av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt)
Peter Sjöblom möter Mikael Ramel som sedan sextiotalet vuxit från att vara sin pappas lovande son till en fullskalig legendar. Ramel berättar frikostigt om hela sin karriär, och eftersom det är en mycket lång intervju har vi valt att dela upp den. Här är den första delen!
När man pratar om Mikael Ramel räcker det inte med att använda ord som ”begåvad” eller ”fantastisk”. Man behöver bläddra efter mer potenta ord i lexikonet och kanske hittar man ordet ”geni”. För ingen annan har som han förenat så fyndiga och intelligenta texter med lika fyndig och intelligent musik till en sådan svängig och hjärtevarm kombination. Och definitivt inte på svensk mark. Mikael Ramel är en ordkonstnär med halsbrytande ordlekar och en knivskarp iakttagelseförmåga, oavsett om det handlar om bluffgurus eller onödiga plastförpackningar. Som musiker och låtskrivare är han sofistikerad och avancerad men aldrig skrytsam, vill aldrig imponera med sin gudabenådade talang. Viktigast av allt: han låter inte svänget komma till skada. Han spelar aldrig ett komplicerat ackord om det inte får foten att stampa i takt. Så länge’re svänger är det som det ska vara.
Mikael Ramel föddes i Stockholm 1949, med ett storslaget påbrå. Pappa hette Povel i förnamn, och när Mikael föddes hade Povel redan under flera år lagt grunden till den karriär som skulle rendera honom statusen som en av Sveriges största underhållare genom tiderna. Det var också genom sin pappa som Mikael Ramel begick sin skivdebut 1965 med singeln ”En ren familjeprodukt” på Povels skivbolag Knäppupp. Två låtar där far och son delade på låtskrivarsysslan. ”Detta var i min skapande begynnelse”, förklarar Mikael Ramel på sin hemsida, ”jag tror att jag var bara sexton år när skivan gjordes. Jag hade börjat göra låtar men texterna hade ännu inte hittat mitt skapande. Jag tror, men jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick till, att det var en av Knäppupps då framgångsrika producenter som hört melodierna och ansett att det här förelåg en möjlighet till försäljningsframgång – varför inte genom att pussla ihop faren och sonen…”
Detta blev starten på en musikalisk bana som pågår än idag och som genererat några av de bästa svenska skivorna som överhuvudtaget har getts ut. Hans diskografi har visserligen varit oregelbunden – ibland har det hunnit gå många år mellan skivorna – men han turnerar regelbundet. Som just nu. Fredagen den 12 april spelar han på Musikens Hus i Göteborg, en scen som stått öppen för både kända och okända artister och varit en tillflykt för lokala konstnärer sedan åttiotalet. Ekonomin har väl alltid varit lite knackig men nu står Musikens Hus under det kommunala hotet om fördubblad hyra. Det vore ett hårt med risk för dödande slag mot verksamheten.
Så Mikael Ramel, är det en välgörenhetsspelning?
– Nej, det är inte tänkt som en välgörenhetsspelning. Datumet var bokat långt innan den tråkiga nyheten om Musikens Hus nått mig eller andra. Någon har bett mig att starta en namninsamling för att protestera mot nedläggningen och det kanske jag gör eftersom jag älskar stället, lokalerna och personalen som kämpar så eldsjäligt. Det får i så fall bli efter turnén.
Några speciella låtar kvällen till ära?
– Vi har en hel koffert med låtar – jag kan inte exakt nu säga vilka vi väljer men första LP:n ”Till dej” ropas det mycket efter!
Men låt oss gå tillbaka i tiden, till när musiken första gången drabbade Mikael Ramel.
När kände du första gången att musik var det du skulle hålla på med? Något särskilt som gav dig insikten?
– När jag var tretton år och passerade ett tomt dagrum på internatskolan Solbacka. Där stod radion på och ut strömmade något magiskt som drog mig allt närmare den. Hade aldrig hört något liknande! Det var The Beatles ”Please Please Me”. Den sög in hela mig och jag hela den! Det var absolut en igångsättare!
