söndag, december 16

SEUN KUTI – BLACK TIMES

Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva – två till priset av en gånger tre!

av Linda Bönström & Peter Sjöblom

SEUN KUTI: ”Black Times” (Strut)

Seun Kuti begår med ”Black Times” en kardinalsynd, plattans åtta spår klockar in en speltid på strax över timmen – i mitt tycke är det exceptionellt få skivor som överlever en sådan prövning. ”Black Times” är egentligen inte ett av undantagen till regeln och under produktionen borde man ha skurit ner på något för att få till en jämnare kvalité. Men! Jag gillar Kuti och bandet Egypt 80, som Kuti tog över efter bortgången av hans legendariske far Fela Kuti, plattan bjuder på en fusion av afrobeat, jazz och funk.

”Corporate Public Control Department (C.P.C.D.)” är en av skivans starkaste, och trist nog även bland de kortaste spåren på plattan – eller så kanske det är just därför låten är så bra och fokuserad. Första gången jag hörde inledningsspåret ”Last Revolutionary” tänkte jag omedelbart att den här skivan kan visa sig riktigt bra, andra gången blev jag mer skeptisk, tredje gången gillade jag den för fullt igen och efter noggrann avvägning har jag funnit att min första instinkt är den rätta – låten är fantastiskt medryckande och textmässigt mycket stark.

Kuti har med ”Black Times” fått ihop en uppiggande skiva med ett överlag gott resultat: värd att skaffa på sig för festliga tillfällen. [LB]

* * *

Det har väl sina fördelar att ha en känd förälder om man saknar talang men ändå vill slå sig in på en artistbana. Men frågan är om det inte är ännu värre om man faktiskt har talang på samma område som ens föräldrar. Kommer jämförelserna bli ännu hårdare? För Seun Kuti måste det vara dubbelt värre eftersom han inte bara har afrofunkens obestridlige kung Fela Kuti som far utan dessutom en ytterst begåvad storebror i Femi Kuti.

Av dessa två musicerande bröder har jag alltid föredragit Femi. Trots, eller förmodligen tack vare, att han alltid varit den av de två som mest uppenbart kapitaliserat på pappans klassiska sjuttiotalsstil. Seun Kuti är den som varit mest öppen för ett modernare sound och lånat in element från både hiphop och färskare afrikansk musik. Och jo, det är nog därför som jag har haft svårare för hans plattor, tyckt att de har känts lite lättviktigare.

Vad Seun Kuti hittat som låter honom sätta en större tyngd bakom ”Black Times” än tidigare skivor kan jag inte riktigt säga, men den har större pondus än någon av hans tidigare skivor. Kanske har han kort och gott vuxit upp lite, mognat, lärt sig rikta och måtta innehållet bättre. Afrofunk är en stil som vinner på auktoritet och det kanske helt enkelt är något han har behövt leva sig till.

Dock är skivan alldeles för lång och den hade tjänat på om Seun Kuti hade strukit den stressa(n)de ”Theory of Goat and Yam” och titelspåret som plågas av den gästande Carlos Santanas odrägliga gitarrspel. En kortare speltid hade ytterligare framhävt skivans styrkor där två av de största heter ”Corparate Public Control Department (C.P.C.D)” (kunde varit en Fela-titel!) och ”Last Revolutionary”. [PS]