SKÄMS PÅ ER!

av Peter Sjöblom

Sommarledigheten har inte gjort mycket för att dämpa Peter Sjöbloms humör. Tvärtom har han hittat en massa saker att härskna till av. Som vanligt när han snear ur måste han bearbeta det i en krönika.

Sommar betyder läsning för många, men för mig spelar årstiden ingen större roll. Visserligen läser jag numer inte fullt så mycket som jag gjorde förr, men en hel del blir det nog ändå per år. Nästan alltid någon musikbok eller artistbiografi. Det är med dem som det är med mig och musikdokumentärer, jag kan fastna i sådant som kanske egentligen intresserar mig så mycket men som blir intressant när jag fördjupar mig i det. En gång såg jag en hel dokumentär om Liberace trots att det den smilande, glittriga showpianisten är den platonska idén om vedervärdighet. Men hans livsöde var så pass intressant att ju mer jag tittade desto mer fascinerad blev jag.

Nyligen läste jag Dregens självbiografi, som egentligen inte är en typisk självbiografi då den egentligen är lika mycket skriven av Tore S. Börjesson. Jag är inget Dregen-fan, jag tycker Hellacopters blev bättre när han hoppade av, och Backyard Babies tycker jag är ett riktigt rövband. (En kompis formulerade det bra: De är inte ens ett lågpris-Hellacopters, de är att konkurs-Hellacopters.) Men han är ofta verbalt slagfärdig och rolig och, ja, som sagt, jag kan fastna i böcker om musik jag inte nödvändigtvis gillar. Fast egentligen var det bara den första och sista delen av boken som var läsvärda, den om Dregens uppväxt respektive den om när han och Pernilla Andersson överlevde tsunamin med en hårsmån. Däremellan lyser Tore S. Börjessons minst sagt pubertala vurm för de klyschigaste sidorna av rockmyten igenom. De flesta människor slutar tycka att röjarliv med spritfloder och knark non stop är häftigt när de blir någotsånär vuxna, men Börjesson frossar i det med fjunmustaschig glädje. Väx upp, liksom. (Det är kanske inte konstigt att han fick klafsa runt så länge Aftonbladet-slasket, och om det inte helt förlåtande ryktet om hans uppförande talar sanning – jag ska inte gå in närmare på det – så är det heller inte så konstigt att de till sist avpolletterade honom.) Fast att han försvarar Guns ‘n’ Roses säger väl tillräckligt…

Det är inte lätt det där med rockbiografier. Antingen är de skrivna av någon utomstående utan artistens inblandning och excellerar med illa dold förtjusning i artisternas självpåtagna misär, eller så är de auktoriserade vilket betyder fjäskig och tillrättalagd. Och i de fall det handlar om en självbiografi betyder det inte att den är bra för det. Att ha musikens gåva betyder inte självklart att man har skrivandets. (Sedan kommer det inte sällan en översättare med lågt betyg i svenska emellan…) Den absolut bästa självbiografin, möjligtvis har jag rekommenderat den förut – är Joe Jacksons helt underbara ”A Cure for Gravity” som slutar precis innan han solodebuterar med LP:n ”Look Sharp!”. En mer passionerad kärleksförklaring till musiken får man leta efter. Fast letar man ordentligt kanske man hittar Peter Bastians ”In i musiken” som är helt annorlunda till sin natur men som är lika passionerad och hängiven sitt ämne. Och Gunnar Hardings ”Kreol” som visserligen inte är en renodlad musikbok men som, eftersom den handlar om New Orleans, givetvis väver in musikapitel mellan de böljande beskrivningarna av voodoo, mat och allt annat som hör till den neworleanska kulturen. Harding skriver så intensivt och intresserat att man kan känna dofterna mellan kvarteren, höra ljuden från musiken och smaka den kryddigt mustiga maten. Helt klart en av mina stora favoritböcker.