Tror du att din pappas artisteri påverkade dig i musikens riktning? Började du spela trots eller tack vare honom?
– Jag hade med stor säkerhet kommit till musikens värld även utan min far. Honom hade jag inte mycket att lära ifrån då jag tog de första trevande ackorden på min gitarr. Han var alldeles för upptagen av sitt. Men visst, jag är uppvuxen i en musikaliskt och konstnärligt utövande familj och självklart är jag påverkad av det. Med The Beatles började jag söka identitet och sammanhang. Och förstås all annan musik som flödade under sextiotalet.
Kraften var stark, men hur skulle den kanaliseras? Mikael Ramel startade gruppen Steampacket. De gjorde ett flertal singlar (några av dem utgivna i England under namnet The Longboatmen eftersom det vid samma tid fanns ett engelskt band – med en då ännu okänd Rod Stewart – som hade samma namn.) ”Take Her Any Time” har genom årtiondena vuxit till en internationell freakbeat-klassiker och säger kanske inte så mycket om hur Steampacket lät i stort. Fast det gör inte deras andra singlar heller. Steampacket hörde till de allra bästa svenska sextiotalsgrupperna men man kan konstatera att deras skivrepertoar skiftade i stil. Den hårda ”Take Her Any Time” trängdes med Tio i topp-vänlig pop, solskenspsykedelia och covers på bland andra Lovin’ Spoonful. Och jämte det gjorde Mikael Ramel solosinglar med en lätt vis-touch. Plus en poppigare tillsammans med Michael B. Tretow.
– Bandet Steampacket föddes på Solbacka. Det blev som en bubbla vi kunde fly in i någon eller ett par kvällar under veckan. Det gav oss lite status och självkänsla. Parallellt med denna utveckling hade jag börjat göra några låtar för egen del och fick ett erbjudande av Knäppupps grammofonproducent Beppo Gräsman, vilket förstås kittlade mig. Det resulterade i en EP med fyra låtar varav en hette ”Bara ett par dar”. Då kom första konflikten! Steampacket gillade förstås inte att jag gav ut skivor i eget namn samtidigt som vi som bäst höll på med vår utveckling. 1966 vann min låt Hylands Hörnas popbandstävling! Det var ju stort på den tiden och vinnarlåten skulle få framföras i teves enda kanal på nyårsaftonens bästa sändningstid. Inför detta ställde jag som ultimatum att hela mitt band skulle framföra den. Inte bara solo-jag! Så blev det! Att sen Nacka-sändaren – som sände ut över hela Stockholmsregionen – gick sönder samma kväll är en annan historia…
En utan tvekan otursam malör men märkligare är nog att Steampacket 1967 dök upp i en Åsa-Nisse-film, ”Åsa-Nisse i agentform”!
– Det var en rörig tid och ibland visste inte någon av oss vem som höll i vilka tåtar. Men vi, Steampacket, hade gjort ganska bra inspelningar av låtar som ”Nashville Cats” (av Lovin’ Spoonful, red.anm.) och ”Happy Together” (av The Turtles, red.anm), låtar som tidningen Bildjournalen utlyst en tävling om vem som kunde göra bästa svenska texterna till. Då var dessa låtar väldigt omtyckta. Vinnarbidragen skulle spelas in av just Steampacket. Det var en kul idé, men hur just dessa två låtar senare också hamnade i Åsa-Nisse filmen har jag faktiskt ingen aning om. Det var dock kul och lite kult att då göra det!
Steampacket upplöstes i slutet av sextiotalet och Mikael Ramel började arbeta på ”Till dej” som skulle bli hans första soloplatta. Dessutom en av de största musikaliska utropstecknen inom svensk rockmusik. Den har sedermera vuxit till en klassiker och förtjänar varje berömmande ord den fått sedan den gavs ut 1972.
Var låtarna på plattan sådana som du från början tänkt dig till Steampacket?
– Det var de inte! Steampacket gav sin sista spelning i maj 1968 tror jag på Gröna Lunds Jump In. Det var en ”sista giget”-annonserad spelning. Vi gjorde ett fantastiskt lyckat gig och avslutade i äkta The Who-anda genom att slå sönder våra instrument – hela utrustningen! Det fanns förstås en frustration i detta men vi hade verkligen insett att vi inte kunde fortsätta som Steampacket.
