måndag, april 19

SKIVOR I KORTHET

TAWNY ELLIS: ”Love Life” (Music Building/Hemifrån)

Tawny Ellis gör musik typisk för sin countrytid. Det vill säga slätstruken radiopop med påhängda countryattribut som steel guitar och lite twang i rösten. Men vad man än hänger på ”Love Life” förblir den slätstruken radiopop. Bästa låten heter ”Powers That Be” med ett par oväntade melodivändningar, men kraften som finns i den någonstans därinne låses in av samma radiofjäskiga produktion som resten av skivan lider av.

av Peter Sjöblom

STEVE YANEK: ”Across the Landscape” (Primitive/Hemifrån)

Europeisk nylansering av ”Across the Landscape” som kom i Yaneks USA redan 2005. Steve Yanek är en riktigt hygglig låtskrivare i det countrystänkta poprockidiomet och lyckas med god hjälp från Jeff Pevars eldfängda gitarrspel ingjuta en god energi i låtarna. Yanek har själv producerat och soundet är jordnära och avskalat vilket absolut gör skivan en god tjänst. Han är dock en genomsnittlig sångare med en rätt personlighetsfattig röst som förlänar skivan en frustrerande alldaglighet. Med en starkare vokal karaktär hade den verkligen kunnat lyfta mot de höjder den siktar mot. ”Across the Landscape” är en innerst inne bra skiva fjättrad vid sin oförlösta potential.

av Peter Sjöblom

KAURNA CRONIN: ”Aloft in Blue” (Kaurna Cronin/Hemifrån)

Australiensiske Kaurna Cronin är ingen nykomling; bakom sig har han en packe skivor på ett par olika bolag plus ett par stycken utgivna på egen bekostnad. I låtarna kan jag ana spår från Neil Young, Bob Dylan, Van Morrison och till och med Billy Bragg men Cronin har format sina inspirationer till en relativt personlig stil vilket är bra. Mindre bra är att jag inte berörs nämnvärt av låtarna. Trots att det är uppenbart att han arbetat fram sin musik me noggrannhet slår den mig som sval och avmätt. Jag saknar udden, inte minst i sången som snabbt blir endimensionell och nästan lite irriterande.

av Peter Sjöblom

ERIK DAHL ENSEMBLE: ”Gethenian Suite” (Svalka/Hemifrån)

Man kanske skulle kunna kalla ”Gethenian Suite” för en hörbok. Det är i alla fall en tonal gestaltning av Ursula K. LeGuins roman ”The Left Hand of Darkness”. För att ro den i land krävs ett vittomfattande musikaliskt grepp vilket Erik Dahl och hans ensemble också har – vilket i sin tur gör skivan svårdefinierad. I brist på en mer exakt term kan man kalla den jazz, men den lånar så pass mycket från teatermusik, spacerock och kontinental progressiv rock att jazzbenämningen trots allt känns, ja om inte missvisande så i alla fall otillräcklig. Det är hårt arrangerad musik, mer impressionistisk än expressionistisk och även om den är lite för cerebral för mig så kan jag inte komma ifrån att den har en klart visuell magnetism. Ingalunda konstigt då att Erik Dahl Ensemble – med sättningen skiftande efter omständigheterna – då och då inför publik framför musiken med projektioner.

av Peter Sjöblom