onsdag, juli 8

SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

av Peter Sjöblom

SCOTT MATTHEWS: ”The Great Untold” (Shedio)

Omgärdas man av referenser till Tim Buckley, Bert Jansch och Nick Drake som Scott Matthews gör i pressreleasen till ”The Great Untold” får man verkligen se till att ha något att backa upp det hela med. Sådant där kan ju baktända rejält menar jag – det är ju inte vilka namn som helst.

Att döma av Scott Matthews tidigare skivor har han förlorat slaget redan från början. Tim Buckley? Nja, snarare en hibernalisk Jeff Buckley som somnar med huvudet på Coldplay-sångaren Chris Martins axel. Bert Jansch? Aldrig i livet att Matthews som gitarrist skulle vara ens i närheten av Janschs hårt folkbluesiga grandeur. Nick Drake? Det betyder överhuvudtaget ingenting eftersom Nick Drake är fullständigt sönderrefererad och ska alltid dras fram som jämförelse oavsett som det handlar om någon gitarrlallare på pojkrummet eller internationella mästerskapen i gurkinläggning.

Nu är visserligen ”The Great Untold” mer avklädd i arrangemanget än Scott Matthews tidigare skivor, och med hans upplösta diktion och fingerplock på gitarren kommer man i alla fall att i undantagsfall tänka på John Martyn, om det nu inte vore oförskämt också mot Martyn. Kanske är Anthony Hegartys konsonantlösa sång en bättre jämförelse.

Om jag slutar att gå som katten kring het gröt och istället säger precis vad jag menar så är ”The Great Untold” Matthew-typiskt svårtuthärdlig. Det spelar ingen roll att han strippat ner soundet till en vardagsrumsintimitet för hans histrioniska sludder och melodiskt oangelägna låtar är lika ointressanta som de har varit tidigare. ”The Great Untold” anspelar på stora känslor men utan att uttrycka dem. Musiken spelar ett spel som gör den distansierad och oaktat inramningen är detta samma sorts dränerade och mördande trista indiepop på halvfart som Scott Matthews alltid har gjort. Tim Buckley? Bert Jansch? Nick Drake?

I helvete heller.

Skivan släpps 27 april.