onsdag, mars 3

PAUL McCARTNEY – McCARTNEY III


av Peter Sjöblom

PAUL McCARTNEY: ”McCartney III” (Capitol)

Eftersom jag har en fäbless för både den lantliga ”McCartney” från 1970 och den syntskruvade ”McCartney II” från 1980 såg jag fram emot ”McCartney III” med en viss spänning. Samtliga skivor i den mer eller mindre informella trilogin är inspelade i vad som kan sägas vara lönndom, med McCartney ensam utan några hänsyn tagna till några medmusiker. De är en McCartney i avskildhet med utrymme för idéer som inte skulle fungerat lika bra tillsammans med ett band. Det är på dessa skivor som den mer experimentelle McCartney kunnat uttrycka sig, den McCartney som ofta glömts bort och döljs av de mer lättillgängliga hitsen – och som också förbisetts varje gång John Lennon mer eller mindre ensam getts äran av att vara den mest avantgardistiske i det forna Beatles. En orättvis bild som korrigerades aningen av McCartneys och Killing Jokes Youths samarbete under namnet The Fireman. Kort sagt finns det och har alltid funnits mer hos McCartney än vad nidbilden av honom som en banal lallare medger. Jag hävdar med en dåres envishet att Paul McCartney är den mest underskattade – och mest missuppfattade – solo-Beatlen. Ett påstående som i alla fall delvis får stöd av ”McCartney III”.

Nu om någonsin, när covid-19 sköljer över oss i vågor, faller det sig naturligt för Paul McCartney att göra en skiva som denna. Den är tillbliven i isolering, och den utstrålar isolering. Här finns förstås ganska typiska och vänligt melodiska McCartney-låtar som ”Find My Way” och ”Winter Bird/When Winter Comes”, men dels har även de en underliggande känsla av påtvingad instängdhet, och dels definieras skivan i mycket högre grad av ”Long Tailed Winter Bird”, ”Women and Wives”, ”Lavatory Lil” och ”Slidin’”, med skarpt skurna sound och klaustrofobi. ”Women and Wives” är för övrigt en av de bästa låtar McCartney skrivit på decennier och hade passat utmärkt på någon av Johnny Cashs American Recordings-plattor.

Så i teorin är detta ett utmärkt album. I verkligheten är den som McCartneys plattor brukar vara: ojämn. Det går heller inte att bortse från att hans röst inte är vad den en gång har varit. Hans sjuttioåtta år sitter också i stämbanden, och på ganska många ställen hör man att han får anstränga sig ganska mycket för att styra rösten dit melodierna vill. Men det som dessvärre verkligen lägger krokben för skivan är den ohyggligt påfrestande mastringen som klämmer på trumhinnorna. Det kanske är ett konstnärligt grepp, ett försök att ge musiken samma egenskaper som känslorna som födde den, men den överdrivna kompressionen gör ”McCartney III” svår att lyssna på. De gånger jag spelat den visar att det i rätt många avseende finns en stor växarpotential i den, men det plågsamma ljudet gör att jag förmodligen sällan eller aldrig kommer att orka lyssna på den igen. Synd på så rara ärtor.