torsdag, april 25

PERE UBU – 20 YEARS IN A MONTANA MISSILE SILO

av Peter Sjöblom

PERE UBU: ”20 Years in a Montana Missile Silo” (Cherry Red)

Av alla de band som kom fram under punkens och artpunkens sjuttiotal hör Pere Ubu till dem vars skivor stått sig bäst mot den eroderande tiden. Men så var de heller inte som några andra. Visserligen hade de en del gemensamt med andra band från trakterna kring hemstaden Cleveland, men det var bara Pere Ubu som tog sin musik långt in i den stundtals nihilistiskt präglade absurdismen – jag frestas till och med att säga dadaismen. Att de tog sitt namn från den franske författaren Alfred Jarrys vildsinta pjäser om den omedgörlige figuren Pappa Ubu är således helt rimligt; musiken var lika vresig som rollfiguren som hade inspirerat dem, och karaktäriserad av den egensinnige sångaren David Thomas som till råga på allt hade vissa lekamliga likheter med Jarrys rundhylta fiktiva gestalt.

Gruppens första singlar (bland dem ”The Final Solution” som Bob Hund sedermerade försvenskade till ”Ett fall och en lösning”) och debut-LP:n ”The Modern Dance” från 1978 frammanar än idag nästan taktila upplevelser av tillvaron i en regnkall, oresonlig industristad. Samtidigt var deras allra tidigaste skivor väldigt rättframma jämfört med deras sista ordinarie – ”The Art of Walking” och ”Song of the Bailing Man” – där musiken nästan desintegrerat till en Captain Beefheartsk krigsförklaring mot den samtid som paradoxalt nog var musikens själva förutsättning. Originaluppsättningen av bandet imploderade mycket riktigt kort därpå.

I slutet av åttiotalet startade David Thomas ett nytt och poppigare Pere Ubu som levererade en rad småskruvade men lättillgängligt godmodiga skivor – de fick till och med genom MTV:s försorg (!) en minihit med låten ”Waiting for Mary”. Tack vare medlemsbyten har David Thomas lyckats hålla liv i bandet sedan dess. Hur många skivor de gett ut totalt sett i och med ”20 Years in a Montana Missile Silo” beror lite på om man räknar in liveplattor och arkivutgåvor, men grovt rör det sig om ett tjogtal. På somliga har Thomas avantgardistiska sinnelag lyst igenom lite tydligare än på andra.

Tyvärr känns det som att David Thomas numer mest av allt och med redan bekanta grepp försöker hålla liv i bilden av sig själv som intellektuellt hårdkokt misantrop. Inte för att jag har något alls emot intellektuellt hårdkokta misantroper men dagens Pere Ubu känns ovärdigt stelnade i sin självbild.

Men värre än är att ”20 Years in a Montana Missile Silo” alltför ofta påminner om andra band. Inledande ”Monkey Bizness” låter som en bortkastad Chrome-låt. ”Prison of the Senses” som en halvfärdig Pixies-outtake. ”Swampland” kunde ha varit Sonic Youth någonstans mellan ”Sister” och ”Goo”. Och har jag inte hört ”Howl” på någon gammal Birthday Party-platta – eller var det Crime & The City Solution?

Låt vara att ”20 Years in a Montana Missile Silo” är roligare att lyssna på än 99,9% av all annan samtida rockmusik – jag förväntar mig mer måhända fåfängt mer av Pere Ubu. Deras första skivor må vara runt fyrtio gamla vid det här laget men de är fortfarande mer nyskapande än vad Pere Ubu själva är idag.