söndag, december 16

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

av Peter Sjöblom

KATE WOLF: ”Gold in California – A Retrospective of Recordings 1975-1985” (Kaleidoscope, 1986)

Kate Wolfs öde var orättvist men tack vare det skrev hon sånger som var så rena och hjärterörande att de omöjligen kan åldras. Det är verkligen på tiden att hon får sin rättmätiga erkänsla för det.

Det handlar inte om att försöka förminska Townes Van Zandt på något sätt. Istället för att fråga varför Townes Van Zandt har fått en sådan status som han så välförtjänt har och varför Kate Wolf inte har fått det, bör frågan istället bli varför Kate Wolf inte fått samma status som Townes Van Zandt. Det är en nyansskillnad, men en viktig sådan.

I sina bästa stunder var Kate Wolf en precis lika skärpt låtskrivare med samma klara blick för det liv som ständigt skar mot ödets oresonlighet. Men det finns fler likheter mellan dem, som att de båda sorgligt dog i förtid. Men skälen till deras respektive hädanfärder är olika, och jag tror att det är där man får börja söka förklaringen till varför Van Zandt är den som nämns med störst självklarhet. Hans självförbrännelse passar in i den romantiska myten som odlas både inom countryn och rocken, myten om sjaskiga fyllor och ansvarslös, självpåtagen undergång som något eftersträvansvärt. Kate Wolf största kamp var istället mot den leukemi som vann den smärtsamma striden när hon var blott 44 år. Men det är naturligtvis inte lika ”coolt” som en spya i rännstenen. Att det som sedan finns under ytan är precis lika genuint spelar inte så stor roll om det bara är ytan man intresserar sig för. Det är raka motsatsen till vad Kate Wolf stod för. Några år innan sin bortgång skrev hon en av sina bästa låtar, ”Unfinished Life”. Så innerlig och skör utan att tigga om medömkan. En dämpad resignation, som ett sätt att stå ut med den nådlösa morgondagen. Det värker bara att läsa orden:

It’s an unfinished life
That I find lies before me
An open-ended dream
And I don’t want to wake

– – –

So I’ll take the day and run
Out across the open fields
Where the grass grows high
And the shadows fall
Where my eyes can see
All the colours in the air
So quiet that the wind
Whistles in my hair
And takes the rising dust
And carries it away

Hon slungade aldrig sina låtar mot publiken med kravet att i gengäld bli älskad för sina brister. Hon smög dem på åhöraren nästan omärkligt. Det var som att hon dröjde med nästa fras, väntade in ögonblicket när textradernas stilla poesi löstes upp i lyssnaren och spred sig i själen, som brustabletter i ett vattenglas. Hennes lågmäldhet – inte att förväxla med försagdhet – var mer kraftfull än vad en extrovert påstridighet skulle ha varit. Den manade till koncentration och bara en mycket okänslig person kan prata samtidigt som Kate Wolf spelar. Det är orätt att inte ge henne sin odelade uppmärksamhet, som att göra någon illa med vett och vilje. Hennes låtar är som människor, nakna i sina känslor på just det vis som det bara går att vara om man lever med den intensiva medvetenheten om att livet hela tiden, varje sekund, är något som sker i relation till den avsiktslösa döden.

Kate Wolfs låtar har spelats in av flera countryartister, bland andra Emmylou Harris, och nog kan man placera Wolf i countryfacket. Eller om man föredrar att klassificera den som folkmusik, eller singer/songwriter. Det spelar ingen roll. Det som verkligen spelar roll är att hennes låtar kommunicerar på ett så oförvanskat sätt. Det finns så lite mellan sångerna och lyssnaren, nästan ingenting alls. Lika känslig som hon var som låtskrivare, lika sensitiv var hon som uttolkare av andras låtar. När hon fann en emotionell resonansbotten i en sång blev den genast hennes egen. Därför spelar det ingen roll vem som egentligen skrev ”Full Time Woman”, ”Telluride” eller ”The Redtail Hawk”. Låtarna är hennes för ingen förstod dem lika djupt som hon.

Det verkar kanske slappt att välja en samlingsplatta med Kate Wolf istället för någon av de sex originalskivor hon hann göra mellan 1976 och dödsåret 1985. Men vilken skulle det ha varit? För det stora flertalet är alla hennes skivor okända; vi pratar inte om enstaka skivor som kom undan, utan om en karriär som aldrig blivit tillräckligt bemärkt. Det finns flera samlingar med henne, alla med olika upplägg. Det senaste kom 2000, heter ”Weaver of Visions” och fungerar som en utvidgad variant av ”Gold in California”, inklusive ett par tidigare outgivna låtar. Men ”Gold in California” – ursprungligen släppt som en dubbel-LP 1986 – är fortfarande den mest koncisa och precisa presentationen av Kate Wolfs oavslutade liv. Här finns de flesta av hennes bästa låtar inklusive hennes ömmaste covers, helt i urval av henne själv – ”Gold in California” blev på samma gång hennes personliga tillbakablick och testamente.

Jag tror inte att Kate Wolf någonsin försonades med sitt öde men jag tror att hon accepterade sin förtvivlan. Åtminstone så pass mycket att den tunnades ut till en mer lätthanterlig sorg. I det som blev sista skivans titellåt ”Poet’s Heart” sjöng hon att: ”I struggle with finding words to sing these days, I said/As if my thoughts are waiting in the wings for the stage to clear”. Var det inte det som hennes sånger ytterst handlade om, otillräckligheten? Det är nog därför det är så lätt att finna tröst i hennes musik. Det är sånger som vet, sånger som förstår. Sånger som hjälper oss att uthärda livets brister och varats snedfördelningar. Sånger som dessa är en oerhörd gåva. Att avvisa den gåvan vore omänskligt.