måndag, april 23

SÄNK MUSIKEN!!!

av Linda Bönström

Linda Bönström gillar julen men oroar sig för vad framtida arkeologer ska säga när de hittar femton miljoner julskivor med Mariah Carey.

Då är tiden på året kommen, eller nåväl, vissa strebrar och andra tokstollar började ju packa in paket redan i september som någon sorts tröstande snuttefilt efter semesterns slut. Men dagarna rusar på, lite svettig i pannan börjar man allt bli. Det skrynkliga pappret med saker att bocka av innan den tjugofjärde blir bara längre istället för kortare. För man måste väl ha lite jäkla koll på situationen, runt dagen före dopparedagen är vi alla fullfjädrade generaler – ta inga fångar, bästa skinkan är vår! Fast om sanningen ska fram så är jag mer likt en vapenvägrare som ändå gärna vill få del av segerns sötma, jag gömmer mig i mitt gamla sovrum och väntar på att maten ska bli klar. Det känns mer rätt så, ”vem är jag att komma i vägen för den striden på kniven?” motiverar jag mitt undanfallande med.

Jag gillar julen. Trots alla misstänksamma blickar och fnysningar så står jag för det. Jag gillar julen inte direkt som facebookeventet den skäggige gubben skulle ha planerat, låta en stackars kvinna föda barn i ett stall – som om en förlossning inför hela världen inte var illa nog så fick hon inga blommor heller. Och kanske är det så det är, bara ungar ska ha presenter på jul. När slutade det att vara en tradition – bara barnen? För jag blir nojig på det där med presenter, inte för att jag har någonting emot att ge dem men hur ska man veta vad som är socialt korrekt: ”men tänk om den personen köpt något och inte jag… men tänk om det bara är jag som köpt, då blir det ju märklig stämning…” Det var lättare när det bara var barnen. Men å andra sidan, det är roligt att ge presenter. Man ska bara komma på en enda liten grej som folk inte redan har i dubbletter. Och hur ofta lyckas man med det liksom…

Jag minns när jag fick min första egna CD-spelare och några skivor till den. Detta var tider då ”Absolute Music”-plattorna hade någon funktion i mitt liv, jag tror den första kan ha varit nummer tjugotvå med utmärkta låtar som ”Juni, juli, augusti” (Gyllene Tider), ”Wannabe” (Spice Girls), ”Hur e d möjligt?” (Just D med Thorleifs) och ”Lemon Tree” (Fool’s Garden). Jag må ha varit tolv, tretton år gammal men ”Wannabe” är fortfarande en låt som omvälvande gav den brittiska popmusikens en plats i var flickas första egna CD-spelare. Och vem kan stå emot Just D med Thorleifs, jag bara undrar jag!

Julen har blivit en högtid där kampen råder i tidningarna om vem som kan skriva den mest sarkastiska och nedrigaste texten, som om prettona aldrig ägt en adventsljusstake. Jag gillade Tomten som liten, presenterna var inte viktiga utan mitt fyraåriga jag behövde tydligen tala ut med Tomten. Så här i efterhand kan jag tycka att Tomten kanske inte var den bästa terapeuten.

Stressen och pressen, slit och släp, sömnlöshet och hjärtklappning. Fast idag behöver man inte följa efter varandra som döda fiskar i strömmen, vi har e-handel, ett tjusigt ord för om man vill köpa något men inte sätta en fot utanför dörren. Inte ens pengar behöver man ha, ”köp nu och betala i januari!” (som om någon av oss egentligen kommer att ha pengar just i månaden som förtjänat titeln som årets skralaste i folkets kassa). Reklam lika vidrig som att stå i kö på Åhléns, en kö som inte längre är en kö utan en regelrätt folksamling, det skriker ur högtalarna. Alltid något jävla dravel som aldrig skulle få komma över min tröskel. Människorna hörs så väl att musiken skruvas upp. Människorna vill höras ännu bättre och skruvar upp sina röster. Då vrids det lite till på volymen. Det är som att gå barbent genom ett myggträsk – man får vad man förtjänar.

Så ska man umgås med folk också, tydligen finns det människor i hela världen som tvingar sig själva att i likt ett mentalt atomkrig en gång om året att träffa familjemedlemmar man inte ens tycker om. Varför vete fan. Jag träffar bara folk jag gillar på julen, jag önskar snarare att jag träffade fler. Just detta gör att jag ställer mig på barrikaderna och försvarar julen, trots den avskyvärda musiken som alltid dras fram – vissa skivor har designats för att plåga oss genom århundraden, det är jag säker på – och den hysteriska köppsykosen. Det bästa med julen är att det finns någon tanke om att vi åtminstone en gång om året ska göra saker på rätt sätt. Och på samma sätt som gången innan, ett recept hit eller dit undantaget. Det bästa med julen är att min mamma är glad och att min dotter fortfarande blir uppspelt. Åtminstone de minuterna hon tittar upp från mobilen. Mammas make har nyligen införskaffat de mest badass högtalare av alla jag känner, det lär göra hela saken mer intressant.

Så, jag väljer att gilla julen för den gör min familj glad. Men tänk bara vad pinsamt det kommer att bli för mänskligheten när arkeologer i framtiden gräver fram de där si så där femton miljoner exemplaren av Mariah Careys ”Merry Christmas”, jag menar det vänder sig ju i magen redan nu! Allt jag vill ha till jul är att vi för fan sänker musiken så att vi kan höra varandra tala. Men bara en gång om året, bara på julafton. Resten av året tillhör musikanläggningen.