av Peter Sjöblom
Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått.
Va? Är det redan slut?!
Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018?
Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i flera år men jag har nog verkligen fått nog av det 2019.
Hur som helst.
Medan resten av Sverige sörjer Marie Fredriksson sörjer jag allra mest Roy Loney. En del av mig försvann med honom. Eller rättare sagt, en symbol för viktiga delar i mitt liv försvann med honom. Utan Roy Loney och framför allt utan Flamin’ Groovies där han en gång i tiden var sångare skulle jag förmodligen varit en annan person. Loney skrev – ibland med viss hjälp från andra – flera av de bästa rocklåtar jag vet. ”Teenage Head”. ”Headin’ for the Texas Border”. Och: ”Slow Death” som på sätt och vis är den ultimata rocklåten. Även om det är meningslöst att göra sådana utfästelser. Men vad gör man om man som jag blir besatt av låtar, alltså inte bara lite hänryckt utan helt uppfylld av dem, av dessa världsupphävande ögonblick som de är? Passion är sällan saklig. I andra sammanhang är det inte alltid så bra (nu blev jag politisk i alla fall) men när det gäller musik är jag glad att det är så. Utan den frizonen, utan den fundamentskakande passionen vore jag förlorad. Den har jag alltid känt för musik, och den sitter i för evigt.
Andrev Walden skrev nyligen i DN om det märkliga fenomenet att när män blir medelålders börjar de plötsligt intressera sig historiska krigsskildringar. Jag brukar avfärda sådana generaliseringar om könen, men iakttagelser visar att Walden har har rätt. Det börjar med grå tinningar och förbuskligande av ögonbrynen. Jag har inte fått några grå tinningar ännu, faktiskt har min gråhårighet börjat mitt på huvudet; det ser ut som att någon penslar tunna lager av smält järn på hjässan medan jag sover. (Det måste vara medan jag sover för om jag var vaken medan någon penslade tunna lager av smält järn på hjässan borde jag ju rimligtvis ha märkt det.) Det där med att ögonbrynen sticker ut som harkranksben i pannan på morgonen – det var så Walden beskrev det – känner jag däremot igen. Däremot har jag inte kommit till möp-fasen ännu. Tveksamt om jag någonsin kommer att göra det. Förutom prestige och andra skamlösa egenskaper som gör mänskligheten sämre bygger krig på strategi och sådant har jag aldrig begripit mig på. Det är den huvudsakligen anledningen till att är jag en usel schackspelare. Schack för mig är ungefär samma sak som plockepinn. Man plockar bort så många pjäser man kan tills det inte går att spela längre.
Men för att återgå till det där med läsningen har jag i alla fall märkt att jag nästan aldrig längre läser skönlitteratur. För kunde jag plöja mängder av både poesi och prosa, gärna fransk nittionhundratalsdito (om jag nu ska avslöja mitt ”finkulturella” förflutna) men det har i mångt och mycket tappat lockelsen. Men istället för att ersätta skönlitteraturen med ambitiösa redogörelser för historiska slag (där andra världskriget verkar det mest populära hos oss harkranksnyllen) läser jag musikbiografier. Förstås. 2019 har varit ett tacksamt år i det avseendet, med både Will Birchs fina ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” och Seth Boveys ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present”. Jag hyllade dem båda här i MONO och jag rekommenderar dem fortfarande eftertryckligt. Och nästa år kommer en nätt bok om The Kinks, skriven av Mark Doyle. Den kommer ni också att kunna MONO-läsa om när det blir dags.
Det har också klingat fint om 2019. Emellanåt i alla fall. Och säkerligen på ställen dit jag inte riktat mina öron. Jag får allt svårare att hänga med, det känns som att jag hela tiden missar något som jag ”borde” höra. Det har tydligen ett nyordsnamn: FOMO – ”fear of missing out”. Även om rädsla är ett alldeles för starkt ord i mitt fall, och det där med ”borde” fäster jag inte längre så stor vikt vid. Jag tänker att om det är något jag behöver höra kommer jag förr eller senare att göra det. Det måste inte vara pinfärskt. Är det bra nu så kommer det att vara det om fem år också. Och är det inte bra nu så spelar det ju ändå ingen roll.
