söndag, januari 20

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom ser sig om i vrede när MONO sammanfattar 2018.

Den här årssammanfattningen är nog inte särskilt bra. Men så var det inte heller ett särskilt bra år.

Utan att bli påträngande personlig och generande privat kan jag säga att jag många gånger tänkt på både Jim Carroll och Reverend Gary Davis det gångna året. Det gör jag visserligen då och då även andra år, men jag gör det helst av betydligt trevligare anledningar än vad jag haft i år. Som sagt, vi ska inte gå in närmare på det (låttitlarna ger ledtrådar så det räcker), men det har gjort att resten av världen känts rätt fjärran.

Till exempel har jag inte brytt mig särskilt mycket om turerna kring Svenska Akademien. Kulturprofilens tölpaktiga beteende är förstås skandalöst, men övriga ledamöters uppförande, med några få undantag, har varit lika bedrövligt fast på ett delvis annat plan. Är det någonting som bevisats i år är det det jag har haft på känn ganska länge, att Svenska Akademien är en liten lyxklubb för uppblåsta egon, prestige och ryggdunkningar i bästa hemliga-sällskap-stil. Kalla det inte kulturförakt om jag lite trött hånskrattar åt deras sandlådesprättande – är det några som dras med kulturförakt är det Svenska Akademien själva när de visat att de är mer måna om sina egotripper än de är om kulturen. Men ärligt talat skiter jag mest i vad de håller på med. Alla kulturbråk (eller vad man nu ska kalla Akademiens patetiska magplask) blir så snabbt tröttsamma och fortsätter bara vara kittlande för de inblandade tuppfäktarna. Som åtskilliga gånger visat sig vara av bägge könen – dumheten sitter inte så mycket mellan benen på folk som i huvudet på dem. Vilket väl bevisats med råge av den smälla-i-dörrarna-fars som är regeringsbildningen…

Ärligt talat är jag mer bekymrad för att jag lät Elvis Costellos senaste och hyllade platta ”Look Now” glida mig förbi. Jag har fortfarande inte hört den, ni kan klandra mig för det för det gör jag själv. Men det blir väl tid för den också. Jag har överhuvudtaget hört mycket mindre av nyutkommen musik det här året än på länge. Därför blir det ingen tiobästalista från mig i år. Några skivor från 2018 som jag trots allt har hört och gillat är Vrakets Positions ”4”, Anna von Hausswolfs ”Dead Magic”, Femi Kutis ”One People One World”, Stefan Bellnäs ”Podunk” och Martin Rössels ”Don’t Blame Me”. Samt Anders F. Rönnbloms kombination av nyinspelat material och återutgåva av två gamla LP-klassiker, ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard”.

Men det allra bästa jag hört i år kom redan förra året. Fast egentligen kom den inte då heller utan någon gång i början av sjuttiotalet. Men knappt någon hade väl hört ”Don’t Let the Devil Ride” förrän det nykläckta och väldigt specialiserade bolaget Detroit Gospel Reissue Project grävde upp plattan ur historiens mer svårtillgängliga kulturlager. Skivan är gjord under till höres primitiva omständigheter, som om musiken spelades in i lönndom på en tämligen enkel inspelningsutrustning, av The Johnson Spiritual Singers. Fem grabbar – jag förmodar att de är bröder – i nedre tonåren men som sjunger med en passion som få vuxna är kapabla till. En av killarna kompar på gitarr, rått och skrammelbluesigt som en korsning av Hound Dog Taylor och Lightnin’ Hopkins. Musiken är helt ofiltrerad; uttrycket så genuint och med all den nerv som bara finns hos dem som verkligen menar allvar med vad de gör. Som sjunger och spelar för att de måste för skulle de inte göra det skulle de brista, explodera, desintegrera till atomer som skulle försvinna ut i den oändligaste av alla oändliga rymder. Det är musik som inte harigt bockar för varenda domderande producentputtefnask och hunsad teknikertroglodyt som sitter och drar i sina mixerbordsreglage tills varje uns av mänskliga känslor är utraderade och sedan maxar all kvarvarande intighet till en dövande grötsörja som fräter ner hörselgångarna in till kraniet.

”Don’t Let the Devil Ride” är en sådan där skiva som får mig att alldeles för högt vilja skrika ”DETTA ÄR DEN ENDA SKIVAN I HELA VÄRLDEN SOM MAN BEHÖVER ÄGA!” Vilket naturligtvis är en helt och hållet överdriven känslomässig reaktion som jag inte står för i längden eftersom det finns fler skivor som får mig att reagera likadant (och ett stort antal ytterligare som jag vill äga ändå). Men jag står för att om man bara ska köpa en enda skiva i år så är det den man ska välja. Oavsett när den spelades in, gavs ut och gavs ut på nytt.

I mellandagarna tittade jag på SVT:s miniserie ”Systrar 1968” trots att jag på förhand visste att jag egentligen borde låtit bli. Sveriges Television är, vad serier beträffar, inte längre någon kvalitetsgaranti. (Bara för att också jag gillar ”Springfloden” betyder det inte att jag glömt det jag orkade med av den provocerande usla ”Jordskott” som någon snabbt döpte om till det betydligt mer passande ”Stolpskott”.) Men ”Systrar 1968” handlar om en tid som jag åtminstone har kvar ett akademiskt intresse för, och jag såg alla tre avsnitten. Men enbart för den fina (om än här och där slarvresearchade anakronistiska) scenografin. Så mycket annat förmildrande fanns det nämligen inte hos serien. Som så ofta för mycket taffligt skådespeleri (= inlevelselös innantilläsning), styltig regi och ett manus som emellanåt var så pekoralpinsamt att jag nu måste skaffa en ny skämskudde för den gamla är utsliten. ”Systrar 1968” måste ha slagit rekordet för hur många klyschor och karikatyrer man kan klämma in på tre timmar. Fast det var ju ett följdriktigt slut på ett dåligt år i alla fall…

Men 2019 blir bättre. Annars jävlar!