tisdag, november 19

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

av Peter Sjöblom

SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books)

Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I’m Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin’ Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas.

Livet började på riktigt.

Som andra har sagt om andra skivor: ”Where the Wolf Bane Blooms” gav tillvaron färg (även om skivomslaget var hårt svartvitt). Det är en mini-LP till formatet (tre låtar per sida som gick med fyrtiofem varv i minuten), men dess genomslag var större än den frustrerande korta speltiden. ”Where the Wolf Bane Blooms” var min ”Never Mind the Bollocks”, min ”Nevermind”, min vilken-skiva-som-helst som i ett enda slag ger riktning åt ett hormonflammande och personlighetsfamlande liv. Som gav det mening.

Det är helt bokstavligt menat.

”Where the Wolf Bane Blooms” var en av de första skivor jag recenserade för en riktig tidning, och nu sitter jag här, tusentals recensioner, flera hundra artiklar samt trettiosex år senare och skriver om den igen. Skriver om den fortfarande. Och blotta tanken på den skickar stötar av elektrifierat adrenalin genom hela min kropp.

Att ”I’m Five Years Ahead of My Time” var en cover brydde jag mig inte om då. Det gör jag fortfarande inte. Nomads version rör sig fortfarande lika rastlöst på samma nivå som Third Bardos original från 1967. Som jag håller som den bästa garage/garagepsykedelialåt som gjorts.

Det väsentliga här är att det var The Nomads förlöste mig och födde min kärlek till garagerocken. En kärlek som fluktuerat genom åren men som aldrig har försvunnit helt. De fick mig att gräva bakåt, ner i skiten och avlagringarna, mot solnaiterna Nomads eget musikursprung – okända sextiotalsband vars singlar vid den tiden samlades ihop till hela serier av samlingsplattor med titlar som ”Pebbles”, ”Mindrocker”, ”Acid Visions”, ”Acid Visions”, ”Back from the Grave”, ”Garage Punk Unknowns” och ”Psychedelic Unknowns”…

En bekant brukade ibland säga ”Pytt! Punken var inget nytt!”, och det hade han rätt i. Allting The Damned, The Clash, och om vi nu ska dra in de kalkylerade Sex Pistols gjorde i England och vad framför allt Ramones gjorde i USA gjordes redan på sextiotalet av unga slynglar som med gitarrer, billiga trumset och kroppen bultande av uppror hävdade sitt oberoende mot föräldragenerationen och den rigiditet som följer med en välsmort fungerande men ack så tråkig och förutsägbar samhällsordning.

Att texterna mestadels bestod av adolescenta klichéer om fjunig manlighet och svekfulla brudar som sångaren kanske inte ens träffat spelar ingen roll. När de levererades med all den snäsiga självsäkerhet som bara en tonåring besitter till tre larmande, skramlande, underbart skraltiga ackord (sällan fler, men det var å andra sidan alltid de tre bästa ackorden) var det REVOLUTION. En revolution som var lika kännbar för fjuniga mig som den var för killarna (garagetjejer fanns det färre av) som implementerande den i mitt varande. Garagerocken håller min själ ung, det håller mig sexton för evigt på det bästa av sätt, oavsett om ischiasnerven skriker ut min sanna ålder i kroppen och läsglasögonen blir starkare för varje par jag byter upp mig till.

Detta vore inte så intressant att berätta om ifall det inte vore för att andra delar den här känslan med mig. Det är den känslan som fått Seth Bovey att skriva den välformulerade och genomarbetade ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock From the 1950s to the Present”. Det är mig veterligt den första boken i sitt slag, det första försöket att på allvar med lite större ambitioner teckna ned garagerockenshistorien och samtidigt sätta in den i ett sammanhang som inte är strikt musikaliskt. Boken är nu på inga sätt någon sorts sociopolitisk redogörelse; den handlar i första hand om musiken, men genom sina sociala ”funktionsanalyser” kan han jämföra garagerockens olika epoker med varandra på ett belysande sätt.

Det faller dock alltid ut till sextiotalsgaragets fördel. Han vurmar visserligen för Nomads och konstaterar, helt korrekt, att de nog var det bästa av alla senare garageband: ”[N]ot only did they play hard-rocking yet atmospheric garage music, both covers and originals, but they did some of the most moving and satisfying interpretation of American roots rock ever recorded.” Och gör så fortfarande, vill jag tillägga.

Oakttat detta menar Bovey att sextiotalets garagerock är överlägset genom sin autenticitet. Allt som gjorts därefter, eller i alla fall sedan dubbel-LP:n och modern till alla senare garagesamlingar, ”Nuggets”, sammanställdes av Lenny Kaye (rockhistoriker, författare och gitarrist i Patti Smiths band) och gavs ut på Elektra Records 1972. (Dock bör det nämnas att mycket av det som finns på ”Nuggets” inte låter som ”typisk” garagerock.) Det som gjorts därefter är filtrerat genom studier av både ljudande och visuella stilar. Det blir stiliserat, hur man än bär sig åt. Tiderna är inte de samma som de var på sextiotalet, har inte varit sedan dess, och därmed förlorar musiken en enligt Bovey viktig genuin dimension. Inte för att Bovey kategoriskt dömer ut alla nyare garageband som undermåliga – inte alls – men kapitlen som handlar om sextiotalet har en något större glöd än de som kommer efter.

