JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån)
Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitarren, ett skrynkligt paket med filterlösa cigaretter i ena bröstfickan och en hembränd CD med Warren Zevon-låtar som ”Roland the Headless Thompson Gunner” och ”Frank and Jesse James” i den andra. Stanard har alltså mycket på pluskontot, bra låtar inte minst. Allt detta gör ”Color Outside the Lines” trevlig att lyssna på, men jag önskar att den tänt till lite oftare. Trots alla exemplariska förutsättningar låter den lite ljum, och till skillnad från nämnde Zevon låter Stanard sällan som att hans liv hängde på just den här låten.
Peter Sjöblom
RASMUS BLOMQVIST: ”Columbia Road” (Wooded Shrine Recordings/Hemifrån)
Runt tiden för utgivningen av Rasmus Blomqvists förra platta ”Rami and the Whale” bodde han i England och spelade på diverse folkklubbar. Sedan flyttade han hem till kollektivet i Lindsberg i Falu-trakten där han spelade in ”Columbia Road” mellan 2017 och 2020. Inte helt oväntat anar man England i Blomqvists musik som man spårar Amerika. Men det gör inte ”Columbia Road” mer engagerande. Låtarna är slöa och framförandena nästan provocerande letargiska. Allting är så finstämt att det blir livlöst. Efter tre låtar är jag gravt uttråkad och att då ha sju låtar till att ta sig igenom är en utmaning jag aldrig skulle ha antagit om det inte varit för den här recensionens skull. Att vara musikskribent är inte alltid så glamoröst som många tycks tro…
Peter Sjöblom
THE FURIOUS SEASONS: ”La Fonda” (Stone Garden/Hemifrån)
Speciellt furiösa är de inte, dessa tre Los Angeles-herrar. Men de är bra. Trots deras geografiska placering ligger de närmare artister som John Prine, Guy Clark och hela Texas starka låtskrivartradition. Att David Steinhart dessutom har en underbar röst för ändamålet gör det bara ännu bättre – han är en fin gestaltare av låtarnas genomgående melankoli. För att inte tala om den känsliga helakustiska infattningen med ståbas, fint gitarrspel, välavvägd körsång och sparsamma inpass från fiol och dobro. Ett par låtar har trummor, men de anpassar sig väl till den instrumentella omgivningen och tar aldrig klunsigt över utan bidrar bara med ett stilla sväng.
Jag har gång efter annan dömt ut americanan som fenomen, orörlig av frånvarande muskeltonus och svår andnöd, men särskilt i år har jag fått flera exempel på att det fortfarande här och där finns liv i dess lemmar. ”La Fonda” – gruppens sjunde! – är det senaste. Det här är en riktigt bra skiva. Rentav löjligt bra. Och med så mycket omsorg och innerlighet som Furious Seasons har lagt på och i den är det dessutom uppenbart redan från början att den kommer att ha lång hållbarhet. En skiva att älska länge.
Peter Sjöblom