuxen ålder. Vågar inte åka dit. Det kanske skulle trigga något otäckt, jag kanske skulle börja gilla ”Forever and Ever”, pavlovskt. Det vill jag inte. Det finns gränser. Till och med för mig.