söndag, maj 19

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt)

I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.)

Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”.

– Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som heter Sikfors där jag i ett före detta skolhus byggt upp en studio som jag knappt hann vara i. Samtidigt ville jag ju inte förlora kontakten med likasinnade spelare. ”Rambalaja” blev ett slags sidoprojekt med de killar jag träffade på orten. Då Radio Örebro ville göra en livekonsert skärpte vi till oss och gav ut denna inspelning som då fick heta ”Rambalaja”. Låtskrivandet tog egentligen inte paus – den är ett ständigt mått på var i livet man befinner sig. Jag döpte mina intentioner till MuSikfors Record och till MuSikfors Release Records. Alltså i princip Spela in och Ge ut. Numera heter mitt lilla företag bara MuSikfors Samspel!

Nittiotalet var också när det digitala sättet att lyssna på musik började växa sig starkare, med fildelningen som tog skivbolagen på sängen. Om vi bortser från att du inte gav ut så mycket musiken under årtiondet, hur förhöll du dig till det paradigmskiftet?

– Avvaktande, tror jag. Jag tog en rejäl paus från allt det där och ägnade stor kraft åt att utveckla mig som musikterapeut för att kunna påverka utvecklingen av musikterapin överlag. Men då många tyckte jag skulle ta magisterexamen och så vidare och rent av bli professor insåg jag att mina teoretiska kunskaper alltid förträngdes av min lust att befrämja själva samspelandet. Det var min grej! Jag ville vara ”på golvet”!

Om Mikael Ramel inte hördes av så mycket personligen, så märktes han av desto mer genom andra artister som runt millennieskiftet helt uppenbart låtit sig inspireras av först och främst hans tidiga skivor. Ett namn som Dungen kommer osökt för mig – första gången jag hörde Gustav Ejstes och hans band tänkte jag direkt på sjuttiotalets Ramel-klassiker som ”Till dej” och ”Extra vagansa”.

Kändes det konstigt att höra ekon från din egen musik i den som andra gjorde?

– Namnet/begreppet Dungen smög sig in här och var i andras omdömen av min visavi deras musik. Jag upplevde det bara som positivt! Självklart kul att Dungen snott influenser från mig. Alla snor från varandra. Jag menar att vi blir influerade av sådant vi gillar och det kommer att påverka det vi skapar. Då jag väl började lyssna på Dungen – av nyfikenhet – förstod jag vad folk menade. Visst hör jag influenser och Dungen är ett band med eget sound med inarbetade andras influenser. Jag gillar det verkligen!

Medan andra mer eller mindre uppenbart blinkande hyllande åt Mikael Ramels håll fortsatte han själv att bida sin tid och skynda långsamt. Inte förrän 2005 kom ”Vilken skillnad”, en skiva som lever upp till sin titel. Den låter mer avspänd och harmonisk än framför allt de produktionsmässigt hämmade åttiotalsplattorna. ”Vilken skillnad” lät som om Ramel hade hittat en ny fast punkt inuti sig själv.

Vad var det som fick dig att göra en platta igen, och hur kändes det att spela in ny musik?

– Svaret på din fråga heter Mats Öberg! Denne multimusikant kom till en konsert jag hade 2003 på Mosebacke. Eftersom han är helt blind hade han sin ledsagare med sig. Han sade till mig efter konserten: ”Jag kan alla dina låtar och skulle vilja spela med dig”. Jag hann tänka att vad är det här för en kaxig typ – blind dessutom! – som bara kan säga så? Nyfikenheten vann förstås och några dagar senare träffades vi hemma hos honom och jag föll pladask! Det måste varit denna musiker jag väntat på i mitt liv. (Ja, jag hade kommit in lite i en rejäl svacka…) Han kunde verkligen alla mina låtar och dessutom kunde han utveckla dem och leka med dem på ett sätt som jag själv inte riktigt förstod var möjligt! Ren pur musikalisk kärlek vid första öronkastet! Mats fick igång mig på nytt och vi inledde snart ett samarbete som bland annat resulterade i ”Vilken skillnad”. Däri fanns låtar jag gjort för bra tid sedan, outgivna, men som nu fick nytt liv och lyft genom detta samarbete. Mats har förmågan att hitta precis de sound och inpass som passar just här eller där. Han kompletterar skickligt hela bandets sound utan att framhäva sin egen roll. Det är stort musikanteri!

Sedan försvann du från skivmarknaden igen men dök upp igen som en del av showen Povels Naturbarn. Hur kändes att kliva in som uttolkare av din pappas låtskatt? Nervöst eller naturligt?

