tisdag, oktober 15

POPARKEOLOG DAVID WELLS ÖPPNAR DÖRREN TILL EN NY VÄRLD

av Michael Björn

Michael Björn har samtalat med en sann poparkeolog och en legend i det fördolda som i årtionden har grävt efter obskyr musik från en svunnen tid: David Wells. Följ med på en resa ner i kaninhålet!

Wikipedia definierar arkeologi som studiet av vår materiella kultur i form av lämningar och artefakter.

Men tänk om vi inte pratar om forskare med spadar och borstar som flockas kring utgrävningar, utan om någon som använder intervjuer, loppmarknader och rullbandsarkiv? Kanske den materiella kulturen dessutom är vinyl, och det som en gång gått förlorat men nu återfåtts är popmusik?

Popmusik i den beatleska tappning vi numera känner den är gott och väl ett halvt århundrade gammal. Men det betyder inte att lyssna på den måste involvera kladdig nostalgi. Förvånansvärt mycket musik gick förlorad på vägen, och ännu mer blev aldrig ordentligt hörd från början. Så lägg undan dina ”Sgt Peppers”, ”Pipers” och ”Village Greens” och förbered dina öron på att upptäcka en förlorad värld.

I den här artikeln får vi träffa den främsta engelske poparkeologen David Wells, känd bland skivbacksgrävare och sextiotalsnördar som mannen som gav ut en rad okända men intressanta grupper på Tenth Planet och Wooden Hill under nittiotalet, samtidigt som han redigerade utgåvor för en mängd andra etiketter, för att till slut landa på Cherry Red Records som chef för sin egen underetikett, Grapefruit Records.

Med över tvåhundrafemtio poster under sitt namn på discogs.com trots att han inte själv är musiker, är David Wells tveklöst din bäste guide in i detta förlorade Atlantis som utgörs av den tre minuter korta, kalejdoskopiskt monofoniska orgie som kallas psykedelisk pop. Även om han inte är akademiker, så hjälper hans detaljerade, nyktert iakttagande och referensstinna omslagstexter dig att se lika tydligt genom röken som rökelsen.

David Wells föddes 1959 och tillhör den första generationen som omslöts av popmusik bokstavligen från födseln. Han hade dessutom en äldre bror och en äldre syster, som utan att tänka på det präglade honom med det tidiga sextiotalets sound och gjorde det till hans kulturella hemvist. Vi börjar dessutom intervjun med honom just precis där.

Vad lyssnade du på som barn?

– Min bror och syster var fem och sju år äldre än mig. De brukade köpa EP eftersom det gav mer för pengarna än singlar eller album… så det spelades ett par EP-skivor med Searchers och definitivt tidiga skivor av Beatles också. Jag var ungefär fyra år gammal; man lyssnar inte riktigt, det blir bara en del av en själv.

– Jag var åtta år när jag köpte min första skiva. Det var ”Fire” av The Crazy World of Arthur Brown som jag inhandlade för sparade fickpengar. Jag hade nog sett låten på Top of the Pops och tyckte om Arthur Browns brinnande hjälm!

– När jag var tretton såg jag David Bowie på hans turné som Ziggy Stardust. Jag kommer ihåg att Rod Stewart var i publiken, omgiven av sina följeslagare: Jag var tvungen att gå upp mycket hövligt och fråga om autograf, för det var ju vad man förväntades göra.

– Vid den här tiden kom också det första Roxy Music-albumet. Jag älskade tidiga Roxy Music, och även de tidiga 10cc-grejerna…

När började du samla skivor?

– Jag har aldrig tänkt på mig själv som skivsamlare, mer som en skivackumulator. På den tiden, om man hörde en låt på radion som man gillade, så var egentligen det enda sättet att få höra den igen att gå ut och köpa den på skiva.

– Den första skiva jag skaffade som egentligen kan anses vara ovanlig var EP:n ”The Arrival of The Eyes” [med The Eyes, red. anm]. Jag köpte den 1976 för 1.50 pund. Konstigt nog var det också den första skiva jag sedan sålde tio år senare. Den köptes av en svensk, Jörgen Johansson, som senare gjorde en serie samlingsskivor som heter ”Fading Yellow”.

– När jag gifte mig behövdes extrainkomster och därför började jag sälja skivor. Det var också ungefär samtidigt som loppisar blev vanliga, och folk började göra sig av med gamla saker. Man kunde köpa en skiva av Killing Floor för femtio pence och sedan sälja den via annonssidorna i Record Collector för trettio-fyrtio pund.

