BOBBO BYRNES: ”Sea Green Number 5” (Bobbo Byrnes/Hemifrån)
Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma – bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i ”When We Ride”, ”December” och ”Every Sound That Crashes”. För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin.
Peter Sjöblom
PROGRESS BAND: ”A String That Picks Up Everything” (Progress Band/Hemifrån)
”A String That Picks Up Everything” påminner en del om det man kan höra på amerikanska och engelska privatpressade singer/songwriter-plattor från sjuttiotal. Trions företrädelsevis akustiskt inramade vemod låter lite skevt men atypiska ackordföljder och en sökande, vinglig sång delad av en manlig (Sven Poulsen) och en kvinnlig sångare (Zarko). Den kärva grundtonen och musikens relativt oväntade vändningar tillsammans med den glidande framställningen ger de socialfobiska låtarna en sorts psykedelisk överton. Om Jandek i alla fall försökte att skriva låtar skulle det möjligen kunna låta som Progress Band. Musiken låter som att den är lite på drift i tiden vilket ger den en attraktiv atmosfär även när låtarna tenderar bli lite entoniga och sången emellanåt är lite väl oskarp. Jag uppskattar ambitionen även om jag inte alltid faller för resultatet.
Peter Sjöblom
SCOTT McCLATCHY: ”Six of One” (LIB/Hemifrån)
Direkt när blåset släpps lös i första låten tänker jag att den här killen (med ett flertal skivor bakom sig) bara måste älska Graham Parker och Iron City Houserockers. Och mycket riktigt: fyra låtar in i ”Six of One” kommer covern på Parker-klassikern ”Heat Treatment”. Skivan består för övrigt till hälften av covers, och bland övriga som får motta McClatchys hyllningar finns The Band och Steve Forbert. Jag hade inte heller blivit förvånad om Peter Case hade stått som upphovsman till någon av låtarna, men det gör han inte.
Detta säger precis vad Scott McClatchys musik handlar om. Det är resolut rotrock som inte väjer för soul-lån. En typ av musik som sällan hörs längre men som borde höras betydligt oftare – jag har länge sagt att framför allt Graham Parker måste få en revival snart, vi är skyldiga honom det efter allt han gjort för oss få som fortfarande bryr oss. McClatchy har kanske inte Parkers ilskna Van-Morrison-läxar-upp-den-unge-Elvis-Costello-och-Costello-fräser-tillbaka-skjuts i rösten, men han är helt och hållet uppriktig i det han gör. Och som sagt, att han gör det i den form han gör är smått hjärtevärmande. Dessutom är inte hans egna låter fy skam de heller.
På det hela taget är ”Six of One” en uppmuntrande skiva. Och om jag någon gång träffar Scott McClatchy ska jag bjuda honom på en pilsner och tacka honom för att jag inte behöver vara det enda passionerade Graham Parker-fanset på den här planeten.
Peter Sjöblom