– Jag var lite kluven, förstås! Men med pappas bortgång 2007 kunde jag inte annat än bejaka en propå som Musik i Väst drog igång. De ville att Lotta, syrran, och jag skulle sätta ihop en liten minishow för en begränsad turné à cirka trettio gig i just västregionen. 2009 gjorde vi så detta. Det var offentliga gig blandat med seniorboenden etc. Vår akt tillsammans med basisten Backa Hans Eriksson som spelat mycket bakom Povel gick hem och vi fick mersmak samtidigt som vi kände att vi om några faktiskt borde kunna leva upp till och hylla Povels musikskatt! Jag tror det handlade om att klä av arrangemang från såväl kända pärlor till mer okända alster och sätta in en personlig ”minimalistisk” touch på innehållet. Det gick så bra så vi utvecklades och blev bättre än bra! Vi pågår än idag cirka femhundra föreställningar senare, med ett program som sitter som hand i handske. Det är dessutom fortfarande roligt!

– Men under denna resa med Povels Naturbarn – som vi hela tiden kallat oss – var jag samtidigt väldigt beslutsam om att inte förringa min egen musik, mitt eget band och dess utveckling. Det var ju trots allt mina ”egna bebisar” som jag ville kunna spela och leka vidare med!

I början av tiotalet hittade Ramel en ny lekkamrat – Wille Crafoord. Två ordlekare slog sig samman under baneret Legitimerade Legender, och 2013 instiftade de en utmärkelse med samma namn. ID-kortet som bekräftar hedersutnämnelsen har delats ut årligen sedan dess, och bland mottagarna finns bland andra Monica Törnell, Kjell Höglund och Merit Hemmingson.

Samarbetet med Wille Crafoord började med att han ville ha med mig i sin årliga Hovturné som en gästartist 2011. Hovturnén gick ut på att man skulle rida på hästar mellan olika slott och herresäten under en dryg vecka i skåne för att landa i konserter. Han hade ett band bestående av Marika Willstedt, Olle Linder, Jonas Sjöblom, Gunhild Carling med flera. Riktigt bra musiker! Anna Bergendahl var också en av gästartisterna. Vi spelade en del av Willes låtar och en del av mina. Det blev riktigt lyckat och storslaget även om jag på grund av viss sjukdom vägrade rida på hästar! Så hade Wille idéer som att vi skulle uppträda på Riddarhuset, som en duo, vilket vi också gjorde. Märklig upplevelse! Wille hade en fäbless för riddarskapet och sköldar och dess nummer och bakgrund,på ett sätt som jag inte hade. Vi var ju båda adliga förvisso, men det var ingenting jag kände engagemang på samma sätt som han gjorde i… Wille är en riktigt begåvad låtskrivare och vi skrev en hel del låtar tillsammans under denna tid och giggade som en duo med blandad framgång. Wille-publiken gillade inte riktigt mig och min publik gillade inte riktigt Wille. Under denna tid föddes ändå Willes idé att uppmärksamma de ännu inte riktigt erkända musikerna eller de som betraktades lite som doldisar med en slags legitimation. Wille skrev låten ”Legitimerade legender” med visst stöd från mig och vi framförde den första gången på Engelens bakficka och gav Legitimationen till Claes Jansson 2013. Sen dess har vi fortsatt att årligen dela ut till någon vi båda ansett som ”berättigade av Wille Craaford/Mikael Ramels leg”. Leget ser ut som ett körkort och berättigar innehavaren att livs och döds länge tillbringa sin tid som en Legtimerad legend. Poängen var att uppmärksamma musiker och artister medan de ännu levde och var aktiva. Självklart erhöll de en välformulerad motivering. Överraskningsmomentet vid utdelandet har också varit en drivkraft. En kul grej som vuxit i uppskattning och status på alla håll och bredder.

Apropå legender har Mikael Ramel under de senaste åren frotterat sig med ett antal sådana, flertalet av dem personliga bekanta sedan decennier tillbaka. I det band han turnerar med nu ingår prominenser som Kenny Håkansson (Kebnekajses blixtrande gitarrist) och Göran Lagerberg (ursprungligen i Tages men som sedan dess har medverkat i fler legendstatusrenderande sammanhang än vad som låter sig räknas). Bandet kallas ibland Till dej-bandet, givetvis uppkallat efter Ramels debut-LP, och konstellationen uppstod just för att spela hela den legendariska plattan inför publik.

