av Peter Sjöblom
SVT:s musikprogram har försvunnit i ett flams- och flabbmörker skriver Peter Sjöblom och efterlyser både mer och bättre närproducerat, i samma anda som BBC:s ambitiösa dokumentärserier om musik.
Varför hatar SVT den svenska populärmusikhistorien?
Eller, de kanske inte hatar den utan bara tycker att den är så ovidkommande att den inte är värd någon uppmärksamhet. Antagligen tycker de att det finns viktigare saker att lägga pengarna på, som evighetsloopen av melodifestivalsuttagningar, melodifestivalsandrachansuttagningar, melodifestivalssemisemisemifinaler, melodifestivalsandrachansenskvartssemifinaler, melodifestivalsfinalsfinaler och sedan själva melodifestivalsfinalen som föregås av ett försnack till försnacket till uppsnacket till finaluppsnacket och sedan ett försnack till eftersnackets eftersnack och sedan när man snackat lite om eftersnacket också så kör hela jävla vindmaskins- och ljusriggskataklysmen igång IGEN. Det är ju för fan värre än sporten!
Så det kanske inte är så konstigt att det inte finns några pengar kvar till något annat än lekprogram för vuxna där någon geggagaggande barnprogramledarföredetting trissar pseudokändisar på fallrepet att gissa på hur många pappersservetter som ryms i Petra Medes skrivbordslåda eller hur många kubikmeter luft som antikomikern Per Andersson gör slut på bara för att dra ett enda skämt som inte är ett dugg roligt ens om man är fullständigt charterreseplakatpackad.
Jag har tänkt på det här ofta och för bara ett par dagar tänkte jag på det igen när jag tittade på det första avsnittet av ”American Epic”. Det är en helt ny fyrdelad serie om hur stenkaketillverkningen på tjugotalet förändrade villkoren för den amerikanska (folk)musiken, hur det förändrat förutsättningarna för musiken i sig och i förlängningen hur det påverkat och fortfarande påverkar synen på oss själva i relation till historien. Första avsnittet handlade till största delen om Carter Family och Memphis Jug Band och bortsett från att redan deras musik kan röra mig till tårar blev jag alldeles öm om hjärtat av all den kärlek och omsorg som amerikanska public service-bolaget PBS och BBC4 gemensamt har investerat i serien. Rörd, av respekten för musiken. Berättarrösten tillhör Robert Redford och det är, om vi säger, av en lite annan dignitet än Ola Selmén eller Claes Malmberg. Som visserligen inte agerat berättare i någon musikdokumentär vad jag vet, men det beror kanske mest på att det inte görs några.
Fast det är en överdrift, för visst görs det svenska musikdokumentärer. Men inte tillräckligt ofta och sällan i SVT:s regi. Snarast verkar det som att de sitter och rullar tummarna i väntan på att Tom Alandh ska känna för att göra något om musik. Inget ont om honom – han är en driven yrkesman och hans dokumentärer om bland annat så skilda artister som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Hörförståelse är nog så sevärda. Men jämför man med till exempel med BBC som vid det här laget måste ha dokumenterat varenda skrymsle av den brittiska populärmusiken – från tradjazz till punk, från reggae till synt, från folkmusik till easy listening – är det futtigt. BBC nöjer sig inte heller med att kartlägga den brittiska musiken; deras miniserier ”Folk America”, ”Blues America” och ”Lost Highway” (om countryns utveckling) hör till det bästa som gjorts om amerikansk rotmusik. Och lägg nu till det ”American Epic” alltså.
I början av nolltolltalet visade SVT framfötterna med dokumentärfilmaren Marie Nyreröds ”Progg” som avhandlade just den svenska proggen. Med seriens två avsnitt skalpsläpade Nyreröd SVT en bit närmare BBC. Men det som kunde varit början på en hedervärt omfattande presentation av svensk populärmusikhistoria blev bara ett hastigt uppflammande fyrverkeri som snabbt slocknade i SVT:s flams- och flabbmörker. Sedan dess? Bara några högst sporadiska irrbloss, som tidigare i år med ”Styr den opp” om vår inhemska reggae.
Missförstå mig inte. SVT får gärna ösa på med fredagsmys och tävlingsprogram. Det är en del av deras uppdrag. Vill jag inte titta på det så låter jag bli, och vill jag titta på det så tänker jag göra det utan att skämmas. Svårare än så är det inte. Men någonstans längs reklamtevevägen började SVT slira i sagda uppdrag som föreskriver ”folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet”. Ord som naturligtvis är så vaga till sin innebörd att man kan fylla dem med vilket subjektivt och bortförklarande fluff som helst, men faktum kvarstår att SVT ännu inte har producerat särskilt många vettiga program, än mindre dokumentärserier, om svensk jazz-, rock- eller folkmusikhistoria.
Ska jag föreslå några specifika ämnen vet jag inte ens var jag ska börja och än mindre var jag ska sluta eftersom alla populärmusikaliska historieområden är lika eftersatta av SVT. Men vad sägs om en fyllig dokumentär om den svenske frijazzpionjären Bengt ”Frippe” Nordström? Svensk sextiotalspop (finns hur mycket bildmaterial som helst att tillgå)? Ett uttömmande program om Don Cherrys år i Sverige? Svensk spelmanshistoria från fonografens dagar fram till idag? Den svenska schlagerns utveckling under decennierna? Svensk blues? Jag pratar alltså inte om något pliktskyldigt halvtimmesprogram undanskuffat till söndagsförmiddagens bakfylletablå eller femminutersinslag i Kobra. Kobra är bra som komplement – problemet är att när det inte finns någonting att komplettera blir det huvudprogrammet och som sådant duger det inte. Dessutom är det aktualitetspräglat och rör sig över ett internationellt område och löser knappast problemet med bristen på trovärdiga exposéer över de många fälten av vår egen populärmusikhistoria.
Jag vill se program som låter ämnet ta den tid det behöver. Som tillåter och förutsätter ett brett kunnande, en fackmannamässig research och en genuin respekt, varför den före detta SVT-medarbetaren Malik Bendjelloul och hans fruktansvärt överskattade historieförvanskning ”Searching for Sugarman” inte ska användas som modell.
Kära SVT: Kom inte och slå i mig att det inte finns några som helst budgetpengar till mer historiehedrande musikproduktioner så länge som miljonerna får försvinna ner i Melodifestivalens slukhål. Om inte annat kan ni väl i alla fall se till att Ola Selmén aldrig mer och för era pengar får ställa sig framför någon av era kameror. Skam över er om ni inte ids göra några egna program men kanske Selmén-besparingen i alla fall skulle täcka en del av kostnaden för att köpa in ”American Epic”. Då har ni i alla fall gjort något vettigt för pengarna.