Apropå Dregen så var han en av de artister som tidigare i somras fick statligt krisstöd för uteblivna arbetstillfällen till följd av corona-smittan. Tommy Körberg röt ifrån mot detta stipendiemissbruk. Han gick helt berättigat hårt åt bland andra Jill Johnson som var en av dem som roffade åt sig pengar. Johnson gick lipsillskränkt i bräckligt svaromål utan att egentligen erkänna sitt eget ansvar i det hela. (Det blev på intet sätt bättre när sedan Marit Bergman gick ut på Facebook och försökte försvara henne diffusa ideologiska grunder med ett förvirrat inlägg som helt ignorerade den faktiska kritiken mot att Johnson et consortes fick pengarna.) Johnson och flera av hennes artistkollegor är goda för en del miljoner och kom inte och försök slå i mig att deras bolag inte skulle ha råd att täcka de inkomstbortfall coronan orsakat dem. Pugh Rogefeldt är en annan i det här tvivelaktiga gänget. Han fick förra årets Cornelis-stipendium på 750.000 riksdaler – har han redan slösat bort dem? Heder i alla fall åt Petter och Nanne Grönvall som tog sitt förnuft och sin moral till fånga och betalade tillbaka sina coronastöd så att de kunde gå till bättre behövande (läs: inte lika rika) artister som dem själva. Men till övriga girigbukar: SKÄMS PÅ ER! Att de rent formellt inte begick något fel då de tekniskt sett var berättigade att söka spelar ingen roll. Bara för att man kan betyder det inte att man måste. Man kan tänka själv och man kan ta ett eget ansvar att avstå. Hur som helst ändrades reglerna för stödet sedan så att det behovsprövas. Så borde det ha varit från första början. Nu kan istället det verkligen gå till de artister som alldeles på riktigt har svårt att hålla näsan över vattnet när deras engagemang ställs in.

Fast det där med att hålla näsan över vattnet nog inte någon jättelämplig metafor med tanke på hur många som flockats på badstränderna i sommar. Tror folk att pandemin gör skillnad på dem som ligger på stranden och väller ut med sin blekfeta droppsmittekropp och andra mer respektfulla individer? Hur egoistisk får man vara? (Fråga Pugh och Jill, de kanske vet, de har ju god erfarenhet av egoism.) Och nej, jag tycker inte att antirasistdemonstrationerna var någon bra idé under de rådande omständigheterna heller. Virus skiter i goda intentioner, och som vi alla vet (utom de som gnuggar lekamen i täta folksamlingar) är vägen till helvetet kantad av just goda intentioner. Man kan dela deras uppfattning i sak men man behöver inte vira den ideologiska blindbockstrasan så hårt runt skallen för det. De klena ursäkterna för agerandet flödade, men alla dumskallar kan alltid hitta ursäkter för sin dumhet men de blir inte mindre dumskallar för det.

Annars har jag hela tiden försökt sitta still i covid-båten. Jag sällade mig inte till skräckmånglarna, armageddon-predikanterna och hysterikerna när det hela bröt ut men jag har hela tiden hävdat att man ska visa respekt för sina medmänniskor och bete sig med hyfs. Frihet under ansvar. Vad hände med den devisen?

Jag nämnde Cornelis-stipendiet. Årets mottagare heter Kjell Höglund. Med all rätt. Är det någon som ska ha en extra slant för sin gärning är det herr Höglund. Under proggtiden var han en av de få som tänkte egna tankar. Han följde inte den knallröda partiboken, jag tror knappast ens att han hade någon. Den sortens politiska tankeproteser har aldrig legat honom för. Han var ett sant alternativ till de ”alternativa” som var tröttsamt likriktade åt sitt håll. Att Höglund under åttiotalet snubblade bland maskinerna – hans vänner kanske, men inte mina – och att han sedan många år har dragit sig tillbaka från musiken spelar ingen roll. Hans tidiga skivor är så säregna och personliga att han kunde göra precis vad som helst (inklusive låta bli) att hans högtstående unicitet är oanfrätlig. Grattis till priset, Kjell!

Det var av olika anledningar lite motigt i våras vilket Mono blev lidande av. Första halvåret publicerade vi lite färre texter än vad vi brukar. Hösten ser redan nu lovande ut, med ett mer späckat publiceringsschema. Jag ska inte gå händelserna i förväg, men det ser bra ut på artikel- och krönikefronten. Vad skivutgivningar beträffar hoppas jag att årets trend håller i sig. Det har redan nu kommit en skaplig mängd plattor med goda chanser att ta sig upp på listan över årets bästa. Så trots mitt sedvanliga gnäll om världens och människornas beskaffenhet är jag vid gott mod.

Till nästa gång: var försiktiga därute.