onsdag, december 2

SKIVOR I KORTHET

DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån)

Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skuggsidan. Utan tvekan är detta bland det bästa man kan höra just nu.

Peter Sjöblom

RUN THE JEWELS: ”RTJ4” (Jewel Runners/RBC/BMG)

Med fjärde studioplattan från hiphop-duon EI-P (Jaime Meline) och Killer Mike (Michael Render) står det klart och tydligt att old school fortfarande är relevant – mycket relevant. Efter mordet i USA på George Floyd valde Run The Jewels att tidigarelägga utgivningen med två dagar och kommenterade på Twitter: ”Fuck it, why wait. The world is infested with bullshit so here’s something raw to listen to while you deal with it all. We hope it brings you some joy.”

Och plattan som ligger helt rätt i tiden är sannerligen både rå och njutbar. Musiken kan nå ut till en större publik utan att för den sakens skull helt tappa sitt underground-sound. Namn som Pharrell Williams, Josh Homme och Zack de la Rocha toppar dock inte superstjärnan Mavis Staples, 80, med spåret ”Pulling the Pin”.

Precis som tidigare album från Run The Jewels är ”RTJ4” tillgänglig för gratis nerladdning.

Linda Bönström

GREG COPELAND: ”The Tango Bar” (Paraply/Hemifrån)

När en av låtarna heter ”Lou Reed” får man naturligtvis en föreställning om hur ”The Tango Bar” kommer att låta redan innan man hört den, men faktum är att den ligger avsevärt närmare Guy Clarks och John Prines berättande countrystil än någonsin Reeds passivt aggressiva släpighet. Copeland har dock en djupare röst men han känns lite typad, som om han tänkt ”såhär låter en sångare som berättar något allvarligt om livet”. Det låter som att han försöker krysta fram erfarenhet. Därför gillar jag de låtar som han delegerat till sångerskorna Inara George och Caitlin Canty bäst. Både ”I’ll Be Your Sunny Day” (George) och ”Mistaken for Dancing” (Canty) låter friare och ledigare än någonting som Copeland själv ger sin röst åt. Den sistnämnda har inte bara en underbar titel utan är också plattans klara höjpunkt.

Peter Sjöblom

LIKHOLMEN: ”Evigferd” (Clearpass/Musikkoperatørene)

Stefan Sundström vet hur man firar sextioårsdagen med stil och släpper tillsammans med norska bandet Likholmen och Erling Ramskjell i spetsen ny platta.

”Evigferd” – evig färd – är en spännande mix, vistradition möter synth. Ungefär. Likholmen är dessutom starkt visuella där fotografik skapad av Martin Losvik ackompanjerar låtarna vilket resulterar i en starkt berörande upplevelse och grunden till ”Evigferd” lades genom ett beställningsverk till Varangerfestivalens öppningsakt 2018.

Tonen för plattan är djup och ödesdiger, man kan riktigt känna det nordnorska klimatet musiken fötts ur, och Kåre Riibe Ramskjell kan inte nog hyllas för sitt tangentspel. Ingeborg Oktobers spröda röst bryter ömt in och Hallstein Sandvins insats på bas och elektriska harmonier binder samman plattan.

Linda Bönström

BLUES ESCAPE FEAT. JOHANNA LILLVIK: ”Blues Escape feat. Johanna Lillvik” (Paraply/Hemifrån)

Alltför mycket ny blues handlar om bredbent självförhävelse utan någon egentlig förståelse för bluesens väsen och historia, och i det läget är det ganska uppfriskande att höra västgötska samarbetet mellan sångerska Johanna Lillvik och bandet Blues Escape (också kända som Hill Blue Unit). Det är mycket New Orelans, shuffle, boogie woogie och jump blues av ett slag som till stora delar oförtjänt har kommit på skam i modern tid. Lillvik hör hemma i de ursprungliga bluessångerskornas tradition – förmodligen har hon internaliserad varenda ton Mamie Smith, Victoria Spivey och Ma Rainey någonsin tagit. Hennes röst är egen på gott och ont men det är svårt att inte fångas av den. På det hela taget är detta blues inte för de ensamma utan för dem som vill dansa och skåla tillsammans. Man får ha kul i Lillviks och Blues Escapes sällskap, man får bli underhållen och det är faktiskt ganska förlösande. Bästa låten: den ångande ”Marie Laveau” som avslutar den alldeles för korta plattan.

Peter Sjöblom