Leken blir allvar…

Du köpte ett exemplar av Ithacas ”A Game For All Who Know” nästan av misstag. Den skivan är numera ett välkänt samlarobjekt. [Enligt popsike.com såldes senast ett exemplar 2012, och då för 2312 pund eller ca 27500 kronor, red. anm.]

– Vid den tiden skickade jag ut postorderlistor. Nån från USA ringde mig och vi talade om obskyra plattor, privatpressningar och sånt. Han nämnde att han hade sett en platta av ett band som hette Ithaca i Record Collector två månader tidigare, och menade att det kanske vore ett bra bytesobjekt för mig att ha.

– Jag rotade fram det gamla numret av Record Collector och det visade sig att ingen hade bjudit på skivan, så jag kunde köpa den för utgångsbudet som var tjugo pund.

– Om man flyttar något från en marknad till en annan, kan det plötsligen bli värdefullt. På den tiden kunde man åka runt och köpa privatpressade skivor av lokala band i second hand-affärer för nästan inget alls. Och sedan flyttade man över dem till samlarmarknaden.

Var det då du började tänka på detta som ett yrke?

– På den tiden var det väldigt svårt att söka upp folk. En gång kom jag i kontakt med ett band ungefär en vecka för sent. Några andra hade hunnit få tag på dem innan jag hann dit och de tjänade mycket pengar på att komma före. Då tänkte jag: ”Jag slösar bort min tid. Jag tjänar ju mer pengar på min hobby än på mitt vanliga jobb. Det är lika bra att jag tar risken och gör detta på heltid.” Och så gjorde jag det.

– 1992 blev jag sedan kontaktad av en kille som heter Stefan, som hade fått min postorderlista. Han hade redan ett annat skivbolag men föreslog att vi skulle starta Tenth Planet tillsammans. Fast han hoppade av efter bara några månader och jag blev sen stående med barnet i famnen så att säga.

Tenth Planet

Den första skivan på Tenth Planet var ”Standing Stone” av Oliver, och den andra var en samlingsplatta som hette ”Syde Tryps One”.

– Ja, jag kände Oliver och han gav mig flera exemplar av skivan han hade gjort. Han kom från Wales och jag var i England, så vi befann oss långt från varandra, men vi brukade träffas vid en motorvägsavfart här i närheten.

Det låter som en trevlig mötesplats!

– Oliver var lastbilschaufför. Han körde ofta fram och tillbaka på den motorvägen så det var ganska naturligt för oss att träffas nära min bostad. Det var bokstavligen på en rastplats i anslutning till motorvägen, och han hade med sig examplar av skivan som han inte lyckats sälja.

– Då Stefan föreslog att vi skulle starta ett skivbolag med fokus på den här sortens musik, så var Oliver den jag först tänkte på. De som hört skivan antingen älskade eller hatade den, och jag tyckte det kändes som en bra utgångspunkt.

– När vi hade fått ut den tänkte jag att det kunde vara trevligt med en kul liten samlingsplatta, eftersom mitt huvudintresse alltid varit psykedelisk musik från sextiotalets slut. På den tiden gick jag ofta på loppisar och skivmässor, och köpte allt som såg intressant ut, som acetatskivor och privatutgåvor. Så det gjorde att flera av de tidiga ”Syde Tryps”-utgåvorna liksom bara hände.

– Exempelvis fick jag kontakt med bandet Jason Crest, och de hade flera inspelningar som aldrig använts, outgivna låtar, och de ville gärna att de skulle ges ut, så att folk skulle kunna höra dem. De flesta band vill ju inget hellre än att få lyssnare som uppskattar deras musik.

På Tenth Planet var det mycket fokus på helt outgivna inspelningar, snarare än återutgåvor med bonusspår.

– Det stämmer! När jag talade med Jason Crest visade det sig att Holy Mackerel som deras sångare Terry Clarke också varit medlem i hade spelat in ett andra album som aldrig givits ut. Jag tyckte den skivan var riktigt bra, och därför kom vi överens om att ge ut den på vinyl. Det var inget vinstdrivande projekt, vi gjorde det bara för att vi tyckte det var kul.

Skivorna pressades oftast bara i femhundra exemplar, inte särskilt stora utgåvor.

– Nej, det stämmer. Jag arbetade hemifrån, och det gör jag fortfarande. Så det finns en övre gräns för hur stort det kan bli.

