av Peter Sjöblom
Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly!
Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer och jänkare målade enligt en gammaldags färgskala än vad det handlar om själva drivmedlet i allt: musiken.
Det gäller inte minst för Sverige där den så kallade rockabillykulturen har ett par starka, lokala fästen. SVT har gjort ett par dokumentärer, som bäst halvytliga och distanserade. Den här turistattityden både exotiserar och förringar. Allting reduceras till en stil, till ett modereportage som aldrig tränger djupare än tatueringsbläcket i huden. Jo visst, jag tycker också att stilen är cool, jag gillar estetiken, men inte den slappa fixeringen vid den. Framför allt är det ingenting som musiken i sig behöver. Ur-rockabillyn från femtiotalet tjänar ingenting på att låsas fast i några slentrianmässiga klichéer som tangerar nidbilden. Eller nidbilderna, i plural, för det finns fler. Den värsta är förmodligen den om det öl-benta buggandet till något stånkigt coverband som hyrts in till gårdsfesten. Det är så långt man kan komma från den genuina rockabillyn som i sina bästa stunder sprudlar av äkta livshunger, kättja och vansinne.
Rockabillyn kan vara så mycket och den har öppningar åt flera håll. Den kan påminna om sina egna rötter i den kanske allra lantligaste formen av country, hillbillyn. Den kan luta sig så tungt mot sitt beat att den nästan blir rock’n’roll i den ursprungliga meningen. Den kan mynna ut i ett instrumental-ös som ena stunden påminner om gammal rhythm & blues och den andra om surfmusik. Den kan röra sig framåt i atmosfäriskt fjäderlätta ballader. Den kan gå ur led och vara ful och den kan vara tajt svängig och elegant. Den kan vara lika grann, lumpen, larvig och finurlig som människan själv.
Essensen går naturligtvis inte att alfabetisera eller kronologisera. Denna genomgång som spänner från A till Z och från 1956 till 1963 kan inte på långa vägar – och ämnar inte heller – ge någon komplett bild av musiken. Dessutom finns det tusentals låtar från rockabillyn ursprungsperiod. En del av dem är dåliga, somliga bara tråkiga, andra härmiga med perifera artister som trodde att de kunde bli den nye Elvis eller den nye Jerry Lee Lewis bara genom att låta som idolerna. Vilket naturligtvis inte fungerande. Ett visst mått av epigoneri måste man dock acceptera – det ligger i musikens natur och är därför oundvikligt.
En sådan här sammanställning skulle förstås se annorlunda ut om någon annan gjorde den. Mina val är ogenerat subjektiva. De är också helt medvetet av det mer obskyra slaget, åtminstone för den som aldrig lyssnat bortom Elvis Presley, Eddie Cochran, Gene Vincent, Carl Perkins eller någon annan av de stora pionjärerna. Fantastiska artister allihop men för uppenbara för detta musikalfabet. För den som vill fortsätta lyssna efter alfabetets slut finns det i avslutningsdelen en Spotify-lista med en stor mängd ytterligare låtar av både känt och okänt slag. För att lyssna på låtarna i själva alfabetet, klicka på titlarna så kommer ni till dem på Youtube.
Inledning A-H I-Q R-Z Avslutning