SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 2)

av Peter Sjöblom (huvudbild: Petra Holmstedt)

För några veckor sedan publicerade MONO första delen av en lång intervju med legenden Mikael Ramel. Här fortsätter berättelsen om honom med hans egna ord!

När vi lämnade Mikael Ramel i slutet av del ett av den här långa intervjun med honom hade han precis gett ut sin tredje platta. Hans första plattor ”Till dej”, ”Extra vagansa” och ”3:dje skivan” utgör ett slags informell trilogi – inte minst för att det är de Ramel-skivor som oftast nämns och som har en fundamental plats i den svenska sjuttiotalsmusik. Ja, i svensk musik överhuvudtaget – det är tre underbara skivor som förtjänar allt beröm de kan få! Men Mikael Ramels karriär har mer att erbjuda.

1979 kom ”Rycker dej i svansen”, en skiva som skiljer sig en del från de föregående. Halva skivan är inspelad med Mikael Ramels Musikband, medan han på andra sidan kompas av den frisinnade och synnerligen drivna gruppen Splash. Men hela skivan präglas av en bredare inspirationspalett och blandar friskt intryck från både jazz och reggae. Reggae, som i den formidabla ”Förpackningar”, en låt vars innehåll är mer aktuellt än någonsin i våra nu något mer miljömedvetna tider:

Man ser en förvandling – ett växande slagfält av emballage –
Utav plast, utav papp, utav tyg och utav folie.
Där finns kapsyler och flikar – perforerade ‘strips’ –
en skiva gummiost som inte fick sin chans.
En hylsa för salt, en tub för en sylt, en påse för té, en burk med restgelé i
Förpackningar…

Åh, vilken dust det var av att öppna ett litet kexpaket –
riva här, klippa där, vika in, flika ut, dra isär.
Skam den som ger sig, men måtta på omslag är att föredra.
Att bli ilsken på trilskna fordral kan väl knappast va’ syftet.
Den börjar närma sig den framtid som vi ej ville ha –
för det blir sämre och sämre da’ för da’.
Och snart när var liten ärta får sitt eget fodral –
med analyser och fakta – då blir kulmen total av
Förpackningar…

”Rycker dej i svansen” är en av mina stora favoriter bland de skivor du har gjort och jag tycker att den är lite försummad jämte dina tre första plattor. Att du jobbade med Splash gör verkligen sitt till för hur skivan låter i de spår de medverkar på. Skulle du vilja säga att de gav dig nya idéer och fick dig att se nya kreativa möjligheter?

– Jag gillar också den skivan och tycker också att den är lite försummad. Det är förstås alltid knepigt att ha ett sound på ena och ett annat på andra sidan av en vinylare. Jag vill minnas att jag hade gjort det mesta på A-sidan innan jag fortsatte med Splash-sidan. Det började med att jag hörde och såg fenomenet Splash i något teveprogram. De spelade ett långt sjok av låtar med influenser från allt mellan Zappa till folkmusik. Ett riktigt proggmanslag rent av. Otroligt duktiga och roliga kan jag säga fast jag ännu inte hade träffat dem. Jag hörde i musiken att de här killarna var djärva, blandade sorter helt vilt och hade humor. Jag tog kontakt för det var med detta band jag ville göra resten av låtarna till min halvfärdiga LP. Direkt en trivsam kontakt! Vi kom överens om en rätt kul deal. Jag skulle köra upp min mobila Lilla Studion Ljud till Söderala – Söderhamn – och ställa min utrustning till förfogande för deras färdigställande av sin LP mot att jag fick använda dem som musiker inklusive fritt boende och mat i två veckor. Två produktioner i en liten ”flugsmäll”. Det gick nästan helt smärtfritt och alla var engagerade och fullpeppade. Jag hade ju dessutom tagit på mig teknikerrollen – men det var fortfarande inom ramen för ”vill lära mig mer” vilket jag då verkligen gjorde. Kanske ska tillägga att Splash var typ tio man. Alla var dock inte i lokalen samtidigt. Man kallade in den sektion som just då behövdes. Så for jag hem efter intensiva och mycket roliga dygn – med inte mycken sömn. Nu hade jag bara materialet till min egen produktion med mig. Jag visste att ”Mr Byråkrat” och ”Jönsson med lien” behövde Bengan Dahléns soloinsatser. Glömmer aldrig hur han – efter att Bengan fått mina instruktioner och lyssningen på Splash-kompet i lurarna var på plats – satte bägge dessa fenomenala gitarrsolon på första tagningen. Ska vi inte spela in en reserv-version? Nej, det brukade vi annars göra men här behövdes det inte! Som helhet kan jag fortfarande tycka att denna blandning av två grupper på samma LP fungerar – men LP:n fick ett gräsligt omslag som säkert bidrog till dåliga försäljningssiffror. Varför stred jag inte mer för att få bra gruppbilder? Namnet Mikael Ramels Musikband hade ju funkat ändå…

