söndag, maj 27

PASTOR T.L. BARRETT – LIKE A SHIP… (WITHOUT A SAIL)

av Peter Sjöblom

PASTOR T.L. BARRETT & THE YOUTH FOR CHRIST CHOIR: ”Like a Ship… (Without a Sail) (Numero Group)

Jag tycker inte om när barn sjunger. Barn sjunger oftast falskt. Inte för att det nu är ett problem i sig med tanke på mycket annat jag lyssnar på där sångarna har en alternativ uppfattning om tonsvängningar. Men barn har dessutom ofta en orimlig brist på andningsteknik som ger dem en frustrerande frasering som strider mot all begriplighet. Men det värsta är det implicita kravet på att man ska tycka att det är rart med sjungande barn. Då blir jag ovanpå min motvilja mot sjungande barn upprorisk. Jag tänker inte tycka att det är rart när jag inte tycker det. Jag tycker faktiskt riktigt illa om det. Jag blir på dåligt humör.

Tillställningar av typen skolavslutningar är riktigt plågsamma. Då är det nämligen många barn som sjunger på en och samma gång. Så gott som alla med ovanstående beskrivna vokala tillkortakommanden. Hur många kantrade ”Blomstertider” har man inte utsatts för och hur många örsprång har inte det resulterat i?

Så ”Like a Ship… (Without a Sail)” borde vara djupt problematisk eftersom den fyrtio ungdomar starka skolkören – till ljudet oroväckande nära mindre barn – Youth for Christ Choir har en bärande roll på skivan.

Kören leddes av T.L. Barrett, en ung Chicago-pastor, inte fyllda trettio, som rördes i hjärtat lika starkt av sociala orättvisor som av Gud. 1971 knöt han kontakt med folk från det hemstadens legendariska bluesbolag Chess och spelade in ”Like a Ship… (Without a Sail)” med garvade musikerveteraner. Skivan gav han dock ut för egna pengar i en liten upplaga på egna etiketten Mt. Zion; frågan är vad Chess hade kunnat göra med plattan om de ens hade varit intresserade av att ge ut den. Den är så apart att den knappast hade kunnat passas in i deras ordinarie utgivningsplan.

Låtarna är visserligen tydligt påverkade av sin samtid, mjukt funkiga med spår av bland andra Curtis Mayfield och det sociala budskapet som vävs samman med en lycksalig tro på Frälsaren är typiskt för sin tid (om än ständigt aktuellt), men ovanför allt svävar ungdomskören som en enda samlad stämma som genomlyser musiken med ett alldeles särskilt celest sken, så serent att det emellanåt nästan blir spöklikt. Låtarna är till stilen fast rotade i den profana vardagen men strävar hela tiden uppåt mot skimrande höjder. Det är gospel, men på ett alldeles eget sätt.

Jag har överhuvudtaget aldrig hört en annan skiva som denna.

Jag betvivlar att det ens finns några andra som just den här.

Uniciteten är förstås en av plattans styrkor men den den hade inte kunnat bära skivan om det inte varit så att den hade bra låtar. Titellåten rullar fram mjukt och intagande med ett stunsigt groove, ”Ever Since” har ett medryckande framåtdriv, ”Nobody Knows” rör sig kring ett melankoliskt nav och är ett av de spår där pastor Barrett sjunger som mest besjälat.

T.L. Barrett gjorde fler skivor efter denna, alla i en liknande stil men utan att någonsin nå upp till samma höjder, i valfri betydelse, som på ”Like a Ship”. Långt senare var han inblandad i ett bedrägeri av pyramidspelsmodell (han slapp fängelse) men det är en helt annan historia som inte berövar debutskivan ett dyft av sin klara, säregna glans.