söndag, februari 25

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

av Peter Sjöblom

KALEIDOSCOPE: ”When Scopes Collide” (Pacific Arts, 1976)

Det är löjligt att prata om perfekta band eftersom det inte finns några sådana. Men den amerikanska gruppen Kaleidoscope kommer bra nära. Med en sällsynt bred palett av influenser och en teknisk skicklighet stor nog att hantera den gjorde de en sorts musik som man inte kan definiera exakt och orimligtvis tröttna på om man en gång har gripits av dess briljans. Dessutom innehåller deras diskografi ett förbigånget mästerverk, redo att upptäckas av den som tränger bakom hörsägen och fördomar.

Som om ”världsmusik” var något nytt. När termen börjades användas vitt och brett på åttiotalet hade idén om att kombinera element från olika musiktraditioner redan frodats i årtionden. Tänk till exempel på Incredible String Bands halsbrytande musikblandningar från sextiotalet eller den svenska proggens orädda stilexperimentalister som Arbete och Fritid, Archimedes Badkar, Sevda och Anita Livstrand. För att inte tala om den inflyttade Don Cherry som till och med lär ha varit den som hittade på ordet världsmusik just för att beskriva sin friska mix av jazz, afrikansk och orientalisk musik.

Detta är musik som jag tycker var betydligt friare till sin natur än den som senare skulle komma att kallas världsmusik och som på ett tröttsamt turistaktigt sätt bara plockar ut det enklaste och medgörligaste ur respektive tradition och häller ner allting i en musikens matberedare där allting får samma diffusa färg, soggiga konsistens och ourskiljbara smak. Världsmusikens funktion borde rimligtvis vara att förstora världen och inte förminska den. Amerikanska Kaleidoscope lyckades där så många andra misslyckades. De förhöll sig fritt till traditionerna oavsett om de odlats hemma i Amerika, i Asien eller Europa. Om ni för retorikens skull låter mig komma undan med en anglicism säger jag att Kaleidoscope var exploratörer men aldrig exploatörer. En av deras bästa låtar heter ”Keep Your Mind Open” och den titeln beskriver bättre än något annat deras hållning.

Men lika viktigt som det öppna sinnet var deras förmåga att omsätta intrycken i egen musik. Medlemmarna var allihop så bra och mångsidiga instrumentalister att de mycket precist kunde formulera sig musikaliskt. Bara att ha en medlem som Solomon Feldthouse i bandet gav dem ett ointagligt försprång före de flesta andra band. Feldthouse var född i USA men uppvuxen i Turkiet och han berikade gruppen med sin genuina förståelse för Mellanösterns musiktraditioner. Han trakterade fler instrument än vad de flesta av oss ens kan stava till. Förutom den vardagliga gitarren spelade han saz, oud, bouzouki, vina, doumbek, cümbüş och senare också qanun, shehnai och – tuba! Han verkade inte ha några begränsningar överhuvudtaget och om han så hade försökt skulle han garanterat ha fått något musikaliskt ur till och med en äggskivare. Som om det inte räckte hade han dessutom en underbar och karaktäristisk röst. Hans granulat till stämma passade särskilt bra i illavarslande låtar som ”Oh Death”, ”Greenwood Sidee” och ”Cuckoo”.

Mellan 1967 och 1970 gjorde Kaleidoscope fyra skivor där ”Side Trips”, ”A Beacon from Mars” och den välfunnet betitlade ”Incredible Kaleidoscope” borde vara självklara för alla som alls gillar musik. Tyvärr var sista plattan ”Bernice” ett hjärnsläpp. Den var ett försök till någon sorts tyngre rock som stolpigt och vilsekommet irrade sig bort från allt som gjorde Kaleidoscope så enastående. De österländska inslagen som från början var en sådan fundamental del av gruppens musik lyste praktiskt taget helt med sin frånvaro. Lustigt nog var det gruppens huvudsakliga och vanligtvis vidsynta gitarrist David Lindley som under ett plötsligt anfall av musikalisk lokalsinneslöshet pekade ut riktningen för ”Bernice”. Hans klumpiga åverkan på Kaleidoscopes identitet som ett gränsöverskridande band lär knappast heller ha minskat de tilltagande slitningarna mellan medlemmarna. Inte alldeles oväntat upplöstes bandet kort tid efter att skivan var färdig. Kaleidoscopes korta men motstyckeslösa karriär tog slut med ett antiklimaktiskt pys.

