BRIGHT EYES: “Down in the Weeds, Where the World Once Was” (Dead Oceans)
För många är ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” en comeback utan dess like på indiescenen när Bright Eyes efter ett decennium släpper sin tionde platta. Ändå, hur ska man beskriva den timmes lång plåga bandet knåpat ihop? Redan vid introspåret “Pageturners Rag” försöker jag förstå sammanhanget, sceneriet känns mest som någon typ av salong i vilda västern där någon sköka pratar om rosor: ”And so I always buy red roses at the Dundee florist ‘cause they/If you buy two roses in there, they’re a little spendy, but they last, like, two weeks and they’re pretty”. Redan där är jag misstänksam, och naturligtvis – det blir inte så mycket bättre. Förlåt Nebraska, men er indiescen känns skum om vi ska utgå ifrån att poetiskt krångligt betitlade ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” är något att ha.
Linda Bönström
COLTER WALL: ”Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs” (Thirty Tigers/La Honda)
Det är svårt att fatta att kanadensaren Colter Wall bara är tjugofem år gammal, för hans röst låter djup av erfarenhet som en gammal mans och hans musik låter uråldrig, avskalad och lägereldsvarm. Det är otroligt passande att hans första platta (en EP, utgiven 2015) hette ”Imaginary Appalachia”.
Hans sånger har nämligen alltid rört sig i ett slags mytisk zon mellan Appalacherna och prärien.
Om Colter Walls röst låter gammaldags så är cowboykänslan i låtarna knappast heller tidsenlig. Det är knappast överraskande att han inkluderar ”Big Iron” av Marty Robbins, cowboyballadernas stora namn på femtio- och sextiotalet. Men i motsats till Robbins blir Wall aldrig smörig. Hans sånger känns inte kostymerade, just för det att Wall faktiskt låter som att han just har suttit av hästen efter en hård, dammig dag bland ostyrigt skenande boskap. Colter Wall slänger till och med in en talking blues med titeln ”Talkin’ Prarie Boy”. Den autentiska känslan blir ännu starkare av att några låtar låter som att de spelats in hemma i vardagsrummet, som om musikerna precis plockat upp instrumenten för en spontan spelstund.
”Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs” må vara täckt av präriedamm men för öronen är den en renande bad.
Peter Sjöblom
PHOEBE BRIDGERS: “Punisher” (Dead Oceans)
Tjugosexåriga Phoebe Bridges kan vara det hetaste på den amerikanska indiescenen. Särskilt nu när hon tagit på sig att producera sin andra platta ”Punisher”själv lyser hon igenom inte bara som en stadig singer/songwriter utan en musiker som tagit kontrollen över sitt hantverk. Trots framgångarna med projektet Better Oblivion Community Center (tillsammans med Conor Oberst från Bright Eyes) är det inte så publiken kommer att förhålla sig till Bridgers – inte längre – då hon står på egna ben med fyndiga texter och vackert arrangerad musik. Men. Någonstans finns det risk att man tappar uppmärksamheten när man lyssnar på ”Punisher”. Inte så att det är en dålig platta, absolut inte, men den kräver sin tid och plats. Vilket den förtjänar.
Linda Bönström