– ”Till dej”-bandet började med att en idog ung, småländsk kvinna ringde mig för sådär sex år sedan och sade: ”Nu ska du sätta samman ett band och konsertera hela din första LP från 1972.” ”Va?” sade jag. Jag hade inga som helst planer på att fortsätta spela bara gamla låtar. Jag ville ju nå uppmärksamhet med nya! Hennes idoghet avtog emellertid inte – annars hade den väl inte varit idog? Till slut – något drygt år senare – gick jag henne till mötes efter att ha konsulterat några samtida musiker; Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och förstås Mats Öberg. Samt Erik ”Kapten” Dahlbäck som var den ursprungliga trummisen på till exempel ”Artificiell prana”. Kvinnan ifråga representerade den då årliga festivalen Psykjuntan som ägde rum i en vacker folkpark i Blädinge utanför Alvesta i Småland. Oförglömlig konsert blev det! Det kändes som att träda in i ett mini-Woodstock. Sommar, glada ansikten och passion för musik. Flera tusentals människor i mest tjugofemårsåldern! Overkligt på nåt sätt! Vilken kick det blev för oss! En sådan makalös succé för min gamla LP hade jag aldrig kunnat drömma om! Därifrån gick vi nytända och tänkte ungefär: ”Hur kan man behålla den här trivsamma rörelsen?!” Efter många sittningar mellan mig och Göran Lagerberg tvingades vi byta ut Erik Dahlbäck mot Benna Sörman som vi båda tidigare hade spelat med i olika konstellationer. Sen blev det egentligen bara framgång med de konserter vi gjorde. Upplägget blev en miniturné på våren och en på hösten eftersom just Benna hade bosatt sig i Spanien och inte gärna pendlade för enstaka gig.

Jag förstår att det inte i första hand är en fråga om nostalgi, men jag frågar ändå: Är du en nostalgisk person?

– Nej, jag upplever det inte som nostalgi! Snarare som ett bevis på att ”Till dej”-LP:n bara blev bättre och hade något nytt och väsentligt att ge vår yngre, nyfikna publik.. Vi mötte unga människor både en och två generationer under vår egen som anammat denna ”kultskiva” och med det stödet förstår man ju att innehållet har ett stort värde. Helt obegripligt för mig men samtidigt med en underbar känsla – som ett kvitto – att det här var något jag gjort som verkligen berörde människor.

Upptäckte du nya dimensioner av och innebörder i låtarna?

– Jag upplevde att mina gamla låtar fick en ny dimension och att texterna i mångt och mycket inte var så naiva som jag ibland kunnat känna att de var då jag skrev dem. Många av dem belyser ju tiden här och nu än tydligare. Att samtidigt ha ”The Bäst Band” som jag inofficiellt döpte mitt band till gjorde ju inte saken sämre. Vi utvecklades hela tiden och framför än idag ”Till dej”-LP:n rakt av i absolut ständigt utvecklade versioner. Ingen av oss har tröttnat på det! Ännu i alla fall.

Att Mikael Ramel fortfarande är en i högsta grad vital artist som inte nöjer sig med att vila på gamla lagrar bekräftades så sent som i början av 2019 när han gav ut en skiva med försvenskade varianter av låtar skrivna av Boråsmusikern Klas Qvist, utgivna som Citizen K på plattan ”Second Thoughts”. Resultet av samarbetet heter ”I huvet på varann” och är en ljuvlig skiva som ansträngningslöst ställer sig bredvid tidigare väletablerade Ramel-pärlor. Helt rättmätigt möttes den av positiva recensioner. I min MONO-recension skrev jag att: ”Låtarna är helt underbara. Så genomarbetade, så rent arrangerade med stämmor och avväga inpass. Så hjärtevärmande. De lockar fram solen och smälter snön. Tar en i handen, smeker kinden. Lovar med ett för all del stundtals melankoliskt leende att det kommer att bli bättre”, och tillade att ”Detta är frisk musik i en mycket sjuk värld.”

– Det var jag som kontaktade Klas efter att ha levt med dubbel-CD:n ”Second Thoughts” i några veckor. Jag hade fått den på posten och då jag såg avsändaren ”Hemifrån” trodde jag först att det var någon som skämtade. Men det var producenten Peter Holmstedt som skickat den i tron att jag skulle gilla den. Jag kände ännu inte Peter men jag föll verkligen för produktionen! Så när jag omruskats av lusten att få göra svenska texter till Klas engelska tog jag kontakt med honom.

