tisdag, oktober 15

PETER PERRETT – HOW THE WEST WAS WON

av Peter Sjöblom

PETER PERRETT: ”How the West Was Won” (Domino)

Öppningslåten, tillika titelditon, rullar igång som en travesti på Dylans ”If Not for You”. Jag vet inte varför, men det ger mig omedelbart dåliga vibbar. Vibbarna blir inte mindre dåliga när Peter Perrett efter ett par takter börjar sjunga.

En gång i tiden var han gruppen The Only Ones kreativa överhuvud. Han skrev knivskarpa poplåtar med texter som skickade dem rakt ner i känslornas svartaste djup. Så djupt ner att de inte kunde annat än beröra. Hans röst knarrade och glödde på en och samma gång; han sjöng med en sorts lakonisk arrogans som gjorde att man kände sig skamset upprymd för att man överhuvudtaget lyssnade. Som om man stod och lät sig bli anklagad och stillatigande accepterade det. För att man ville det. Det är svårt att förklara. Men alla dem som någonsin gripits av storheten i nummer som ”Another Girl, Another Planet”, ”Out There in the Night” och den isande ”The Beast” förstår nog hur jag menar.

Men sedan gick det som det gick, drogerna tog överhanden och vid ett tillfälle var Perrett så långt nersugen i självförstörelsens strömvirvel att han tyckte sig lämpad att ge Johnny Thunders råd mot och varningar för det destruktiva levernet. Efter att The Only Ones upplöstes 1982 efter bara tre skivor har han – med undantag för ”How the West Was Won” – bara åstadkommit en enda skiva, i mitten av nittiotalet, under pseudonymen The One. Och den, ”Woke Up Sticky”, hade inte mer glans än vad hans sönderknarkade sinne tillät den ha.

Men jämfört med den här minst sagt senkomna uppföljaren lyser den som en tusenwattslampa. Jag kan förstå att Perrett måste halvnalla Dylan-låtar när hans egna idag aldrig kommer förbi självparodistadiet. Som bäst låter ”How the West Was Won” som en indiepopfiltrerad, andra klassens Only Ones-platta, som om Perrett rotat bland halvt förmultnande kassetter med idéer som då var för dåliga för att hans ens skulle idas presentera dem för sitt gamla band men som nu är det enda han har. Och det finns fog för min inledande tveksamhet inför hans röst av idag – han har aldrig varit någon kraftfull sångare vad ljudstyrka beträffar men på ”How the West Was Won” låter han bara orkeslös, som en Lou Reed som sitter och dåsar framåt småtimmarna med ljudet på teven nerskruvat.

Hade Perrett lytt sina egna hälsoråd till Johnny Thunders kanske ”How the West Was Won” hade varit bättre. Som det är nu är den bara en trött väsning från en föredetting som plötsligt fått för sig att han absolut ska solka sitt eget forna rykte som en av sin generations skarpaste pophjärnor.