av Peter Sjöblom
RATSO: ”Stubborn Heart” (Lucky Number)
Larry ”Ratso” Slomans bekantskapskrets har innefattat allehanda prominenser genom åren. Han är kompis med Bob Dylan, John Cale, Lee Ranaldo från Sonic Youth och var god vän till Leonard Cohen fram till dennes död. Han har skrivit låtar, biografier, artiklar och romaner, men det är först som sjuttioåring som han begår sin solodebut, med ”Stubborn Heart”. Som naturligtvis rymmer ett par kända namn, bland dem Nick Cave och Imani Coppola.
Hans egen röst och sångstil påminner väldigt mycket om Cohen, knarrig i botten och lite darrig i de högre registren. Bortsett från de helt egenkomponerande låtarna har han plockat med några med egna texter och med musik av John Cale – det är framför allt roligt att se honom plocka upp Cales förbisedda pärla ”Dying on the Vine” (från den annars mer än lovligt stelbenta plattan ”Artificial Intelligence”). Dock är varken den, ”Caribbean Sunset” (också den med med Sloman/Cale som upphovsmän) eller Dylans ”Sad Eyed Lady of the Lowlands” särskilt bra i Ratsos tappningar.
Resten av skivan är inte heller särskilt spännande. Musiken är slö som en söndagsbakfylla. Den rör på sig motvilligt, och har den ett mål kommer den ändå inte fram. Musikbakgrunderna puttrar på som digitalfernissad halvcountry medan Ratso pratsjunger i sitt lätt letargiska Cohen/Dylan-sätt. Det är musik för nyvakna morgnar men som tappar sin begränsade lockelse så fort som den första koppen kaffe är urdrucken.