EVERYTHING IS RECORDED: ”Friday Forever” (XL)
av Linda Bönström
Med sin första, självbetitlade skiva visade skivbolagsägaren och producenten Richard Russell (som är Everything Is Recorded) att han kan göra intressanta arrangemang även på sina egna plattor. Med uppföljaren ”Friday Forever” fortsätter utvecklingen. EIR kickar igång ett konceptalbum som tar lyssnaren igenom en fredagskväll med allt det kan innebära – tidsstämplat från början till slut. Plattan har driv och är en genreöverskridande mix av bland annat rap, soul, reggae, gospel och en smula elektropop. Maria Somerville, Berwyn, Ghostface Killah och Infinite Coles är några av de musiker som gått in i studion.
RUBY LOVETT: ”It’s a Hard Life” (Puff Bunny/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Ateist som jag är vill jag ändå utbrista ”tack gode gud för traditionalisterna!” när jag hör Ruby Lovetts ”It’s a Hard Life”. Ja, det är ett hårt liv och Lovett kan formulera det utan några tröttsamma eftergifter för den amerikanska skvalradion. Detta är country som inte ursäktar sina rötter. Och hur skulle hon kunna vara något annat än country med den rösten, helt perfekt för hennes akustiskt präglade och historierespekterande låtar? Hon sjunger som en vuxen kvinna och ser sig om med en vuxen människas blick. På en skiva utan några dåliga låtar väljer jag ut ”The Blues You and Me” som mitt favoritspår, med ”Home Sweet Honky Tonk” tätt i hasorna. Nu bara måste jag kolla in hennes förra (tillika första) platta ”Ruby Lovett” som kom redan 1998.
LAURA MARLING: ”Song for Our Daughter” (Chrysalis/Partisan)
av Linda Bönström
Som jag har väntat på Laura Marlings uppföljare till 2017 års ”Semper Femina”! Och med tanke på att plattan ursprungligen skulle släppas först i augusti i år – Marling valde delvis att flytta fram den i och med pågående pandemi – blir man naturligtvis ännu mer nyfiken. Så när ”Song for Our Daughter” efter första genomlyssningen faller platt till marken blir jag genuint ledsen, Marling är, som jag tidigare påtalat, en utmärkt singer/songwriter och det kan man inte ta ifrån henne men den här gången finns inte riktigt samma finess. Jag skulle vilja lyfta bort gitarren ur en del låtar där det gnisslar, Marlings röst är alldeles för speciell för att nästan dränkas. Med andra ord är produktionen överlag inte lysande. Problemet med ”Song for Our Daughter” kan mycket väl vara att den har alldeles för mycket att leva upp till. Trots att fullträffen jag väntat på uteblir så är Marling fortfarande med på min lista över framtidens hoppfulla musiker.
MANNISH BOY: ”Last Ticket to Rock’n’Roll Land” (Paraply/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Band och artister som har orden ”rock’n’roll” i sina titlar brukar sällan ha särskilt mycket av den varan i musiken. Och finns där någon rock’n’roll hör man det ändå utan att de måste smetas i ansiktet på folk. Stockholmska Mannish Boy styrker min teori. ”Last Ticket to Rock’n’Roll Land” är bredbent B-rock för folk som legat sömnlösa om nätterna sedan Georgia Satellites slutade ge ut skivor. Med sitt gräsliga gruppnamn och sin påklistrade attityd försöker de vara häftigt (fast totalt förlegat) macho men musiken, ytterligare försvagad av tafflig körsång, har bara pingisbollar i pungen.
THE STROKES: ”The New Abnormal” (Cult/RCA)
av Linda Bönström
Det har gått hela sju år sedan The Strokes släppte en fullängdare. Med ”The New Abnormal” kommer nio brutala spår – och jag menar verkligen brutala – som totalt resulterar i fyrtiofem minuters plåga. Det här är så ointressant att mina öron blöder. Plattan är producerad av nästintill legendariska skivbolagsgrundaren Rick Rubin men vad hjälper det mot känslan av den där drypande medelåldersångesten som tycks krypa sig på? Om ”The New Abnormal” är det bästa The Strokes kunde åstadkomma på sju år, ja då väntar jag hellre sju år till på nästa platta. Minst.
GUNTHER BROWN: ”Heartache & Roses” (Gunter Brown/Hemifrån)
av Peter Sjöblom
Tredje plattan från sex man starka Portland-bandet Gunther Brown är utan tvekan bland den bästa americanan jag hört på senare år. Elva starka låtar signerade frontfiguren Pete Dubuc som dessutom har en fin stämma på pluskontot. I röstläget påminner han lite grann om Michael Stipe men han är befriad från Stipes mumliga pretentioner. Det raka, okonstlade soundet förstärker låtarnas jordnärhet. ”Heartache & Roses” är en verklig ljuspunkt i en genre som jag praktiskt taget dömt ut som helt förlorad till orakade mesproppar. Gunther Brown ger hopp!
ADULT.: ”Perception is/as/of Deception” (Dais)
av Linda Bönström
Nicola Kuperus och Adam Lee Millers nya elektroplatta är insugande och det är lätt att falla för dess syntar, trummaskiner och mörka stämning. Efter några låtar inser jag dock följande: Den här musiken älskade jag för säg, och låt oss då vara nådiga, femton år sedan. Texterna framträder mer och mer men inte i positiv mening, det är simpelt som om två tonåringar fixat ihop en demo i källaren. Vilket är vad ”Perception is/as/of Deception” är. Inget ont om källardemos men Kuperus och Miller är alldeles för erfarna för att släppa en platta då den är så ointressant och oengagerade. Vilket är synd för soundet i sig kan man leva med men helheten är en juvenil röra.