av Peter Sjöblom
PETER ROWAN: ”My Aloha!” (Omnivore)
Peter Rowan är en grand old man som har varit verksam ända sedan tiden i grupperna Earth Opera och Sea Train, vilket kalendariskt betyder sedan skiftet sextio/sjuttiotal. Trots det och trots samarbeten med ett antal namnkunniga artister därefter (inklusive Jerry Garcia) har hans karriär mestadels ägt rum strax utanför den bredare allmänhetens synfält. Bryr man sig inte om amerikansk rotmusik är risken att man inte känner till honom alls. Vanligtvis hittar man honom i bluegrass-sammanhang, men på ”My Aloha!” tar han sig – precis som titeln signalerar – med ett knippe mestadels originallåtar till Hawaii. Både bildligt och bokstavligt; skivan är inspelad i Honolulu med lokala musiker.
Och där tappade han 99% av lyssnarna och jag 99% av läsarna.
För finns det någon musik som är mer avskydd och hånad än just hawaiimusiken?
Det är väl hawaiiorkestrarnas fel och då tänker jag inte på dem som kommer från Hawaii, utan de – ofta europeiska – studioband från sextiotalet som med den karaktäristiska slidegitarren liggande i knät väl knappt ens hade sett en ananas på bild. Be en svensk säga det första som dyker upp i huvudet när man säger hawaiimusik och svaret lär knappast bli Gabby Pahinui (gitarrist och en av öns mest kända musiker) utan Yngve Stoor (från Stora Kopparberg i Dalarna). Yngve Stoor, med ”Sjömansjul på Hawaii” och palmer och surfande tomtar på skivomslagen. Förvrängda önskedrömmar om ett ouppnåeligt paradis och det perfekta stoffet till alla de nidbilder som den autentiska musiken sedan dess har fått klä skott för. Naturligtvis kan man avsky musiken ändå men jag tycker att man åtminstone får lov att göra det på seriösa grunder.
Det skulle inte förvåna mig om till och med många av Peter Rowans fans kastar ifrån sig ”My Aloha!” redan innan de har hört den, just på grund av fördomarna. Och som därmed missar en skiva som utan att avpersonifiera den hawaiianska musiken står på ett bluegrass-fundament. Vilket harmonierar med Rowans idé om skivan: att visa på de av gammelcountryns rötter som sträcker sig ända bort till söderhavsön ifråga.
”My Aloha!” är ingen fantastisk skiva men den är genuin och sympatisk. Trots att Peter Rowans röst är lite för skakig för intentionerna blir jag god i sinnet av låtar som ”Sunny at Sunrise”, ”Lotus Flower” och ”My Blue Hula Girl”. Och om skivan nu trots allt lyckas skrapa bort lite av det löjets ytskikt som så många bidragit till att lägga på den hawaiianska musiken så har han med ”My Aloha!” dessutom uträttat någonting hedervärt.