–  Jag gillar verkligen låtarna! Jag tyckte vi hade ett helt underbart gott samarbete Klas och jag. Under hela processen till vilken jag lade ner i stort sett ett år av min tid. Jag fascinerades av låtarna, hur otroligt bra producerad originalskivan ”Second Thoughts” var och hur jag drevs av lusten att få sjunga dem själv med egna svenska texter. Fick sååå fin kontakt med såväl Klas som producenten Peter Holmstedt. Så jobbet var bara kul! Vi gjorde sedan en miniturné där vi pushade för CD:n och spelade live som duo i några skivaffärsstopp. Allt luktade framgång och många möjligheter. Två nätter hade jag Klas boende hemma hos mig, av praktiska skäl i första hand. Vi skrattade, mådde gott och spånade musikinfluenser och så vidare.

Det såg ljust ut för skivan – men då föll bomben.

– En vecka senare framgick det, via första sidan på en Boråstidning, att Klas kontinuerligt stöttat en högerextrem sajt med sina inlägg och idéer. Där brast världen för mig och kanske framförallt för producenten Peter som varit god vän med honom i femton år! Krasch!!!

Den första känslan var att det var ett stort förbaskat svek. Klas visste att både Peter och jag stod så långt det nästan är möjligt från högerextremismen. Det blev en blackout i utvecklingen och ett totalt avståndstagande. Klas ville inte göra avbön och vi står i dessa positioner än idag. Producenten Peter kände sig lurad liksom jag. Nu har vi fjärmat oss från Klas och jag kan känna sorg. Så fucking tråkigt!

Jag snokade och kunde inte någonstans i Klas tidigare material finna något som speglade hans ställningstagande. I så fall hade jag ju reagerat. Efter den tid som gått inser jag dock att produkten vi båda hjälpts åt att producera är fläckfri och gjord ur ren, pur skaparlust och är förbaskat bra! Men jag känner då vi spelar live att CD:n säljer sämre just nu. Ryktet har gått… Trist med tanke på hur hyllad den blev.

Debaclet satte återigen fokus på hur man ska förhålla sig till konst som är gjord av konstnärer med problematiska åsikter och förhållningssätt. Min personliga hållning är att man bör hålla isär dem. Ta konsten för vad den är, på egna premisser. En bra skiva är en bra skiva, oavsett hur klandervärd upphovsmannen eller -kvinnan är. Dessutom hanterade Ramel och Holmstedt det moraliska på ett mycket elegent sätt. Vinsten från ”I huvet på varann” ska skänkas till Expo och deras arbete mot högerextremism.

Blir det vinst av försäljningen står jag fast vid att den ska gå till ”det bolaget bestämt”, mina ord.

Spelar du några av låtarna live?

Ja, vi spelar några av låtarna live. Vi börjar att hitta en form som passar såväl bandet som låtarna.

* * *

Jag kan omöjligen tänka mig svenskt musikliv utan Mikael Ramel. Inte minst sjuttiotalet skulle ha vara outsägligt mycket torftigare om det inte vore för hans spetsfundiga formuleringar och fyndiga låtar. Skivorna från ”Till dej” och fram till och med ”Rycker dej i svansen” är exakt den motvikt mot den allvarstyngda, självbelåtna rättfärdighet som får så många – i synnerhet politiska – svenska skivor från årtiondet att kännas som en barfota fakirvandring över ett hangargolv fullt med legobitar. Tillsammans med musiken av Arbete & Fritid, Kebnekajse och Archimedes Badkar i deras bästa stunder och några till var Mikael Ramels musik det öppna fönstret i ett ovädrat unket rum. Och med Ramels snille i allt väsentligt oanfrätt av tidens gång kvarstår han som exakt det jag utnämnde honom till i den första delen av denna tredelade intervju: Ett geni. Men om man bortser från olusten och omöjligheten i tanken att Mikael Ramel inte skulle ha ägnat sig åt musik – vad skulle han ha gjort istället?

Om jag inte ägnat mig åt musik? Finns det något annat? Hmm… Jo, då jag var sådär tio år ville jag bli taxichaufför… Kanske inspirerad av den tidens vackra taxischabrak som såväl kom och hämtade eller lämnade min far från eller till hans gig. Idén höll dock inte så länge!

Med tanke på den lilla mängd skivor Mikael Ramel gjort under den aktuella perioden och det faktum att ”Rambalaja” helt lyser med sin Spotify-frånvaro blir det en lite kortare spellista än till tidigare delar av den här intervju, men här är i alla fall några personliga favoriter från ”Vilken skillnad” och ”I huvet på varann”.