MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format.
DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt är för mycket på en gång.
JOEL SIEGEL & THE POCKET BAND: ”Pink Hotel” (Starcrossed Media/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Att David Crosbys upptäckte Joel Siegels gamla sjuttiotalsband RJ Fox gav dem skivkontrakt med Atlantic och gjorde dem skapligt ryktbara i San Francisco-kretsarna kring Jefferson Airplane och Grateful Dead. Ränderna går ju sällan ur helt, och den nyinspelade ”Pink Hotel” har en del stämsång som för tankarna i Crosbys riktning. Musiken med The Pocket Band är dock inte så engagerande som Siegels historia kan antyda. Det rör sig om anonym radiorock där Siegels för all del personliga men klanglösa röst står i centrum.
EMPRESS OF: ”I’m Your Empress Of” (Terrible/XL)
av Linda Bönström
Tredje plattan med elektro-pop från Lorely ”Empress Of” Rodriguez skrevs på blott två månader och har i stort producerats av sångerskan själv. Det handlar om olika faser i en relations uppbrott – föga originell berättelse – men man kan känna en sorts närhet till Empress Of, det finns en typ av genuinitet hos plattan. Jag borde vara nöjd, mycket nöjd till och med. ”I’m Your Empress Of” är snyggt paketerad med härliga beats och alla tolv spåren hör ihop med varandra i sin härliga ljudbild. Och att mamma Reina får vara med och dela ut visdomsord är rätt sött faktiskt. Men som sagt, jag borde vara nöjd men jag är det inte. Det finns något med Empress Of som jag först inte kan sätta fingret på men som stör, men efter några genomlyssningar slår det mig att anledningen till att jag ens bryr mig är just detta: Ljudbilden. Jag hade tyckt bättre om ”I’m Your Empress Of” om det fanns mindre av självaste kejsarinnan. Inte för att hon är dålig, bara för att musiken är så mycket bättre.
JONO MANSON: ”Silver Moon” (Appaloosa/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Kanske inget namn i var mans mun, men Jono Manson har varit verksam sedan slutet av sextiotalet. ”Silver Moon” är tionde gången gillt för honom som soloartist, och det är ingen oäven platta. Musiken är stadig modern countryrock, ibland med en lätt soulanstrykning. Välskrivna låtar och ett engagerat komp, med Mansons röst någonstans mellan John Hiatt och John Prine. Skivans höjdpunkt heter ”Shooter”, en dramatisk ballad täckt i ökendamm med morrande gitarrer. Väl värd att höra för dem som liksom jag tycker att americanan har gått i stå.
PARKER GRAY: ”Luminous Darkness” (Gallway Boy/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Parker Gray stiger fram ur en rök av ödesmättat piano och syntsvep och reciterar med en röst som påminner något om Leonard Cohen. Anslaget är pretentiöst och håller i sig när Gray börjar sjunga. Den dämpade atmosfären låter som en gammal nattradiosändning – ”Tango” påminner mig faktiskt om gamla Flash & The Pan (fast utan deras karaktäristiska ”telefonröst”). På det hela taget en alldeles för sval platta som tar sig själv på alldeles för stort allvar.
A.K & THE BROTHERHOOD: ”Oh Sedona!” (Paraply/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Växjö-odlad rotrock med en stundtals tydlig The Band-vibb och klara countryinfluenser. A.K. i gruppnamnet utläses Alo Karlsson; han är bandets låtskrivare och huvudsaklige sångare. ”Oh Sedona!” är inget under av originalitet, men Karlsson har stilkänsla och rätt fin röst med ett underliggande klädsamt skrap. Fint sound som aldrig blir överlastat men som ändå fyller ut bra. Favoritlåten heter ”Man Up” med sin bluesiga stuns som påminner mig om en rakare variant av Alex Chiltons ”Bangkok”. ”Oh Sedona!” släpps både som tre separata EP och som en hel fullängdare.
KIANA LEDÉ: ”KIKI” (Republic)
av Linda Bönström
Över femtio miljoner YouTube-tittare till trots var jag skeptisk och hade låga förväntningar på ännu en skådespelerska som drar över till musiken. Men med ”KIKI” gör tjugotreårige Kiana Ledé en fantastisk albumdebut där allt faller på plats. Modern R&B är oftare än ofta en hel massa trist hissmusik upphackat av ett ständigt flåsande och ylande men Ledé gör låtar som gör genren relevant, ja faktiskt intressant. Det är en lyckad fusion med hiphop-känsla, texterna flyter och självklart lyfter plattan genom hennes samarbete med bland andra Ari Lennow, 6LACK, Lucky Daye och Arin Ray. Tyvärr ställs Kiana Ledés Europaturné in på grund av den pågående pandemin men lägg hennes namn i minnet, i den här takten kommer hon snart att tillhöra genrens stora namn.