– Jag kommer ihåg att med Billy Nicholls så sa min distributör: ”Jag vill beställa tretusen exemplar av den.” Men jag har inte tillräckligt mycket plats hemma för att förvara tusentals nypressade skivor. Bara att åka och hämta skivorna från tillverkaren var en mardröm, med min lilla bil. Det var bara en hemindustri, inte något jätteföretag.

– Jag gjorde femhundra och maximalt tusen exemplar. Mitt fokus var hela tiden på nya skivor, så jag sålde slut direkt och fortsatte sen med nästa projekt. Av den anledningen är flera av de där utgåvorna nu lite svåra att få tag på.

Poparkeologi

Skulle man kunna kalla det du sysslar med för poparkeologi?

– Ja, absolut. Jag gav inte ut skivor för att jag tyckte musiken var bättre än Kinks eller Beatles. Jag gav ut dem för att jag tyckte de var intressanta och för att musiken förtjänade att höras. Sen dyker det upp band som Ithaca, vars skiva var så sällsynt att folk som inte hört den tänker: ”Det måste vara en fantastisk platta! Den är säkert som en hemmagjord ‘Sgt. Pepper’, bara ännu bättre!”

– Men det är ju bara en nyckfull marknad som gör att såna skivor är värda en helsikes massa pengar. Och samlare med orealistiskt högt ställda förväntningar, det är inte rättvist mot dem som gjort musiken. Istället handlar det om väldigt trevliga, hemmagjorda plattor som folk har lagt både tid och möda på. För mig är de som en portal till en annan värld.

– Vad det gäller inspelningar som har med Ithaca att göra, så gav jag själv ut ”Alice Through the Looking Glass” [av Peter Howell och John Ferdinando, red. anm.] eftersom jag tycker den är mest intressant – även om jag vet att de flesta samlarna inte håller med mig.

Den innehåller förstås lite mindre musik and de andra skivorna.

– Ja, det är klart att den innehåller en massa dialog eftersom den gjordes för en lokal dramauppsättning. Men den experimenterar också med baklängesljud och röster som saktats ner. Och för min del betyder sånt mer.

Även om du har släppt en del skivor med amerikanska artister, så är de flesta från Storbritannien. Är engelsk musik unik?

– Jag kan mycket mer om engelskhet än om det amerikanska landskapet. Om amerikaner säger att de befinner sig långt från alla allfartsvägar, så är det nog bara de själva som vet vad de syftar på. Men om nån är ute på vischan i England så vet jag direkt vad som menas. Och jag är alltid mycket intresserad av det lokala sammanhanget.

– Exempelvis så finns R.G. Jones Studios här i ganska nära där jag bor, så det gjorde jag en samlingsskiva av [”The Story of Oak Records”, red. anm.] Jag försökte också göra en samling med fokus på engelska sydkusten, med artister som Vaughan Thomas, men det gick inte att genomföra eftersom jag inte riktigt lyckades få stöd från lokala samfund. Men jag tycker mycket om kopplingen till landskapet; musik är en del av landskapet och därför kan jag bara göra sånt med brittisk musik.

En av de stora fördelarna med att köpa dina skivor är de utförliga omslagstexterna.

– Poängen är arkeologisk. Det är klart att jag först och främst är ett fan, men jag är intresserad av musikens historiska aspekter, och av att placera saker i rätt sammanhang vad det gäller plats och hur musikerna påverkats av omgivningen.

– Exempelvis gav jag ut den första skivan av Complex. Den spelades in i Blackpool 1970, och anledningen till att den låter som om det vore 1967 eller -68 är att Steve Coe som skrev låtarna fortfarande var helt insnöad på band som Skip Bifferty även om det var 1970. Han hade fascinerats retrospektivt av det där psykedeliska soundet redan då.

– Det är spännande att prata med människor som var där när det hände, att upptäcka vad som fick dem att spela in något, och om de försökte skicka resultatet till ett skivbolag. En del av banden som gav ut skivor privat brydde sig aldrig ens, de gjorde det för sitt eget nöjes skull. Jag tycker allt sånt är intressant att få veta.

Har allt hittats nu?

– Även nu med Cherry Red i ryggen har vi bara begränsad tillgång till de stora skivkatalogerna. Vi nämnde Vaughan Thomas; upphovsrätten till hans musik ägs av ett företag som vi inte har lyckats förhandla med, vilket är anledningen till att det inte blivit några återutgåvor. Det är en skam. Jag vet inte hur många exemplar det skulle sälja, men från ett arkeologiskt perspektiv vore det värt att göra.

