av Peter Sjöblom
ROBERT PLANT: ”Carry Fire” (Nonesuch)
Jag är mycket lyckligare sedan jag en gång för alla sparkade ut Led Zeppelin ur mitt liv.
För till sist gick det bara inte, jag stod inte längre ut med att bli knullad i ena örat av Robert Plants testosterondase och Jimmy Pages dubbelhalsade gitarrer i det andra. Det har ingenting att göra med mitt liv. Det har ingenting att göra med någonting alls, förutom kukmäteri.
Led Zeppelin är runkbullerock av allra värsta slag.
Så varför jag överhuvudtaget bryr mig om en soloplatta med Robert Plant kan ju tyckas obegripligt men kanske hoppas jag hela tiden på att han ska visa att han är beredd till fortsatt bot och bättring efter det att han med ett lite allvarligare uppsåt började närma sig en mer jordnära musik med plattan ”Dreamland” från början av nolltolltalet. Och ännu mer så med skivorna han spelade in tillsammans med Alison Krauss. Även om hon förmodligen är den mest desinficerade och tristaste typ som någonsin uttalat ordet ”bluegrass”.
Men generellt talat har Robert Plant vunnit på att åldras. Och jag får väl vara glad att det värsta jag kan säga om ”Carry Fire” är att den är oengagerande. Anslaget är stundtals gott, som i den milt bluesiga ”The May Queen” och den orientaliskt färgade titellåten, men den övergripande tonen är loj och undvikande. Fast med ett uppbiffat sound, som om han försökte göra det hela märkvärdigare än vad det är.
Det finns inte mycket här, men heller inte så mycket jag rakt på sak föraktar. Det kanske ändå får ses som ett sorts bakvänt lyckande.