av Linda Bönström
PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES: ”Peter Doherty & The Puta Madres” (Strap Originals)
Att Pete Doherty häromdagen fick ställa in sin medverkan på BBC Radio 5 Live eftersom han intagits på sjukhus (denna gång för att ha blivit ha attackerad av en igelkott…) har antagligen redan hunnit överskugga nya albumet han spelat in med lika nya gruppformationen The Puta Madres.
Det är tre år sedan Doherty fick ut en fullängdare och jag måste säga, med min förkärlek till den eviga strulputten, att han låter ovanligt klar och att det här nya samarbetet med både gamla och nya bekantskaper (Jack Jones, Katia De Vidas, Miki Beavis, Miggles och Raf) sprider ett lugn över plattan. Inspelade live under fyra dagar i Frankrike kom denna självbetitalade platta till liv i den folkgenere som Doherty tidigare petat lite försiktigt i. För även om nu fyrtioårige indierockaren Doherthy låter bra kommer han sannolikt aldrig låta så bra som när han stod på toppen med The Libertines och Babyshambles. Men de mest hängivna fansen kommer i vilket fall sluka ”Peter Doherty & The Puta Madres”; Dohertys gitarrspel har inte förändrats – varken till det bättre eller sämre – och hans karaktäristiska stämma finner sig lätt till rätta.
”Peter Doherty & The Puta Madres” är en behaglig skiva, emellanåt trallvänlig, emellanåt vacker (särskilt med Beavis utsökta violinspel). Det är inte en platta som drar någonting till sin spets eller vänder upp och ner på vardagsrummet i ren protest mot sakers tillstånd, det är bara att glömma, men det flyter.