– Som tur är äger Mike Batt rättigheterna till sina första tre singlar på Liberty, så vi kunde göra en deal med honom och ta med en låt på barockpopsamlingen ”Come Join My Orchestra”.

Men det lät inte som den kom från en mastertejp?

– Nej, han har inte mastertejperna. De ligger begravda någonstans djup nere i EMI:s arkiv, någonstans bland bokstavligen tusen och åter tusen mastertejper.

Så vad de behöver göra är att anställa dig. Det där låter som ett jobb för en arkeolog.

– Tyvärr blir jag aldrig erbjuden den sortens jobb. De mastertejperna kommer aldrig att återfinnas. Det finns ingen morot för EMI eller vem det nu än är som har mastertejperna att försöka hitta dem, eftersom de inte längre äger musikrättigheterna. De kommer inte att lägga en massa arbetskraft på att gräva fram de där tejperna så att vi skulle kunna använda dem, tyvärr. Jag önskar förstås att det vore annorlunda. Men, ja, vi är i viss utsträckning beroende av vem vi kan göra överenskommelser med. Det är den frustrerande verkligheten.

Favoriter och speciella minnen

Vilka är favoritskivorna i din egen utgivning?

– Nummer ett är förmodligen samlingsskivan ”From the Bottom of an Old Grandfather Clock” av Bill Fay. Folk säger: ”Ja, såklart, han är ju känd!” men det var han ju inte då. De flesta visste inte alls vem han var.

Den samlingen låter dessutom annorlunda jämfört med Bill Fays senare album.

– Det är en av anledningarna till att jag ville ge ut materialet. Han framställs alltid som nån sorts plågad antikrist, men sån är han ju inte alls; han är en genuint trevlig person. Han har ett bra sinne för humor och en låt som ”Doris Comes Today” har en fantastiskt rolig text. Men det är inte vad man brukar kunna läsa om när folk talar om Bill Fay.

– Efter Bill Fay, skulle jag säga samlingen med John Pantry.

Ja!! ”The Upside Down World of John Pantry”, den är min favorit!

– Den sortens musik, Paul McCartney under tidigt sjuttiotal, John Pantry, Mike Batt, en del av Bill Fays poppigare demotejper; allt det där tycker jag är fantastiskt. Och tidiga 10cc, en av de första band jag nånsin älskade. Ja, all det där!

John Pantry lämnade popmusikscenen och blev kyrkoherde…

– Det var onekligen intressant att träffa John Pantry för han arbetar på en kristen radiostation som heter Premiere Radio. Han hade inte tid att träffa mig efter jobbet, så vi möttes i radiostudion. De hade nån sorts julfest när jag var där, fast utan alkohol och sånt. Så vi satte oss i ett angränsande rum och jag hade en lång lista med frågor. Han har gjort väldigt mycket och jag tror att han är ganska tveksam till en del av vad han skrev innan han mötte Gud. Han var ganska försiktig med vad han sa om ”Try a Little Sunshine” [utgiven av gruppen The Factory på CBS 1969, red. anm.] av uppenbara anledningar… Ja, det var ett fascinerande möte.

– Det var också kul att vara först med att ge ut ”Chariot Rising” av Dantalian’s Chariot.

Hur var reaktionen på Dantalian’s Chariot, när skivan kom ut?

– Ganska blandad. Det är uppenbart att skivan inte blev färdig. Men jag tyckte ändå att det fanns ett värde i att ge ut skivan så att folk skulle kunna höra den. Det är klart att allt de tidigare kunde jämföra med var singeln ”Madman Running Through the Field” och tyvärr fanns det ju ingen chans att hela plattan skulle låta så.

– Som ett Bowie-fan uppskattade jag också att samarbeta med The Rats, med människor som Benny Marshall och ett par av Bowies sidomusiker.

Några andra speciellt minnesvärda möten?

– När jag skulle ge ut The End blev jag tvungen att åka hem till Bill Wyman och hälsa på honom, eftersom han var deras manager. Om man har växt upp med Rolling Stones så är det en ganska intressant upplevelse. Han är en trevlig kille, och han fortsatte skicka brev till mig och berätta vad de höll på med, exempelvis när han var på turné med The Rhythm Kings. Vi gav ut ganska många skivor till slut: Jag gjorde tre skivor med The End, en med Moon’s Train och en med The Preachers. Bill är nog en idealisk person för mig att träffa, eftersom han också är arkeolog; han har rätt sorts mentalitet, han förstod vad jag försökte göra.