Skivsamarbetet med Splash blev dock kortvarigt. Ramel bildade bandet Harru Lust som han spelade med under första halvan av åttiotalet.

Innebar det någon kreativ förändring för dig i och med att du bildade Harru Lust? Längtade du särskilt efter att ingå i fast ett band igen efter att ofta använt dig av en kanske lite lösare uppställning musiker på skivorna?

– Det fanns en tid efter ”Jag rycker dig i svansen” där jag och Bengan ville skapa ett mindre och mer akustiskt präglat band. Det blev Harru Lust. Basisten Bruno Råberg på kontrabas kändes helt outstanding och var även en spännande ny bekantskap. Honom träffade jag under min tid i Karlstad där jag bodde två år. Bruno kom från en liten håla som heter Väse utanför Karlstad. Med Bruno, Bengan, Bill Öhrström och mig själv föddes den absolut bästa upplagan av detta band. Bästa i meningen unik. Det var härligt att slippa de komplexa trumseten och få ner allt till ett slags naket tillstånd. Att höra varandra på ett nytt sätt, att få Bills duktiga munspelande med på köpet, att sitta och spela! Nya sätt att tänka och skapa låtar blev förstås en följd. Roligt, roligt! Det blev aldrig något inspelat album med denna sättning. Dock en singel, ”Patriotidioten” och ”Bättre och bättre”. Jag har några live-inspelningar med tveksam kvalitutta men bra exempel på hur vi lät och vilka låtar vi hade. Kanske en vacker dag hittar jag en lösning hur även du ska kunna lyssna på dem…

– Sagan tog fort slut då Bruno meddelade att han kommit in på ett baskonservatorium i Boston, USA. ”Men jag har en bra ersättare” försökte han snabbt. Då kom Erik Westin in i bilden. Mycket trivsam kille som jag hade med i bandets många olika skiftningar. Min grundkänsla var ändå: Ingen kan ersätta Bruno Råberg. Jag hade blivit kräsen på bra musiker och jag hade även förstått att musiker gärna spelade med mig – eller rättare sagt ingick i något av mina band. ”Där fanns det ofta kul musiker att lira med”.

Första LP:n med Harru Lust i ryggen blev 1982 års ”Strömavbrott”. En skiva med många bra låtar (försvenskningen av Chuck Berrys ”No Particular Place to Go” till ”Små partiklar i min Pernod” är fyndig) men som jag aldrig riktigt blivit vän med eftersom den låter lite torr och ”studiohämmad”. Det kan förstås vara ett resultat av tidsandan; mycket musik som gjordes redan i början av åttiotalet låter ju ofta lite stelare.