– Några låtar som ”Nå då så”, ”Pengar”, ”Imorron e en ny da” och ”Långt in i naturen” skrev jag under tidigt -69. Det var då jag gick igång ordentligt så att säga. Sen kom en fängelsetid hösten -69 och satte broms på mina ambitioner. Å andra sidan skrev jag ”Artificiell prana” under denna tid. Så väl utsprungen efter sju månader i finkan kunde jag efter nogsamt planerande dra igång mina ambitioner med inspelningar och hela den skolan som studion för mig kom att innebära. Före utgivningen av ”Till dej” hade jag börjat bygga upp min Lilla Studion Ljud som jag hade i föräldrarnas källare. Studion bestod av enkla bandspelare, några proffsiga mikrofoner med mera. Otroooligt nyttig och lärorik tid som jag har Anders Nord (organisten och flöjtspelaren i Steampacket) att tacka för, då han var mycket tekniskt framfusig och uppfinningsrik och dessutom väldigt musikantisk. Han förstod nog mer än jag hur det skulle låta! Härlig tid! Fantastiskt samarbete!
På CD-utgåvan av den finns det några bonuslåtar på engelska. Hade du från början tänkt göra den med engelska texter, och i så fall, vad var det som fick dig att skifta språk? Svenska hade du ju visserligen sjungit på tidigare, men svenskan som ett riktigt rockspråk var ju trots allt fortfarande relativt ovanligt på den tiden.
– När ”Till dej” var utgivningsmogen hösten -72 blev det en ganska stor succé. Så stor att en av de inblandade teknikerna/producenterna ville låta översätta några av låtarna till engelska. Detta skedde inte förrän under slutet av -74 då även ”Extra Vagansa” givits ut. Roy Colgate från gruppen Scafell Pike visade sig vara en duktig kille på att översätta några av mina låtar till engelska. Jag var nog inte mogen för att sjunga in dem på detta ”främmande språk” men gjorde det ändå. Det blev inte mycket mer av den resan.
Du nämnde att du hamnade i fängelse. Vad hände?
– Jag bodde i ett kollektiv med fyra av mina närmaste kompisar. En villa på Lidingö till vilken mängder av andra kompisar kom och gick. Varje dag! Nästan för mycket! Det var ett duktigt haschflöde och spanarna från polisen hade hyrt in sig i villan mitt emot och spanade och fotade alla som kom och gick. Till slut gjorde de en razzia! Och visst fann de vad som räckte för en anhållan. För min del handlade det bara om en liten kittbit. Men de ville statuera exempel med ”Känd Fars Son”, så tre av oss rök in i en tid av anhållan, häktning och dom. Jag satt i sju månader, de andra fick längre straff. Jag satt på en öppen anstalt till en början men fick aldrig vara ifred så jag sökte till en sluten anstalt i Falun där en av de andra redan satt. Glömmer aldrig då jag beviljades denna förflyttning och en sanslöst trivsam dalmas till fångvaktare med nästan övertydligt dalmål sade medan han slog ut med armarna i en hälsningsgest: ”Välkommen till Falufängelset! Vi har lite fullt här för närvarande så jag hoppas att du inte har något emot att bo tillsammans med din kompis de närmaste dagarna.” Inte då! Kompisen och jag bodde i samma lilla cell tills jag frisläpptes sex månader senare. Under denna tid, hösten -69 till våren -70, skrev jag bland annat ”Artificiell prana”. Sen var det fokus på vad jag skulle göra. Men det måste bli bra och jag var ju nybörjare i studion så det fick ta sin tid. Hösten -72 var allting klart och jag var beredd!
Jag vet att du inte är helt förtjust i att räknas in i den svenska proggen, att det bara är en etikett, men samtidigt blev du en del av den, både i och med ”Till dej” och det faktum att du gick med i gruppen Fläsket Brinner där Per Bruun från Steampacket redan var med. Men hur var det vid den tiden? Vad var din relation till musikrörelsen?