Stjärnor som imponerar och vad som händer härnäst

Bland de stjärnor du har träffat, vem har du blivit mest imponerad av?

– Tim Rice är en mycket sympatisk person. På sextiotalet var han involverad i ett band som hette The Lost och jag gav ut en skiva med dem. Nuförtiden spelar de tillsammans med Tim Rice på fester, så Tim föreslog att vi skulle göra något med hans tidiga inspelningar och jag åkte och träffade honom ett par, tre gånger.

– Faktum är att vi träffades igen för bara ett par veckor sen. Jag vet inte hur det kommer att gå men på Cherry Red siktar vi på att ge ut en samling av hans tidiga inspelningar med Tales Of Justine, The Mixed Bag, Gracious och dessutom låtar med Ross Hannaman som påminner en hel del om ”Teenage Opera” [av Mark Wirtz, red. Anm.]. Det är ganska troligt att det blir nåt sånt, men vi måste spåra upp rättighetsinnehavarna för tyvärr äger Tim inte rättigheterna själv. Tanken är att göra en trippel-CD box med inspelningar från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet.

Men hur länge kan detta fortsätta? Nån gång måste väl ändå allt vara framgrävt och utgivet?

– Vi gav nyligen ut en trippel-CD box med Rainbow Ffolly som innehåller mängder av outgivet material från 1967-68, och den visar på fördelen med att jobba för Cherry Red. Jag kontaktade Rainbow Ffolly för mer än tjugo år sen eftersom jag visste att de hade outgivet material. Men de var inte särskilt intresserade av att göra något eftersom jag ända bara hade pressat upp femhundra skivor eller så. Så tjugo år senare tycker de att det finns en poäng eftersom Cherry Red har ett ordentligt distributörsnätverk som förmodligen kan sälja mer än femhundra ex. Så nu är det mödan lönt att göra ett heltäckande Rainbow Ffolly-paket. Musiken är 50 år gammal, men den är till stor del ohörd.

– Så man vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn, och det är kanske det mest spännande med mitt jobb, faktiskt. Det är bara ett par månader sen vi tog kontakt med Mike Batt, och med lite tur kan vi göra mer tillsammans i framtiden. Men det är klart att vi styrs av vad han faktiskt påstår sig äga rättigheterna till. Han har en massa intressanta saker, men allt handlar om vilka avtal vi kan träffa.

– Och jag tror att Cherry Red nyligen har kommit över rättigheterna till de flesta inspelningarna med Strawbs. Vi kan säkert få ihop något med dem som är bättre än vad som tidigare blivit utgivet.

Det verkar som att du ger ut mycket som trippel-CD boxar nuförtiden.

– Problemet är att enskilda CD-skivor numera känns som gratisskivorna man får när man köper en musiktidning. Dessutom ger en box mig större utrymme ett lägga med ett rejält texthäfte. Så det känns som ett mer samlarvänligt format och det ger mig utrymme att skriva en hel del mer om vissa grupper.

– Och vem kunde trott för tjugo år sen att ”A Complete Pickle”, en trippel-CD-utgåva med Fickle Pickle, skulle finnas! Det är helt otroligt! Den tredje CD:n består av deras repetitioner inför en turné till Holland.

– Jag har sagt till Secret Records, som äger rättigheterna, att Fickle Pickle i princip är andra sidan av 10cc-myntet – de hade också obegränsat med studiotid, de var inspelningsingenjörer, de var producenter, de var multi-instrumentalister och kunde alla spela vad som helst. Men de fick aldrig in en lyckträff som ”Donna”, så deras karriärbana blev totalt annorlunda. Det behövs bara en lotterivinst för att allt ska ändras.

– Jag tycker fortfarande att det är helt sanslöst att det nu finns en trippel-CD-box med dem – och att det är jag som gjort den! När Secret Records föreslog idén, sa jag: ”Är ni säkra på att den kommer att sälja tillräckligt?” Men de ville ändå ge ut den, så vi gick vidare med projektet… och nu har den sålt slut!

Vi kommer sannolikt att få se fler intressanta utgåvor sammanställda av David Wells under de kommande åren. Men om du vill ta dig in i hans värld redan nu, så fungerar i princip viken som helst av skivorna som nämnts i denna artikel som en portal dit. Det enda du behöver känna till är att dörrar till andra dimensioner är bara öppna under begränsad tid.