Att ”Bernice” förkastas av de flesta kan jag förstå men det är obegripligt varför ”When Scopes Collide” från 1976 är så illa ansedd. Visserligen ger återföreningsplattor sällan någon anledning att vinka upprymt och blåsa i partyflärparna men det är ju sorgligt om ”When Scopes Collide” evigt ska behöva vara ett oskyldigt offer för generella, slentrianmässigt negativa förväntningar. Å andra sidan verkar det inte göra någon större skillnad för dess rykte om någon faktiskt lyssnar på plattan. Allmusic ger den en enda, bisarr betygsstjärna. Men jag ser inte ens ”When Scopes Collide” riktigt som en återföreningsplatta heller, utan mer som en senkommen avslutning, som ett försök att låta Kaleidoscope få en värdigare avslutning än vad den beklagliga ”Bernice” kunde erbjuda.

Varför David Lindley – under pseudonymen De Paris Letante – inte medverkar annat än som steelgitarrist på ett par av skivans låtar törs jag inte säga, men kanske ville han inte störa den framgångsrika karriär han hade skaffat sig som välrenommerad hyrmusiker i Los Angeles med återkommande uppdrag för bland andra Warren Zevon och Jackson Browne. Oavsett är ”When Scopes Collide” mer än någonting annat Solomon Feldthouses skiva. Trots några spridda covers på låtar av Duke Ellington, Coasters och Chuck Berry är det låtarna med den starkaste Feldthouse-prägeln som dominerar helhetsintrycket. Skivan öppnas med en oud-utsmyckad och helt oförglömlig ”Ghost Riders in the Sky”  – en bättre version av den låten har inte gjorts. Med sin röst gör Feldthouse den helt och hållet till sin egen och han tänker inte lämna den ifrån sig. Inte ens till Johnny Cash. ”Ghost Riders” bildar skivans triangulära stomme tillsammans med den ömsinta ”My Love Comes Softly” som nästan låter som en skrovlig, orientalisk Gene Clark, och den nio transcendentala minuter långa ”It’s Love You’re After” som formligen frossar i tagelsträva instrumentklanger och mellanösternrytmer. Det är som att bandet i en enda låt ville ta igen allting som de förlorade med ”Bernice” och på kuppen gjorde de en av sina allra bästa låtar överhuvudtaget.

Det är deliriskt att som Allmusics recensent påstå att ”When Scopes Collide” är andefattig då den är motsatsen. Någon säger kanske också att den är splittrad och hänvisar till skivans Duke Ellington-, Coasters- och Chuck Berry-covers, men då har man inte riktigt förstått vad Kaleidoscope går ut på. Eklekticismen var ju deras signum och redan själva gruppnamnet låter oss förstå att även om detaljerna verkar irrationella var för sig så är det helheten de bildar som räknas. Den underbara helheten. ”When Scopes Collide” är sann mot Kaleidoscopes natur, och om deras avsikt faktiskt var att få till ett ståndsmässigt avslut på karriären så lyckades de. Med bravur.

Lyssna på mer!

Personligen tycker jag att ett liv utan Kaleidoscope inte är ett fullständigt liv. Att vara utan ”Side Trips” (1967), ”A Beacon from Mars” (1968) och ”Incredible!” (1969) skulle vara som att vara utan ena halvan av huvudet. Alla tre skivorna, plus ”Bernice” samt diverse låtar som från början låg utspridda på singlar och samlingsplattor, finns samlade på trippel-CD:n ”Pulsating Dream – The Epic Recordings”. Förmodligen är den utgången men det är lätt att googla fram ett ex av den för en spottstyver. Oavsett priset finns det inte många bättre sätt att använda sina pengar på. Utöver det finns ”Blues from Kartoonistan” från 1991 som betydligt mer än ”When Scopes Collide” känns som en återföreningsplatta. Den är för all del underhållande mer har mer karaktären av kuriös efterskrift.

Den som vill kan också leta efter konsertupptagningar med gruppen. Flera ligger uppe på Youtube. Ljudet skiftar men inspelningarna är ändå värdefulla då de avslöjar ytterligare en dimension av bandet. Det var förresten en Kaleidoscope-konsert i New York som fick Leonard Cohen att anlita dem som kompband på låten ”So Long, Marianne” från ”Songs of Leonard Cohen”.

Slutligen ett klargörande: Det finns fler band från samma tid som heter Kaleidoscope; dels ett engelskt som spelade sockrig poppsykedelia, och dels ett mexikanskt garageband som gjorde en LP som de inte borde ha gjort. Som de säger utomlands: Accept no substitute.