Det där är en sådan sak som gör mig trött på musikjournalistik. Allting ska vara så nytt hela tiden så ingen hinner tänka efter vad de lyssnar på, och sedan sitter vi där med perspektivlösa hyllningar av sådana som Billie Eilish som bara måste vara årets pösigaste kritikersufflé. Det kan vara så att min redaktörskollega Linda Bönström var den enda som inte rycktes med i den knäfallande Eilish-hysterin. Förutom jag själv då. (Jag skrev förresten en mycket mer svavelosande text om hennes skiva ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” men vi struntade i att publicera den eftersom skribent Bönströms text uttryckte i princip samma sak fast mindre vitrioliskt, och bättre. Om ni tycker att jag tar i så in i helvete ibland i det jag publicerar skulle ni se det jag slänger bort…)
Ärligt talat är det inte lika roligt att såga som att hylla. Men ibland orkar man bara inte lisma till det när de irrelevanta mellanskivorna eller de rent eländiga styggelserna travar upp sig på bordet framför en. Och det är inte bra för hälsan heller att behöva tugga sig igenom alla hopplösheter. Mitt senaste läkarbesök avslöjade ett höjt blodtryck, och det kan naturligtvis ha att göra med att min mage rör sig utåt betydligt mer än vad resten av mig rör sig, men jag tror att dåliga recensionsskivor har ett och annat med det att skaffa också… Så därför har jag under hösten skurit ned på antalet skivor jag skriver om. Tror det är bäst för alla inblandade om jag ägnar mig åt det som är värt besväret.
Lyckligtvis har det kommit en del riktiga toppenskivor i år. Jag listar dem nedan. I samma ögonblick som jag hörde Daddy Long Legs ”Lowdown Ways” visste jag att ingenting skulle kunna att hota dess förstaplacering, men jag var inte helt beredd på vad som skulle segla upp som tvåa och putta ner övriga skivor ett snäpp. Bortsett från Daddy Long Legs var det en relativt hård toppstrid i år. Andra halvan av listan innehåller också ett par skivor som verkligen överraskat mig och som jag inte väntat mig någonting av (lex Doug Seegers).
Det har förstås också kommit en del mycket trevliga återutgåvor och arkivsläpp under året som gått. Självfallet Gene Clarks ”No Other” som 4AD gav ut i flera olika utföranden (en övermagad box, en tacknämligt slimmad dubbel-CD, och en vanlig enkelutgåva). Men i den här kategorin finns också den fina Lee Moses-samlingen ”How Much Longer Must I Wait?”, ”The Complete Health & Happiness Recordings” med Hank Williams, och Creedence Clearwater Revivals Woodstock-konsert, prosaiskt nog utgiven som ”Live at Woodstock”. John Fogerty tyckte spelningen var kass och ville varken ge ut den på skiva eller medverka i filmen från evenemanget, men så är han ju också en överkänslig pedant när det gäller hans egen musik. Alla som hör ”Live at Woodstock” kan intyga att så är fallet.
Ska man ha några förväntningar på 2020? Äh, jag vet inte… Det blir väl som 2019 fast med ny siffra. Världen lär väl möjligen bli ännu galnare. Recensionshögarna lär väl fortsätta blanda kanonplattor med katastrofer. MONO fortsätter i alla fall. Den saken kan ni lita på.
ÅRETS TIO BÄSTA SKIVOR
1. DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways”
2. GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood”
3. ANDERS F. RÖNNBLOM: ”BLÄRK! Nya fosterlandssånger”
4. MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann”
5. MAVIS STAPLES: ”We Get By”
6. NICK WATERHOUSE: ”Nick Waterhouse”
7. DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell”
8. LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul”
9. ELI ”PAPERBOY” REED: ”99 Cent Dreams”
10. JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer”