av Peter Sjöblom
SALAMANDER: ”Live at Northsea Jazz Festival” (Wela)
Det har varit ett bra år för frigående jazz, inte minst vad beträffar återutgåvor av svensk sådan. På kort tid har vi fått arkivmaterial från Iskra, Caprices sjuttiotalsbox i serien ”Svensk jazzhistoria”, Bitter Funeral Beer Bands ”Praise Drumming” och nu, Salamanders ”Live at Northsea Jazz Festival”, inspelad under den årliga jazzfestivalen i Haag 1981 (fast sedan drygt tio år hålls den i Rotterdam). En högst välkommen nyutgåva av blixtrande jazz som kan vara både samlad, ömsint smekande och fritt, brutalt konfrontativ.
Ibland påminner ensemblespelet en aning om Willem Breukers skälmska Kollektief, medan Susanna Lindeborg – också känd från Salamanders göteborgskollegor Mwendo Dawa – stundtals går lös på flygeln med en frenesi som inte står Cecil Taylor långt efter. Cecilia Wennerström drar sig inte för att fylla lungorna för explosiva urladdningar på sin tenor- ibland sopransax, medan altsaxofonisten Katarina Karlsson ibland ormar sig runt harmonierna på ett nästan Pharoah Sanders-liknande sätt. Men det ska inte tas som att Salamanders musik är derivativ – den är tvärtom mycket personligt balanserad, dynamisk med ett skarpt djupfokus.
Salamander bjuder in till lek men överraskar gärna med ett utåtriktat allvar. Den som tycker att jazz – i synnerhet den sorts friare jazz som allra mest uppmuntrar till improvisation – är något svårt och oinbjudande borde verkligen lyssna på ”Live at Northsea Jazz Festival”. Musiken månar om sin starka integritet men det finns ingenting här som rimligtvis skulle kunna uppfattas som avvisande överlägset. Salamanders musik är lika välkomnande i repris som den alltid har varit.