söndag, januari 24

SKIVOR I KORTHET


STEVE MEDNICK: ”River of Tears” (Steve Mednick/Hemifrån)

Steve Mednick är en enormt produktiv artist med en stor mängd skivor bakom sig; detta är hans sextonde i ordningen och ytterligare en är i antågande. Trots att han har en omfattande skivvana har han fortfarande problem med att träffa tonerna. Inte för att det bekommer mig så mycket. Det handlar inte om hur man träffar tonerna utan vad som finns i dem. Ta Dan Stuart till exempel, Green On Reds sångare som kunde/kan få Neil Young att framstå som Enrico Caruso. Och det är faktiskt Dan Stuart som jag först kommer att tänka på när jag hör ”River of Tears”. Mednick har en lite djupare och mindre nasal röst än Stuart, men låtskriveriet är besläktat, rotnära med countryn hovrande som en osalig ande över låtarna. Plus att där hela tiden finns en förebådande ton. Jag behöver inte gå till ”The Five Books” eller ”I Should Have Seen It Coming” (komplett med stenålderskörer) för att styrka mitt påstående, för känslan av att något hemskt kommer att hända innan låten är slut vibrerar även i dursångerna.

”River of Tears” är ingen skiva för dem som kräver tonal precision men desto mer för dem som inte besväras av sådana trivialiteter. Han är genuin på gränsen till outsider, och det gör mig alltid lika glad när sådana kräver sin plats. Att han dessutom är en bra låtskrivare gör naturligtvis inte saken ett dugg sämre.

Peter Sjöblom

DAVE DESMELIK: ”The Calendar Album” (Dave Desmelik/Hemifrån)

Att Dave Desmelik trots ett drygt dussin skivor inte fått något bredare genomslag kan bero på att de flesta, inklusive denna, är utgivna av honom själv. Naturligtvis innehåller ”The Calender Album” tolv låtar där alla är uppkallade efter var sin månad. Den låter också som en hemmaproduktion, skönt fri från dyrbar studiofernissa. Det är pang på in i bandspelaren (eller datorn), rustikt och grovhyvlat i soundet. Desmelik spelar det mesta själv inklusive banjo och trummor. Jag tycker om förfaringssättet och jag tycker om stämningen det skapar, men jag tycker också att låtarna är lite odistinkta och att de oavsett tempo har en sorts inneboende släpighet. Vissa låtar är bra, men generellt är musikens kynne lite för behärskat för att engagera mig tillräckligt.

Peter Sjöblom

DEBORAH HENRIKSSON: ”So Far”
(DHP/Hemifrån)

Jag förstår precis varför denna amerikanskfödda västeråsare har vunnit priser för musik, för den här blandningen av naturromantisk kelticism och slätstrukna folkmusikanspelningar brukar gå hem hos folk. Särskilt om den som här har utrustats med svävande reverbdränkt skönsång.

Själv tycker jag att hela konceptet är direkt vämjeligt; de spridda inslagen av könlös pseudocountry förändrar inte att detta är muzak för kristallhealers och dem som tycker att Celine Dion är för hårdkokt. ”So Far” är dessutom en dubbel-CD, plågsamt lång för mig – men förmodligen tillräckligt lång för en kursgårdsceremoni där man smörjs in med tallbarr förvällda i rosenvatten och dricker homeopatiskt chakra-te genom ett vassrör skördat vid fullmåne i tredje kvadranten.

Peter Sjöblom

MARK VIATOR & SUSAN MAXEY: ”Where the Road Leads” (Rambleheart/Hemifrån)

Min första tanke är att detta låter som Timbuk 3 om de hade producerats och arrangerats av T-Bone Burnett. Både Viator och Maxey har bra röster, bra låtar och bra inramning med ståbas, mandolin och National steel. Den förtroendeingivande ”Where the Road Leads” utstrålar och glömmer aldrig bort lyssnaren – inget självupptaget mummel här utan ett direkt utåtriktat tilltal. Bästa låten bland många bra är den rullande, Susan Maxey-sjungna ”Tore Up from the Floor Up”.

Peter Sjöblom

EMMA SWIFT: ”Blonde on the Tracks” (Tiny Ghost/Hemifrån)

Det är en vitsig titel på en skiva jag närmar mig med misstänksamhet: ”Åh nej, inte ännu en Dylan-coverplatta!”. Vad kan en australiensisk – blond – singer/songwriter som Emma Swift rimligtvis berätta för mig om och genom Dylan som jag inte redan vet, vad kan hon säga som inte tusen andra redan har sagt femtio gånger för mycket? Men omslaget gör mig intresserad, låturvalet är inte det mest uppenbara (”I Contain Multitudes” någon?), och Robyn Hitchcock medverkar på gitarr. Hitchock och Swift är ett par numer boendes i Nashville där skivan också är inspelad.

Vissa av tolkningarna gör egentligen varken från eller till, såsom ”Simple Twist of Fate”, ”Queen Jane Approximately” och den alltid överlånga och överskattade ”Sad Eyed Lady of the Lowlands” (som dock och onekligen är ett modigt coverval). Men överraskningar finns. ”Going, Going, Gone” har jag aldrig gillat med Dylan själv, men Swift ger den inte bara styrfart utan också en avmätt elegans som lyfter låten ur originalets seghet. Men allra bäst är ”One of Us Must Know” som väl aldrig tidigare har legat så nära John Lennon i känslan som den gör här. Refrängen blir alldeles särskilt stark i Emma Swifts tappning.

Så på det hela taget: Inte alls en så pjåkig skiva – och särskilt inte för att vara en dylancoverdito.

Peter Sjöblom