av Peter Sjöblom (foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons)
Roky Erickson har gått ur tiden. Peter Sjöblom, livslångt Roky-fan, minns honom.
Jag har åtminstone en hjälte som jag aldrig ifrågasatt. En husgud vars utstrålning aldrig har blekts ut av ett slags musikateistiskt filter. Nej, Roky Erickson har varit en konstant ända sedan jag upptäckte 13th Floor Elevators i femton-sextonårsåldern och låten ”You’re Gonna Miss Me” drabbade mig lika hårt som den drabbat andra när de hörde den för första gången. De hämndlystet framhamrade ackorden; garageackord som i sin fallande tonskala alltid haft en sorts slutgiltighet över sig och som alltid har stått långt över alla andra garageackord. Det blodtörstiga drivet som får det att låta som att låten underkuvar bandet lika mycket som den betvingar lyssnaren – det är låten som piskar på bandet och inte tvärtom; har musikerna underkastat sig inledningsackordens vilja finns det ingen återvändo, då är de tvungna att hänga med i den två och en halv minuter långa raketexplosionen. Roky Ericksons demonbesuttna röst, ett yl som förklarar att saknaden efter honom är ett fullgott straff åt den som lämnat honom. Hämnden är inte bara ljuv, den är evig. Jag tror inte att skadeglädje någonsin har varit lika stärkande och bra för självförtroendet som i just ”You’re Gonna Miss Me”. Det var den i alla fall för mitt sextonåriga jag.
Men det är heller inte någon slump att det är just den låten som den nyss dumpade huvudpersonen lyssnar på i inledningen till ”High Fidelity”. Hämndinstinkten är också evig. Och något bättre och mindre skadligt sätt att kanalisera den än ”You’re Gonna Miss Me” kan jag inte tänka mig.
Men den låten är inte det enda svart romantiska i Roky Erickson karriär. Hela mytbildningen kring honom vilar på ett gotiskt mörker. Hur han hamnade på mentalsjukhus för att undvika att cannabisinnehavet i slutet av sextiotalet placerade honom i fängelse. En psykiatrisk ”vård” som bara förvärrade hans redan LSD-förvrängda tillstånd (cannabis var nämligen inte det enda som vidgade hans medvetande tills dess gränser mot verkligheten helt suddades ut). När han släpptes ut från sjukhuset hörde han hela tiden röster. För att överrösta dem satte han på stereon och teven samtidigt på högsta volym. Larmet från apparaterna måste ha drivit hans mamma till vansinne. Han bodde hos henne till långt upp i vuxen ålder.
Det finns så många historier om Roky och hans besynnerliga beteende, de är rabelaisiska, sorgliga, komiska och förmodligen väldigt sanna. De präglar uppfattningen om honom, men det som verkligen räknas är musiken han gjorde. Och oavsett hur överväldigande enastående och psykedeliskt omtumlande, banbrytande och legendariska skivorna med 13th Floor Elevators än är (i synnerhet debuten ”The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators” från 1966 och den ännu bättre uppföljaren från året därpå, ”Easter Everywhere”) så var det som soloartist han gjorde sin allra bästa musik. Plattan ”The Evil One”, inspelad med det stormande kompbandet The Aliens, är lika bra i sin amerikanska originalvariant som den är i sin modifierade, namnlösa europeiska inkarnation. (De skiljer sig åt i låturval, men samtliga låtar finns samlade på Sympathy for the Record Industrys förstklassiga dubbel-CD ”The Evil One… Plus One”.) Det är en skräckfilm för öronen, med texter om vampyrer, zombies, bestialiska mord, spöken, monster med atomhjärnor – underbart billiga ämnen hämtade ur alla de gamla B-filmer Roky älskade men som blir skrämmande av att Roky låter som att han verkligen tror på det han sjunger om. Rösten är om möjligt ännu mer intensiv och genomträngande än vad den var i 13th Floor Elevators. Låten ”Night of the Vampire” är direkt blodisande, och efter att ha hört den ger jag mig inte gärna ut regniga nätter:
If it’s raining and you’re running
Don’t slip in mud ‘cause
If you do you’ll slip in blood
Tonight is the night of the vampire
Roky Erickson gjorde inte jättemånga skivor egentligen, men det finns ett oräkneligt antal plattor utgivna i hans namn. Många har varit intresserade av att profitera på hans namn, och det är inte lätt att veta vad som är vad bland sanktionerade utgåvor, rena bootlegs och allt däremellan. Roky-katalogen är lika snårig som hans sinne var. Och allt utgivet är inte bra. Men bland alla liveplattor, obskyra hemmainspelningar och diffusa sessioner finns det givetvis ögonblick där han är i sitt esse. Konsertupptagningar där demonerna står precis bakom ryggen på honom och sjunger genom hans stämband. Skivan med titeln ”Casting the Runes” är svårslagen.
Med åren fick han lite mer ordning på sitt liv. Han rätade ut sin skalle så gott det gick, rakade av sig sitt patenterade uteliggarskägg och för lite drygt tio år sedan började han turnera igen. Jag såg honom i Malmö på ett fullpackat svetthett KB. Konserten i sig var kanske inte fullt så fantastisk som jag hade hoppats på. Bra för all del, men den stora grejen var att faktiskt se honom. Och få uppleva hur han fullkomligt översköljdes av all den kärlek vi alla hade hyst i så många år och äntligen fick visa honom personligen. Jag stod för långt ifrån scenen för att se om den gamle farbrorn där framme hade en tår i ögonvrån men tillräckligt nära för att se den djupa sinnesrörelse vårt mottagande skänkte honom. Det var ett stort ögonblick jag för länge sedan hade slutat hoppas på att någonsin få vara med om. Och då som nu i efterhand är det en djup glädje att Roky själv fick uppleva det.
Igår, fredagen 31 maj, dog Roger Kynard ”Roky” Erickson som sjuttioettåring. Eller, jag vet inte om han dog eller om han bara avled. Någonstans i mitt romantiska inre vill jag tror att han fortfarande lever, som en av alla de gengångare han sjöng om. Om jag ger mig ut en kall, blåsig och regnig natt och halkar i gyttjan, kanske är det Rokys andetag jag känner i nacken. På sätt och vis hoppas jag det. Om inte, så är en sak i alla fall säker: I’m gonna miss him.