FLEET FOXES: ”Shore” (Anti-Records)
En mysig platta att avnjuta i höstrusket eller en lysande comeback, vid musikgudarna gå inte på det! Hypen kring Fleet Foxes har jag aldrig riktigt förstått mig på så när jag ändå bestämmer mig för att ge ”Shore” en chans är jag lika oförstående, till och med mer så än innan. Det här är amerikansk indeiefolk i sin ytligaste, klyshigaste form.
”Shore” låter ungefär som produkten från ett band som precis stapplat ut från replokalen i Jeppes föräldrars garage. Bandets frontman Robin Pecknold har burits fram av musikjournalister som en låtskrivare av rang med djupt existentialistiska iakttagelser i sina texter. Jag kanske missar det eftersom mitt tålamod är slut innan skivan är det – långt före.
Ett band som slog igenom för tolv år sedan ska helt enkelt inte låta så här andefattigt (å andra sidan har bandet på samma tid blott lyckats pressa fram tre tidigare album). Femtiofyra minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka är summan av ”Shore”.
Linda Bönström
FENNE LILY: ”Breach” (Dead Oceans)
Skivbolaget Dead Oceans har onekligen en fallenhet för att plocka upp de bästa musikerna inom indie-genren just nu och Fenne Lily är sannerligen inget undantag. ”Breach” är indiefolk när den är i högform! Med uppföljaren till debuten ”On Hold” från 2018 bevisar tjugotreåringen från Dorset att det är fullt möjligt att skriva texter om att växa upp och samtidigt förhålla sig till ensamhet utan att det låter som en musikalisk version av blaskigt kaffe. Det här är smart och snyggt gjort, Lilys mjuka röst är aldrig mjäkig utan här finns en känsla av styrka som bär plattan igenom. Producerad av Brian Deck och Steve Albini har ”Breach” ett sound som genomgående låter fräscht och sammanhållet. Jag hoppas innerligt att Fenne Lily även utanför live-scenen ska fånga en stor publik.
Linda Bönström