fredag, februari 26

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA


av Peter Sjöblom

Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump.

Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på sin plats istället för att peststämpla vissa specifika kategorier. Istället har kulturarbetarna fått lösa sitt på egen hand, och de ska ha all heder åt alla streamade evenemang som de själva har tagit intiativ till. ”You can’t keep a good man down” som det heter på ett annat språk.

Fast det verkar som att isoleringen har haft vissa andra positiva effekter på utövandet också. För om 2020 har varit det sämsta året i mannaminne på andra sätt så har det varit ett slående gott skivår. Jag har i år hört betydligt fler riktigt bra nyutkomna skivor än vad jag gjort på länge. Det har kommit så många bra skivor att det har trängt ut skivor som andra år hade varit helt självskrivna på årsbästalistan. Både Anders F. Rönnblom och Mikael Ramel har släppt kanonskivor i år, men det har kommit så många andra ännu bättre skivor att Rönnbloms ”Blärk! – Ballader och mysterier” och Ramels Till dej – The bäst band live” i sista stund snubblade ut från listan. Ni som känner mig vet att detta är ytterst anmärkningsvärt. Och Nisse Hellberg som låg länge allra överst på listan med sin ”Goda tider rullar in” halkade sedan ner snäpp för snäpp allt eftersom andra skivor ploppade in. Man kan sammanfatta det hela med att de musikaliska utropstecknen har varit sensationellt många i år.

Men jag hade hoppats på att Nomads skulle ha kommit med något nytt i år. Räknar man bort lite singlar och en liveplatta är det åtta år sedan de hördes av på skiva. Och ”Solna” från 2012 var en toppenplatta. Kanske släpper de något nästa år för att fira att det är fyra decennier blankt sedan deras debutsingel ”Psycho” kom ut i största oansenlighet på det lokala Noon Records! Och nästan genast blev de världens bästa svenska band.

Det är lätt att längta efter saker som inte inträffat när inte så mycket faktiskt har hänt utöver de där två sakerna jag nämnde i början. Så om den här årskrönikan känns torftig har det sina uppenbara skäl.

Det jag ska säga nu handlar också om nästa år. Jag kommer att dra ner kraftigt på min MONO-medverkan. Det tar otroligt mycket tid och arbete att göra MONO, inte bara att skriva utan också allt osynligt bakomarbete. Jag tror att de flesta som driver en egen publikation vet vad jag pratar om. Vid något tillfälle bryts passionen mot plikterna och då behöver man ta ett steg tillbaka. Kanske i synnerhet om jobbet är helt ideellt och sker utan ekonomiska medel. Vår enda budget är just passionen… Jag har dessutom en del andra åtaganden som kräver ett relativt omfattande engagemang så jag får försöka att fördela mina gracer så gott det går. Och det betyder, tråkigt nog, att MONO för min del får stå tillbaka en hel del under 2021. Linda Bönström förtydligar situationen i sin årskrönika.

Och nu, ögonblicket ni alla har väntat på: Årets tio bästa skivor enligt redaktören. I bakvänd ordning, för spänningens skull. Citat ur mina recensioner, för som Oscar Wilde sade: Jag citerar gärna mig själv, det ger märg åt konversationen…


10. BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways”

”Rösten är i bättre skick – Dylan låter inte fullt så mycket som att han behöver tvångsgurglas av en rörmokare som han gjorde när han tog sig an The Great American Songbook.”

9. THE MOMMYHEADS: ”New Kings of Pop”
”Mommyheads arbetar med hantverksprecision och smakfull snillrikedom i både melodier och arrangemang. Låtarna är tillräckligt rättframma för att hugga tag direkt och tillräckligt finurliga för att man ska vilja höra dem om och om igen.”

8. COLTER WALL: ”Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs”
”’Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs’ må vara täckt av präriedamm men för öronen är den en renande bad.”


7. ELVIS COSTELLO: ”Hey Clockface”
”En av de bästa skivor han gjort under hela tvåtusentalet tillsammans med ‘When I Was Cruel’, ‘Secret Profane & Sugarcane’ och ‘National Ransom’.”

6. RUBY LOVETT: ”It’s a Hard Life”
”Detta är country som inte ursäktar sina rötter. Och hur skulle hon kunna vara något annat än country med den rösten, helt perfekt för hennes akustiskt präglade och historierespekterande låtar?”

5. NISSE HELLBERG: ”Goda tider rullar in”
”Handlaget är fast och med undantag för ett par låtar är ‘Goda tider rullar in’ en mycket inspirerad skiva. Vilket betyder att den är uppfriskande och inspirerande att lyssna på. Den ger hopp och ork.”

4. THE FURIOUS SEASONS: ”La Fonda”
”Det här är en riktigt bra skiva. Rentav löjligt bra. Och med så mycket omsorg och innerlighet som Furious Seasons har lagt på och i den är det dessutom uppenbart redan från början att den kommer att ha lång hållbarhet. En skiva att älska länge.”

3. JENNY REYNOLDS: ”Any Kind of Angel”
”Ska man kalla ‘Any Kind of Angel’ för country är detta utan snack en av årets bästa countryplattor. Ska man inte snärja in sig i definitioner kan man göra det hela enklare och kalla den en av årets bästa plattor. För utan några dåliga låtar och med bara toppenspår är det ju precis vad denna är.”

2. THE MYSTIX: ”Can’t Change It”
”Soundet är ruffigt, absolut inte så okontrollerat att det låter taffligt men inte heller så kontrollerat att det snöper musikens lätt rituella karaktär. Mystix klarar sin grej med bravur. De har djup respekt för musikhistorien men vördar den inte som något musealt som man inte får hantera och bearbeta. De har precis rätt attityd och precis rätt handlag för ändamålet.”


1. CANTONA GUT SYSTEM: ”Yoko: The Best Beatle”
”Skivan med den underbart provokativa titeln ‘Yoko: The Best Beatle’ (förutsatt att man är lättprovocerad) är Cantona Gut Systems första, men duon är inte så okänd som det kanske kan tyckas. Både Robert Johnson och Johan Skugge kommer från relativt nyligen nerlagda Robert Johnson & Punchdrunks, och detta nya projekt kan ses som den naturliga utvecklingen av vad det hyllade instrumentalbandet gjorde framför allt mot slutet. Soundtracks till gamla italienska skräckfilmer som aldrig gick upp på bio är förstås en given referens, men Cantona Gut System lägger till ännu mer dystopiska schatteringar. Skräcken har inte längre Dario Argentos starka färger utan går i blåsvarta, nästan monokroma svårdifferentierade nyanser. Det här är så nära Sverige kommer Suicides debutplatta och Chrome runt tiden för ‘Red Exposure’. Att upplösa ett så firat band som Punchdrunks och sedan komma tillbaka med någonting som är ännu starkare, ännu mera nådlöst, ännu mer visionärt är både modigt och lovvärt. Att det sedan är det bästa jag hört från Robert Johnson överhuvudtaget gör självklart bara bedriften ännu större.”