– Bästa intervjuare – du har såå rätt! I och med att jag flyttade en tid till Karlstad – för ett musikterapiprojekt – kom jag ganska raskt i kontakt med de musiker som fanns där och som jag upplevde som begåvade. En av dem var Henrik Jansson. Ett supergitarrist och musikkunnare blott drygt tjugo år då. Vi fick kanonkontakt omedelbart. Eftersom banden mellan mig och Bengan – som hitintills alltid varit självklar – fick ge med sig genom min flytt blev Henrik en given spelare. Vi hittade då även Henrik Wartel i nämnda region och han var förutom trivsam en duktig trummis. Erik Westin, basisten ”hängde gärna på” trots att han inte bodde där. Så föddes låtar plus en del jag redan hade på G och jag kom då på tanken att spela in i Koppom-studion i Värmland. Det vill säga studion som Anders Lind hade och som bland andra Bosse Hansson gjort sin gudabenådade ”Sagan om Ringen”-LP i. Vi hade tio dagar och var ett nytt gäng. Behöll namnet Harru Lust och flyttade dit. Man bodde där med allt vad det innebar och jag gillade den typen av kollektivkänsla medan vi jobbade. Visst hade vi roligt – som buspojkar men med viss, en gnutta, arbetsdisciplin i alla fall…

– Låten ”Strömavbrott” fanns redan. En kärleksbeskrivning som gick ut på att ”vad gör väl det om det blir mörkt – jag måste inte se dig” och så vidare. Den skulle bara spelas in. Plus några till. En del skapades där utifrån den tid som fanns över att skapa i. Och sen, resultatet? Njaae – sådär. Soundmässigt hamnade den långt utanför mina tidigare referenser. Samtidigt blir man lätt fartblind och jag kunde tycka att de här unga lirarna måste man väl kunna lita på. Med tiden blev LP.n en besvikelse även för mig. Men vi gjorde ett rätt kul teveprogram som Ted Ström var producent för, ”Rakt av” i Luleå. Under just låten ”Strömavbrott” slocknade allt ljus i studion – på en given sångrad och istället tändes vårt fyrverkeri som fanns monterat på våra gitarrhalsar. Mycket effektfullt!

Det var väl runt tiden för ”Strömavbrott” som du också började arbeta med musikterapi? Kan du berätta lite om det arbetet? Hur såg terapin ut och vem riktade den sig till?

– Musikterapin började för mig genom att jag blev engagerad som ”gehörsmusiker” med pedagogisk inriktning bakom en kvinna vid namn Kerstin Pyk. Hon var front och jag var bakgrund. Det där var ju väldigt passligt för mig då. Vi höjde livskvalitetsnivån för många av de med mer eller mindre begränsad funktionsnedsättning. Det var en underbar tid och upplevelse då jag förstod vilken mäktighet musiken – rätt anpassad – kan komma att betyda. Senare bestämde jag mig för att gå utbildningen på tre och ett halvt år på KMH (Kungliga Musikhögskolan i Stockholm). Blev engagerad i Örebro att bygga upp en musikterapiverksamhet inom Landstingets regi och i en verksamhet som de kallade Upplevelsen varför jag döpte min del till MusikUpplevelsen. Upplevelsen blev till en succé och snart skulle vi alltmer administrera och verifiera/bevisa våra metoder…. Så på frågan ”Vad är musikterapi” svarar jag: ”Kommunikation! Att bejaka, främja och leda en individs uttryck till en samhörighet. Till en tillitsfull uttrycksplats där man kan mötas och ge och ta!” Detta arbetade jag med i tjugo år. Dock bara på halvtid. Tills jag blev pensionär. Jag sade faktiskt nej till en heltid. Jag kände att jag ville behålla en del av mitt musikutlevande till samtida musiker och tidevarv.

Under åttiotalet tog instrument- och inspelningstekniken ett stort kliv mot ett mer apparatinriktat håll i och med bland annat syntar. Det avspeglas på ”Bra sak” från 1984 och som har ett slickare sound. Många artister som redan hade en långvarig karriär bakom sig kände sig lite vilsna i den nya tiden. Hur kändes det för dig? Var det en tillgång eller var det någonting som du kände att du var tvungen att anpassa dig till för att det på något sätt krävdes av dig?

