söndag, december 16

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

av Peter Sjöblom  

PEARL HARBOUR ”Don’t Follow Me, I’m Lost Too” (Warner Bros, 1980)

Steppdans, tyska bonnläppar och tandläkarrädsla. Det är mer rock’n’roll än man kan tro. Allt tack vare sångerskan med det illustra namnet Pearl E. Gates.

Alla karriärer måste börja någonstans men Pearl E. Gates inledde sin som steppdansande boxare med en rockring runt midjan.

Nu pågick det i och för sig inte så länge utan tog slut när rock- och performancegruppen The Tubes treveckorsengagemang på anrika Bimbo’s 365 Club i San Francisco gjorde det. Gates något originella framträdande var en del av deras show och uppdraget var vinsten i den talangtävling Tubes hade anordnat specifikt för ändamålet. När de upptäckte att hon dessutom hade musikalisk talang fick hon utöver sin egentliga och fartfyllda uppgift köra och spela slagverk i flera låtar.

Som en avknoppning av Tubes-showen bildades det kabaréaktiga bandet Leila & The Snakes där Gates fortsatte sin bana som bakgrundssångerska. Men sättningen skiftade och de fick en ny rytmsektion ställde hon sig istället längst fram vid huvudmikrofonen, bytte sitt nog så illustra dopnamn mot pseudonymen till Pearl Harbor, och förvandlade bandet till The Explosions.

Pikanta gruppnamn var ordningen för dagen när Pearl Harbor & The Explosions begick sin eponyma LP-debut 1980, men många tyckte att andravärldskrigetanspelningarna var lite väl provokativa. För Harbor själv var det kanske en hänsyftning på uppväxten i sextiotalets Tyskland dit hela familjen hade emigrerat från Monterey i Kalifornien när hon bara var ett halvår gammal. Kriget i sig var förstås över sedan länge men nazismen frodades fortfarande. ”Den där skiten höll på ända fram till början av sjuttiotalet”, har hon berättat. ”Det hölls nazistmöten varje fredagskväll i hålan där vi bodde. Mina fyra äldre bröder åkte skateboard och bonnläpparna såg dom som ‘bad Americans’. Jag trodde vi skulle bli dödade men det var faktiskt aldrig nån som jävlades med oss.”

Namnet kunde hur som helst inte dölja att skivan bara var färglös storbolags-new wave. Det som stack ut från det blaskiga låtmaterialet var Pearl Harbors karaktäristiska röst. Den var alldeles för bra för att slösas bort på de stelbenta Explosions. Det var således ingen större förlust när de upplöstes efter en omfångsrik Nordamerika- och Europa-turné som förband till Talking Heads. Harbor flyttade till England, lade till ett brittiskt ”u” i stavningen, och gjorde sig hemmastadd i kretsarna kring Ian Dury och The Clash. (Hon gifte sig för övrigt med Clash-basisten Paul Simonon senare.)

Om hon satte upp sitt fuktade pekfinger i den begynnande Stray Cats-vinden eller om hon bara följde sin innersta drift ska jag låta vara osagt, men den plötsligt femtiotalsinspirerade stilen passade henne mycket bättre än vad dussinbandet Explosions hade gjort. Även visuellt passande hon, på gott och ont, in i den alltid lika stilängsliga brittiska rockvärlden med sitt exotiska utseende (mamman kom från Filippinerna), sina tjocksulade creepers och sin frisyr som såg ut som om någon helt anakronistiskt hade sprängt Amy Winehouses beehive. Den retrobetonade framtoningen förstärktes ohemult av det gröntonade omslaget till ”Don’t Follow Me, I’m Lost Too”.

Har man tappat sina Losec tycker man kanske att Pearl Harbour bara var en lycksökare i jakt på framgång i förskingringen, men skivan är så avväpnande charmig att man lätt glömmer kringverket.  I ett par låtar var hon till och med före sin tid. Med mysrysarvibben i ”Alone in the Dark” och alla tandläkarräddas nationalsång ”At the Dentist” föregick hon hela armadan av engelska psychobillyband som med The Meteors i spetsen snart skulle genmutera det brittiska rocklivet, i alla fall perifert, och ge det en air av zombiefilm med specialeffekter av återanvänd modellera.

Den genomgående tonen är uppåt. Man får ha roligt tillsammans med skivan. Stunsig rockabilly (som ”Cowboys & Indians”) blandas med levnadsglad rock’n’roll (som ”Do Your Homework”) och till och med country (”Losing to You”). De flesta spåren är skrivna av Harbour själv, antingen på egen hand eller tillsammans med någon av de musiker som medverkar på plattan – jag måste särskilt nämna pianisten Geraint ”Otis” Watkins som förutom en sporadisk solokarriär senare skulle rycka in bakom ett flertal prominenser som Van Morrison, Paul McCartney och Nick Lowe. Nog hade det varit bättre att helt koncentrera sig på originalnummer då det är coverlåtarna som suddar till helhetsintrycket. Harbour-idolen Wanda Jacksons ”Fujiyama Mama” låter mest ansträngd medan ”Rough Kids” – som inte ens är en någon vidare bra låt i Kilburn & The High-Roads original – mest verkar vara en bussig gest mot kompisen och upphovsmannen Ian Dury. Men det kan man bjuda på när ”Don’t Follow Me” med ett så lätt hjärta bjuder på så mycket mer tillbaka.

Pearl Harbour gjorde aldrig någon lika bra skiva igen men ärligt talat försökte hon inte så många gånger heller. Hennes diskografi är liten. Spelningarna hon gör är rätt få numer och förutom vid någon enstaka nostalgiträff där rockabillyluggarna taktfast guppar upp och ner som skrämda badankor verkar de oftast äga rum i Hollywood-området där hon bor idag, i ett hus med en inredning lika femtiotalsinspirerad som hon själv.

NB: Spotify har blandat förväxlat titlarna på de två sista låtarna nedan.