– Angående proggen så var det där en rörelse som jag varken riktigt förstod eller brydde mig värst mycket om. Jag förstod att min musik inte var ”hitlistig” men progg? Om de menade Wiehe eller Nynningen eller Fläsket Brinner – jag blev förvirrad. Hade det med de politiska texterna att göra? Men Fläsket var ju ett instrumentalband och många ansåg dem som progg….
– Kopplingen till Fläsket och min senare medverkan där skedde genom Fläsk-ledaren Bengan Dalén som jag lärt känna rätt väl eftersom jag anlitade honom till många delar av ”Till dej”-albumet. Jag tyckte att han var en enastående och personlig musiker och gitarrist! Bengan erbjöd mig en plats i Fläsket Brinner då han skulle vilja ha in lite mer sång och texter i deras musik. Bengan kunde till exempel säga: ”Du måste göra en bra rocklåt och jag har redan bestämt att den ska heta ”Anderssons Groove”. Det tog sin tid men jag antog ”inträdesprovet” och skrev en text jag nog aldrig annars skulle ha skrivit. Killarna i Fläsket köpte jublande resultatet men Sveriges Radio svartlistade ganska genast låten. Man får helt enkelt inte skriva om hur skönt det är att skita även om DET är åtminstone en sak vi människor har gemensamt.
Fläsket Brinner hade ju en väldigt tydlig vision av vad de ville spela. Var du tvungen att jämka in dig i bandet, eller föll du naturligt in som medlem med de idéer du hade?
– Genom kompisskapet så hade Fläsket och jag en redan mer eller mindre etablerad relation. Såväl Erik ”Kapten” Dahlbäck, Bengan som Gunnar Bergsten var ju lirare även på mina plattor. Jag kände inte att jag fick jämka mig in i bandet – det rullade på och var mest kul hela tiden. Men jag kände efter en tid att Fläsket började ”ta över” mina egna intentioner och ambitioner så jag hoppade av efter något drygt år. Vi gjorde tillsammans dubbel-LP:n ”Fläsket” under denna tid (1972, red.anm.) med ovan nämnda ”Anderssons Groove”.
Nästa skiva med Mikael Ramel som soloartist blev ”Extra Vagansa” 1974. ”Jag fick massor av tid i studion och jag ville pröva ALLT”, skriver han om skivan på sin hemsida och tillägger att ”LP:n blev otroligt överarbetad och rescensenterna var inte nådiga.”
Jag tycker att man ibland lär sig mer av att ta saker ”för långt” på något vis, våga göra ”misstag”. Lärde du dig någonting av att göra ”Extra Vagansa” och kritiken som den fick som du inte visste tidigare?
– Efter de framgångar som ”Till dej” skapat infinner sig genast nyfikenheten på hur uppföljaren ska bli och låta. Både hos den som skapar och de som vill lyssna. Det är inget nytt fenomen. Kraven stiger! Jag visste redan vid ingånget arbete med ”Extra Vagansa” att det här inte kunde eller skulle bli samma sound som ”Till dej”. Jag fick – bra eller dåligt – i stort sett fri tid i Europafilms studios för att göra ”Extra Vagansa”. Jag hade en hel del material med mig som jag redan spelat in i Lilla Studion Ljud hemma i källaren som vi började med att föra över till deras flerkanaliga utrustning.