– Jag var en av ”de vilsnare!” Visst gjorde vi en rätt pampig produktion genom ”Bra sak”, men sättet jag var van att arbeta på fanns inte hos de andra. Det var bara nya syntar och ny teknik som gällde. Det skulle som du sade – vara slickt! Jag blev ”lite utanför” inspelningsprocessen. Men de unga killarna, fortfarande med det gemensamma bandnamnet Harru Lust, hade förstärkts genom Nisse Landgren och Olle Romö. Samt Pierre Swärd – mindre ung än de andra! Extremt begåvad hammondorgelmusiker, för övrigt även han musikterapeut! Olle Romö – om honom skrev jag på min hemsida: ”En drömtrummis som naturligtvis blev internationellt uppmärksammad. Genom gruppen Eurythmics lämnade han platsen i bandet Harru Lust. Det var 1984. Jag har inte hört eller sett till honom sen dess. Fick dock i hans inledande Englandsfas ett vänligt vykort med undermeningen: ‘Håll platsen kvar!’. Sedan dess har han jobbat som producent och redigerare med sequencing, specialeffekter och andra tillhörande jobb samt även som trummis. Han har bland annat jobbat med Bryan Adams, Sting, Rod Stewart, Brian Setzer, The Corrs, Curve, Clapton, Shania Twain och Tara Blaise”. Ett ganska bra exempel på att jag, i denna vår nutid valt att spela med musiker från min egen samtid. Musiker som har samma referensbottnar, som har gått igenom samma typ av resa. Där vi hör samman!

Kanske var det inte så oväntat att Mikael Ramel gjorde helt om till nästa platta. ”En för alla” kom 1986 och är en betydligt mer avskalad skiva. Den känns nästan som en återblick på Ramels eget förflutna, och har till och med en inspelning av pappa Povels försvenskning av fyrtiotalslåten ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” – ”Far, jag inte få upp min kokosnöt”.

Skulle man kunna påstå att ”En för alla” sluter en cirkel? Den blev ju dessutom din sista platta på ganska många år, lite grann som ett bokslut över tiden som gått sedan du debuterade.

– Jaa, jag kan hålla med om det! ”Kokosnöten” var ju ett egentligen märkligt steg för mig att ta, men då jag fick Povel att agera pappan i en teveproduktion med hela mitt dåvarande Harru Lust band blev det ju faktiskt rätt kul. På sätt och vis var ”En för alla” ett sätt att sluta en cirkel. Ett sätt för mig att äntligen få göra det på mitt sätt igen. LP:n fick jättebra respons så jag gjorde nog rätt just då. Ena sidan av LP:n var ju inspelad i direktsändning med publik så den blev mer levande.

När du återvände till musikutgivningen 1991 var det med en barnkassett. Jag måste erkänna att jag inte hört den. Kan du berätta lite om den? Hur kom den till? Varför släpptes den bara som kassett?

– ”Musiktåget” – barnkassetten som du kallar den – var ett resultat av en radioserie i X antal delar som jag på beställning gjorde för Sverges Radio. Eftersom jag hade egna barn i lämplig ålder använde jag mig av dem. Inspirerad av Lennart Hellsings ”Musikbussen” som jag själv älskade som barn, gjorde jag om resan till ett tåg, ett fantasitåg som tog sig fram var som helst och underhöll människor på de platser det stannade vid. Nu fick jag göra musik anpassade för barn och i synnerhet till mina egna. De tar fram kassetten nu och då och har roliga minnen från tiden då vi spelade in den. Att den bara gavs ut som kassett beror på att jag som huvudperson på tågresan förmanar barn som lyssnar på den att ”Nu ska du vända på kassetten för att kunna fortsätta att lyssna. Har du inte vänt ännu? Men hallå – hur står det till? Vänd då! VÄND!!” För att därpå inleda B-sidan med ”Äntligen – det gjorde du bra” och så vidare. Många ungar – har jag förstått – älskade just detta ”gruffande”. Kanske är det därför jag aldrig valt att göra om den till en CD som många tycker att jag borde göra. Skulle kunna bli en charmförlust…

Under nittiotalet arbetade Mikael Ramel först och främst som musikterapeut – på skivfronten var hans närvaro desto mer sällsynt. I tredje och sista delen av den här intervjun berättar han om återkomsten till skivdiskarna och karriären fram till dags dato. En karriär som innehållit både solsken och mörkare moln… Tills dess kan ni lyssna på nedanstående Spotify-urval som täcker in samma period som det ni just har läst.