Eftersom inga stilar eller epoker börjar med en knapptryckning utan flyter över i varandra under en pågående process kan man naturligtvis diskutera hur avgränsningarna bör se ut. Att boken slutar i nuet är ju ingalunda konstigt, men Bovey har valt att börja vid instrumentalrocken från slutet av femtiotalet för att därefter gå vidare till den icke-vokala gitarr- och saxofondominerade surfrocken. Han kunde, om han hade velat, börjat några år tidigare – det finns rockabillyinspelningar som definitivt har ett förhållningssätt som är garagerock. Men det är i mångt och mycket en smaksak, på samma sätt som det är en smaksak om man vill kalla svenska popbandet Shanes tidiga plattor för Pretty Things-influerade. Personligen tycker jag att Shanes var för mesiga för att bilda parallell med engelsmännens råbarkade rhythm & blues, men om det är vad Bovey hör i Shanes kan jag inte sätta mig till doms över det.

Bovey ligger dock på gränsen till sakfel när han får det att framstå som att tidningen Larm var en produkt av åttiotalsgaragevågen. Sveriges ojämförligt största rockskribent Lennart Persson startade tidningen redan 1976 och under åttiotalet hade han lämnat över den till folk som inte riktigt var sanna mot hans ursprungsvision med Larm. Sista numret kom 1984, och då hade den nya garagevågen precis tagit fart.

Men man måste ge Bovey en eloge för att han överhuvudtaget känner till en så provinsiell publikation som Larm. Det vittnar om en gedigen research. Boveys kunskaper i ämnet verkar nästan lika outsinliga som hans kärlek till det. När han exemplifierar med låtar är det inte självklart med de mest kända i genren. Självklart nämner han 13th Floor Elevators, Electric Prunes, The Seeds, Shadows of Knight, Chocolate Watchband och Count Five men Bovey refererar med lika stor lätthet till avsevärd mindre kända grupper som The Blox, Grim Reapers och nyzeländska Chants R&B.

Detta ska inte uppfattas som namn- och kunskapsskryt. Seth Bovey balanserar nördigheten (den där nördigheten som är lika härlig som oundviklig!) med utmärkt pedagogik. Han är själv musiker – han spelade i garageband under sextio- och sjuttiotalet – och är förträfflig på att beskriva musikaliska karaktärsdrag och musikteori utan att kollra bort läsaren med någon krånglig och obegriplig fackterminologi.

Dessutom har Bovey sammanställt en lista med konkreta lyssningstips i slutet av boken, både enstaka låtar och hela samlingsplattor, som den oinvigde lätt kan konsultera för att snabbt och enkelt kunna ta sig vidare på egen hand. Om man nu inte vill lyssna på låtarna efterhand som han nämner dem i löptexten. Vilket man lätt vill. ”Five Years Ahead of My Time” har nämligen den effekten. Det är lätt att ryckas med i hans entusiasm oavsett, tror jag, om man är novis eller gammal förhärdad garageräv som hört flertalet av de hundratals garagesamlingar som kommit ut genom åren.

Kommer det att komma fler sådana samlingar, med nyupptäckta låtar? Det är naturligtvis svårt att sia om. Det är väl rimligt att anta att det mesta trots allt redan har återutgetts. Och även om det säkerligen finns någon enstaka, okompilerad pärla kvar för någon ihärdig skivgrävare att upptäcka, är det väl ingen högoddsare att det som eventuellt ligger bortglömt i någon otillgänglig amerikansk avkrok är rätt dåligt. Det jämförelsevis lilla antal garagesamlingar som kommit ut i modernare tid tyder på det. De plattor som riktat in sig på garage och garagepsykedelia från regioner där engelskan inte är det huvudsakliga språket har inte heller gett särskilt mycket hopp om några fler ännu ogjorda högkalibersfynd.

Seth Bovey bild av garagerockens framtid är hoppfull och dyster om vartannat. Han får lite hopp av den världsomspännande, pågående retrorockrennässansen (hans ord). Men: ”For how much longer will young hipsters be interested in emulating American teenagers from the mid-twentieth century, playing styles of music that are long detached from their cultural relevance?” och: ”It appears that most young Americans would rather look at their phones than watch a band, and the ones do care about music listen to hip-hop, contemporary country or American Idol-style pop; they have no more interest in rock ‘n’ roll than they would have in the weather patters on Saturn”. Det är gammal kritik från stofiler som jag själv, men icke desto mindre är den berättigad. Bovey refererar vidare till BBC-journalisten Paul Gambaccini och hans teori att rocken kommer bli som jazzen är idag, alltså någonting som intresserar en liten klick entusiaster. Men med ytterligare ett tillägg spekulerar Bovey att så länge det finns ungdomar som vill föra oväsen på gitarrer och trummor kommer garagerocken att överleva.

Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll. Garagerocken alltid varit en perifer underifrånrörelse. De gånger den har nått ut till hitlistornas mittfåra, med band som Paul Revere & The Raiders och The Standells eller redan nämnda Seeds och Electric Prunes, har det inte betytt särskilt mycket för grupper som The Basement Wall, Caretakers of Deception, The Haunted, The Groupies eller The Foggy Notions framgångar. Men obskyriteten har en kraft i sig själv. Det som sker i det fördolda behöver inte behärska och förställa sig, det behöver inte foga sig efter några marknadskrafter. Det är ju just därför som i synnerhet den ursprungliga garagerocken fortfarande ger mig, Bovey och alla övriga som ju faktiskt fortfarande lyssnar på den en sådan kick. Den där kicken som får oss att känna oss som att vi är sexton år för evigt, på det allra bästa av sätt. ”Five Years Ahead of My Time” är välskriven inifrån det lyckoruset och därför är det en kick i sig att läsa den.