Jag skulle särskilt rekommendera att du försöker få tag på “A Complete Pickle” eftersom den förmodligen aldrig kommer att komma i nypress, även om Wells avslöjar att Secrect Records har hittat fler demos från 1970-71 av Cliff Wade från Fickle Pickle – något som ger förhoppningar om en systerutgåva av något slag.

Det är också en god idé att försöka hitta ett exemplar av den ovanliga och tyvärr ganska dyra psykedeliasamlingen ”Real Life Permanent Dreams” som Wells gjorde åt Sanctuary bara några månader innan de köptes upp av Universal. Mastertejper som tidigare inte varit tillgängliga användes för många av spåren och ljudet är otroligt bra. Vi låter David Wells avsluta med några ord om det äventyret:

– Det hade funnits piratutgåvor tidigare, men så sa CBS: ”Ja, du får använda låtarna, och vi har mastertejperna.” Så det var första gången mastertejperna användes för flera av CBS-singlarna.

Men sen köptes Sanctuary av Universal efter bara en eller två månader, och allt stoppades. Det var som i en mardröm. Vi höll på med en massa spännande saker, och plötsligt var det någon som helt enkelt drog bort mattan under våra fötter.

* * *

TENTH PLANET (LP)/WOODEN HILL (CD): TOPP 5

1. John Pantry – The Upside Down World of John Pantry
(Tenth Planet TP 040/Wooden Hill WHCD024.
OBS! Välj Wooden Hill-utgåvan eftersom det är en kraftigt expanderad dubbel-CD och allt med John Pantry är helt enkelt bara bäst!)

2. Bill Fay – From the Bottom of an Old Grandfather Clock
(Ingen Tenth Planet LP / Wooden Hill WHCD012)

3. Jason Crest ‎– Collected Works of Jason Crest
(Ingen Tenth Planet LP eftersom den gavs ut som ACME ADLP1027).
De poparkeologiskt viktigaste låtarna kom dessutom först på ”Syde Tryps Three” (Tenth Planet TP006/ Wooden Hill WHCD006)

4. Angel Pavement – Maybe Tomorrow
(Tenth Planet TP 057/Wooden Hill WHCD014)

5. Tales Of Justine – Petals from a Sunflower
(Tenth Planet TP 034; ingen Wooden Hill CD men senare Grapefruit WCRSEG034)

Fotnot: Från ett rent kvalitetsperspektiv kommer egentligen Billy Nicholls ”Would You Believe” LP på tredje plats, men jag har hoppar över den här eftersom det är en rak återutgåva utan bonusspår och därför mindre poparkeologiskt intressant. Plattan är ett mästerverk, men köp dubbel-CD-på Castle, med katalognummer CMQDD1358, eftersom den innehåller en massa spännande arkivmaterial – givetvis sammanställt av David Wells.

GRAPEFRUIT RECORDS (CD) TOPP 5

1. H & F Recordings – A Game for All Who Know
(Grapefruit CRSEGBOX041)
Denna box innehåller Howell & Ferdinados samlade produktion, inklusive Ithaca som diskuteras i artikeln, och Alice Through The Looking Glass, (Tenth Planet TP032)

2. Come Join My Orchestra – The British Baroque Pop Sound 1967-73
(Grapefruit CRSEGBOX049)

3. Mike Stuart Span ‎– Children Of Tomorrow
(Grapefruit CRSEG021)
Lite fusk här eftersom detta egentligen är en expanderad utgåva av ”Timespan” (Tenth Planet TP014/Wooden Hill WHCD003).

4. Rainbow Ffolly ‎– Spectromorphic Iridescence: The Complete Ffolly
(Grapefruit WCRSEGBOX052)

5. Shapes & Shadows – Psychedelic Pop & Other Rare Flavours From The Chapter One Vaults 1968-72
(Grapefruit CRSEG029)

Fotnot: ”Give Me Take You” av Duncan Browne är den bästa skiva som getts ut på Grapefruit. Dock har den återutgivits flera gånger tidigare, så efter mycket nagelbitande tog jag inte med den. Köp Grapefruit-ugåvan ändå, den är definitiv!

Skivorna med Skip Bifferty, Bulldog Breed och förstås Hotlegs platsar också längst upp i toppen, men har alla också funnits i tidigare återutgåvor och har därför skippats här.