– Teknikern heter Olle Ramm och det var nog en av de mest intensiva och roliga samarbeten jag varit med om. Olle hade en tålmodighet med hopplösa mig som ville prova allt! Varför kan vi inte bara vända på bandet, klippa ihop si med så, lägga på kompressor sju med fjorton och se hur det låter…. kunde jag säkert säga. Det blev en skola även för Olle. Han var också hungrig. Vi jobbade mest på kvällar och nätter. Jag var ju fortfarande otroligt nyfiken på hur teknik och musik och musiker kunde få sammanhang att utvecklas. Det tog en evighet och jag tyckte då att det till slut blev en riktigt häftig skiva! Min gamle vän Staffan Winbergh (trummisen från Steampacket) och jag började sätta samman det märkliga collaget som kom att bli omslaget till ”Extra Vagansa”. Minsann en häftig produkt! Tyckte vi! Det tyckte inte recensenterna. (Joo – på den tiden recenserades utgåvorna relativt flitigt.). ”Bra musik – dåliga texter” var väl det generella buskapet från kritikerkåren. Den sålde inte alls lika bra som den första LP:n. Men idag tillhör den liksom ”Till dej” några av de för den tiden mest kultförklarade albumen. Jag spelar många av låtarna från ”Extra Vagansa” med mitt nuvarande band och nya generationer dansar, speglar sig och njuter! Så nog överlevde den pärsen från slutet av 1974.
I mitten av sjuttiotalet började proggen visa tecken på utmattning. Musikrörelsen gjorde en sista kraftansträngning med Tältprojektet 1977. Efter det gick luften ur rörelsen. Några inom proggen kämpade visserligen på, men för somliga fanns det nu mer tid att mer sansat reflektera över det nyligen passerade. Den som ville, och tordes, skärskåda proggens ofta naiva och inte alltid fruktbara idéer – inklusive livsföringen som var en del av tidsandan – fick större möjligheter att göra det. Mikael Ramel var en av dem som funderade. Under de år som förflöt mellan ”Extra Vagansa” 1974 och ”3:dje skivan” 1977 såg han sig omkring och formulerade en mer konkret kritik mot specifika företeelser. I ”Gurus att anamma” – en av Ramels allra bästa låtar – är det de religiösa lärorna som står i skarpast fokus. Men också sjuttiotalets benhårda politiska övertygelser (som i sin funktion inte skiljde sig särskilt mycket från religionen) som får några välbehövliga slängar av sleven:
Man ger sig till scientologer – man ger sig till rena droger –
man undrar hos astrologer – och kanske får ett lyft.
Allt blir frid och fröjd – fram till nästa kaos.
Kanske läser man sig nöjd – i den lilla röda – Maos
I mitten av sjuttiotalet började baksidan av proggens ideal komma upp i ljuset. Jag antar att du såg en hel del av det både i vänskapskretsen och i samhället i stort. Var texterna på skivan en reaktion på det, eller vittnar de om en mer personlig förändring för din egen del?
– Visst, när allt hunnit sjunka in och tillräckligt med tid passerat förstod jag att ”Extra Vagansa” nog var lite överarbetad och att det kanske inte alltid är bra med fri tid i studion. ”3:dje skivan” är då en ganska naturlig uppföljning. Jag ville med vissa undantag få en mer akustisk prägel på LP:n. Mycket eftersom jag mest spelar på en akustisk gitarr då jag skapar låtar. Flumåren var passerade och nu var det viktigt att få mer ordning på texterna. Berätta om företeelser, skildra perspektiv och så vidare. ”Strax dax” är nog den låt jag mest gillar och som står sig. Kanske också ”Gurus att anamma” och ”Yin-yang man” som verkligen speglar uttryck för min generation vid den tiden – och i mångt och mycket än idag. Jag gick in i nya samarbeten med musiker och växte nog en del under den här tiden. Det kan man kalla progressivt!
– Även i dag används ju begreppet progg flitigt i musikersammanhang. Lite småtrött på snacket bestämde jag mig för några år sen att göra en kort ”modern progglåt”:
Brysselkål – under en maktkupol
vill gärna bestämma – var vi hör hemma
Dom sitter i Belgien – och väntar på helg igen
så att dom får äta – med smör och potäta
allt vad dom tål – små skrynkliga brysselkål
– Finns inte inspelad och därför inte utgiven. Nånting vill man ju ha för själva scenbruket.
Där lämnar vi Mikael Ramel för ögonblicket. I väntan på del två av intervjun kan ni förlusta er med nedanstående spellista som täcker in samma period som texten ovan. Och missa inte att se Mikael Ramel live! Förutom på Musikens hus i Göteborg 12/4 spelar han i Skottvångs Grufva, Mariefred 13/4. I höst följer flera spelningar i landet.