RAMBALAJA: ”Rambalaja” (Paraply/digital utgåva)
Omslaget basunerar inte direkt ut vem som är hjärnan bakom det kuriöst namngivna bandet Rambalaja, men de som läst MONO:s stora tredelade intervju med Mikael Ramel vet att det är han. Rambalaja var en tillfällig grupp som fick sitt namn i mindre panik en timme innan den här liveinspelningen gjordes för Sveriges Radio 1999. Sedan smögs den ut på Ramels egen etikett MusikFors Samspel i en liten upplaga på tusen ex som snabbt sålde slut. Och sedan dess har ingen sett till plattan… Visst hade det varit trevligt om den återutgetts fysiskt och inte som nu enbart digitalt, men att den överhuvudtaget tillgängliggörs på nytt är en välgärning. Det här är Mikael Ramel och hans band i finfin inspirerad form. Ramels patenterade humor, musikaliska snitsighet och sväng sitter just där det ska, levererade med den eleganta luftighet vi Ramelskallar älskar. Som han själv formulerar det i en av låtarna: ”det är sånt som gör mig lycklig ända in”. Förutom ett knippe örhängen (varav ”Pengar” och ”Gurus att anamma” givetvis är ett par) finns här en radda annars outgivna låtar. Låt oss nu bara hoppas på att den här lilla pärlan blir ståndsmässigt återutgiven på CD eller vinyl!
Peter Sjöblom
COUNTRY WESTERNS: ”Country Westerns” (Fat Possum)
Så var det det här nya som skulle vara så bra igen. För att komma från smörfabriken Nashville är trion Country Westerns naturligtvis anmärkningsvärda för sin korsning av The Replacements, Hüsker Dü, Uncle Tupelo och R.E.M. men det är inte geografin som gör en platta. Visst har de sina countryinfluenser (därav Uncle Tupelo-referensen) men i slutänden låter det här som collegerock som springer till morsan om den hör en steel guitar eller till och med anar lite frisk luft mellan instrumenten. Det är kompakt, jämntjockt och förfärligt tråkigt. Varför Fat Possum med sitt forna sinne för oborstad skrotblues bryr sig om de här torrbollarna begriper jag inte. Värdelöst bandnamn har de också.
Peter Sjöblom
MICHAEL VEITCH: ”Best of Many Days” (Burt Street/Hemifrån)
Michael Veitch har hållit på ganska länge både som soloartist och i band, men hans diskografi är gles. Låtarna på ”Best of Many Days” skrevs under många år, och på Veitchs hemsida beskrivs skivan som ”a culmination of Michael Veitch’s skills a songwriter”. Det var ju tråkigt att han trots det inte fick ihop annat än ytterst medelmåttiga låtar utan glöd. Det finns tusentals skivor därute som låter ungefär som den här, med tusentals odistinkta singer/songwriters. Sedan finns det en del som verkligen kan övertyga mig om att de brinner för vad de gör, att de spelar av en anledning. Då Michael Veitch långt ifrån är en av dem undrar jag vilken funktion ”Best of Many Days” fyller för någon annan än Michael Veitch själv.
Peter Sjöblom
CINA SAMUELSON: ”Sing with Your Heart and Soul” (Cool Country Music/Hemifrån)
”Sing with Your Heart and Soul” är en uppmaning jag skulle vilja ge till Michael Veitch. Sjung så det betyder något! Att det så ska vara har Cina Samuelson lärt sig från Loretta Lynn, Wanda Jackson och Kitty Wells, och hon skäms inte ett dugg över att vara countrytraditionalist. Hon har haft lång tid på sig att odla sitt självförtroende – hon har varit i branschen i totalt fyrtio år i år, soloartist i hälften av dem. Personligen är jag inte så förtjust i de honky tonk- och trucker-stilar hon rör sig i, men Samuelson är icke desto mindre trovärdig i sin genre. När hon kastar sig över rockabillyn i ”Give a Big Hand to the Band” måste jag dock erkänna att det rycker taktfast i min högerfot.
Peter Sjöblom
SU ANDERSSON: ”Train Stories” (Firma Su/Hemifrån)
Svensk singer/songwriter som har problem med att hålla tonen. Det är som att hon hela tiden ligger och slirar mot den tonvägrenen. Det blir extra tydligt när hon dubblerar sin sång på några ställen och körharmonin ligger lite snett mot förstämman. Jag tål rätt mycket falsksång; en hel del jag lyssnar på skulle ge döda någon med absolut gehör på fläcken, men av någon anledning får Andersson det att krypa i kroppen på mig. Kanske för att sången bara är lite off. Jag vet aldrig riktigt när hon ska slinta med rösten och det får mig att sitta på oönskat helspänn. Hellre då någon som ligger helt fel hela tiden för då vet jag i alla fall vad jag har att förhålla mig till. Sedan sjunger Su Andersson lite för klagande för min smak. Synd allt det, för ”Train Stories” har annars en del rätt skapliga låtar, särskilt ”Hibiscus Margaritas”.
Peter Sjöblom
SURRENDER HILL: ”A Whole Lot of Freedom” (Blue Betty/Hemifrån)
Äkta paret Robin och Afton Salmon utgör kärnan i Surrender Hill som med ”A Whole Lot of Freedom” är inne på sin andra platta tillsammans. Deras musik är inte till för att överraska, det är de vanliga greppen i den här stillen som skulle kunna kallas heartland country, med texter om whiskey, highways bort mot horisonten och folk som inte känner sig hemma var än de befinner sig. Inget märkvärdigt alltså, men den inledande titellåten är faktiskt riktigt medryckande radiocountry. ”Turn This Train Around” är en riktigt bra orosanstucken låt med en dobro som tecknar bilder av öppna, folktomma landskap. Afton Salmon har dessutom en fin röst som definitivt skulle kunna utnyttjas mer än vad den gör.
Peter Sjöblom