fredag, oktober 19

RY COODER – THE PRODIGAL SON


av Peter Sjöblom

RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy)

Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978).

Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie Johnson, Alfred Reed och Roosevelt Graves. Med spår som ”Everybody Ought to Treat a Stranger Right”, ”Nobody’s Fault But Mine”, ”I’ll Be Rested When the Roll Is Called” och ”You Must Unload” vill han genom det förflutna berätta något om vår egen tid. Det är i högsta grad lovvärt, inte bara för att det är bra låtar, utan för att historien och samtiden står betydligt närmare varann än vad inte minst somliga politiker vill ha oss att tro.

Problemet är skivan känns som bara ännu en Ry Cooder-platta på vilken han dessutom sjunger rätt kasst. Det finns ingen anledning att ta omvägen över ”The Prodigal Son” till de här låtarna när man relativt lätt kan hitta dem där Cooder själv hittade dem. De tre originallåtarna – ”Shrinking Man”, ”Gentrification” (skriven tillsammans med sonen Joachim Cooder) och ”Jesus and Woody” – är för övrigt inget vidare.