av Linda Bönström
PAUL WELLER: True Meanings (Parlophone)
Visst kan man definitivt dyka ner i Paul Wellers musikarv som byggts upp under en fyrtioårig karriär: The Jam, The Style Council, soloalbum… Men Weller själv är inte den som ägnar alltför långa stunder åt tillbakablickar så låt oss hoppa direkt till akustiska albumet ”True Meanings”.
Fjorton ballader med ett personligt och intimt tema – som luras fullständigt. Ovanligt nog har Weller med ”True Meanings” samarbetat med än den ena och än den andra på plattan – Lucky Rose, Liam Gallagher, Conor O’Brien, Erland Cooper och Martin Carthy får ingen låtskrivar-cred men är lika så väl delaktiga i både sound och text.
För Weller började det hela redan för fem år sedan när han skrev låten ”Gravity” som aldrig passade in någonstans på andra hans andra skivor och blev liggande fram tills den reflekterande ”True Meanings” blev aktuell (närmare bestämt i samband med hans sextioårsdag). Tyvärr är ”Gravity” en bedrövlig godnattsaga som kräver en kräkpåse alternativ en rejält tilltagen skämskudde. Det är svårt att förhålla sig till plattan, är det rara små låtar av lättlyssnad country eller är det sopkorgen som gäller?
Första spåret ”The Soul Searchers” inger en känsla av att Weller kommer att lyckas, dess schyssta steelgitarrer och hans allvarliga, djupa röst. Det hela faller redan på efterföljande spår, ”Glide” med sitt mesiga sound och intetsägande sång. Ungefär så fortsätter det, likt toppar och dalar, triumfer och floppar. Och det är svårt att ha överseende med de senare.
På engelska och skotska topplistorna går ”True Meaning” – naturligtvis – in i toppen, själv är jag skeptisk till denna skakiga kärlekshistoria.