av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons)
Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead.
Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog.
Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans bortgång ett hål i oss och musiken.
Vi tog en promenad. Det var en fin augustieftermiddag, antagligen den tionde i månaden eftersom Garcia hade gått bort den nionde, solen hade inga problem att bryta igenom stackmolnen. Vi tittar upp på himlen och ser hur dödskallen och rosenkronan från det ikoniska omslaget till livedubbeln ”Grateful Dead” (känd under sin informella titel ”Skull & Roses”) avtecknar sig i molnen långt ovanför oss. Vi tittade häpet på himlen, och häpet på varandra. Det var som att Jerry skickade oss en sista hälsning.
Naturligtvis var det bara moln och en väldigt riktad form av pareidoli. Men oavhängigt de vetenskapliga förklaringarna var det något vackert med det.
* * *
Åratal tidigare låg jag ensam i min säng i den lilla linköpingsetta jag bodde i innan jag flyttade västerut. Jag kände mig lite ömklig och slog på radions P2 för sällskap. Sökande gitarrtoner sipprade mjukt ut ur högtalarna, toner som växte sig starkare, vidgades, ljudet expanderade i takt med att fler instrument trädde in i musiken. Väggarna i min garderobsstora lägenhet började liksom bågna, tänjdes utåt, innan de upplöstes och blev enbart musik. Att låten som spelades verkade lång men inte longörmässig kunde lika gärna ha berott på att den hade fått mig att tappa tidsuppfattningen som på dess faktiska speltid. Jag hade ingen aning om vad det var jag hörde och jag brydde mig inte heller om något annat än att musiken skulle fortsätta ett tag till och ett tag till.
När den tog slut drygt tjugo minuter senare berättade Stefan Wermelin med sin trygga stämma att jag just hade hört ”Dark Star” med Grateful Dead från deras liveplatta ”Live/Dead”.
Tydligen hade jag slagit på radion i exakt rätt ögonblick, precis när detta epos hade börjat och jag hade fått följa med hela vägen tills dess att det slutade.
”Dark Star” är en av monoliterna i Grateful Deads omfångsrika repertoar och var under stora delar av deras karriär en självklar trampolin in i ett improvisatoriskt Allting bredvid låtar som ”Playin’ in the Band”, ”Truckin’” och ”China Cat Sunflower”. Litteraturprofessorn Ulf Olsson skrev i sin musikessäsamling ”Konstruktion av en kropp” (1992) att Grateful Dead förhöll sig till sin musik som jazzmusiker förhåller sig till sin. Grateful Dead är det enda rockbandet i boken där deras sällskap utgörs av sådana som Thelonious Monk och John Coltrane. (Olsson skrev för övrigt en hel bok om Grateful Dead för inte så länge sedan, med den fina titeln ”Listening for the Secret”.)
Men ingen Dead-improvisation som jag har hört därefter har varit alls lika potent och exakt som ”Dark Star” på ”Live/Dead”. Det är en impopulär, eller i alla fall ovanlig åsikt jag har: Deras jam är rätt tråkiga. I mina öron låter de oftast som ett utdraget fippelfäpplande för fippelfäpplandets egen skull. Men för somliga ska ”Dark Star” helst vara en halvtimme lång. ”Playin’ in the Band” ska vara minst en kvart. Och så vidare. Trots att låtarna egentligen inte är längre än max fem minuter. Och efter dessa fem minuter när de börjar fippelfäppla tappar jag intresset och hoppar till nästa låt som förhoppningsvis slutar när den är slut. Exakt hur ovanlig denna åsikt är framgår om man kastar sig ner i kaninhålet som leder till deadheadsens, fansens, värld.
Med det sagt är jag lite svag för konserterna de gjorde 1968. Visserligen var de också jammiga, men de hade en energi som kunde spräcka jordskorpan. Tyvärr försvann den energin en bit in på sjuttiotalet när Dead istället började spela alldeles för många låtar alldeles för långsamt alldeles för ofta. Litosfärbräckarkraften förvandlades till seg letargi.
* * *
Grateful Dead började sin trettioåriga karriär som ett adrenalindrivet folk- och bluesband i San Francisco. Deras allra tidigaste inspelningar, gjorda innan LP-debuten 1967, visar dem som ett tonårserigerat garageband. Från början var bluesfantasten Ron ”Pigpen” McKernan bandets primus motor, och konserterna dominerades av sådant som ”Sitting on Top of the World”, ”Good Morning Little Schoolgirl” och ”Turn on Your Lovelight”. Garcia hade folkmusikbakgrund och bidrog med låtar i stil med ”I Know You Rider” och ”Cold Rain and Snow”.
Pigpens höga status bland framförallt amerikanska fans är rätt obegriplig för mig. Hans kärlek till bluesen går inte att ifrågsätta men den är betydligt större än hans förmåga att gestalta bluesen på ett trovärdigt sätt. Som sångare var han bäst precis i början, senare mest träig, och hans oskick att locka med resten av bandet i plågsamt långa versioner av ovan nämnda låtar gör många av Grateful Deads liveinspelningar från 1967-72 bitvis till en prövning för tålamodet. (Ärligt talat har jag inte hört en enda inspelad Grateful Dead-konsert som inte blivit bättre av att kondenseras ner från två, tre, fyra timmar till ungefär en och en halv.)
* * *
Deadheads diskuterar helst improvisationer. De jämför den ena ”Dark Star” med den andra med den hundrade, med en exegetisk iver. Varenda ton från Jerry Garcias gitarr, varenda intrikat taktförskjutning från Phil Leshs bas, varenda trumsolo från det flertal trummisar Dead hade (oftast två stycken på samma gång, inte alltid en bra idé) dissikeras och analyseras som Guds ord. Men istället för att slänga sig med bibelreferenser talar deadheads i datum. Det är 2/27/69, 8/27/72, 8/13/75, 4/22/77… och de invigda förstår och nickar belåtet. Den där klubbmentaliteten är en av sakerna som gör deadheads så irriterande.
Deadhead-fenomenet tog fart på sjuttiotalet. Allt fler sökte sig till gruppens konserter och ett parallellsamhälle av freaks, flummare, outsiders och varjehanda nonkonformister växte fram. En apart samfällighet som följde bandet från stad till stad, stat till stat, kontinent till kontinent för att dansa, hänföras, umgås och få tecken från den Jesus de hade upphöjt Jerry Garcia till. I spellokalerna fanns separata sektioner för de olika subgrupperna i deadhead-skaran. Mest spektakulära är kanske de dervischdansande anhängarna, men den mest kända avdelningen var ”tapers’ section” dit den som ville spela in konserten med så bra ljud som möjligt hade tillträde. Därför finns en uppsjö publikupptagningar i emellanåt häpnadsväckande bra kvalitet, att lägga till alla mixerbordstejper som också existerar. Någonstans läste jag att av de runt tvåtusentrehundra konserter Grateful Dead gjorde sägs cirka artonhundra finnas inspelade. Antagligen finns varenda en från mitten/slutet av sjuttiotalet och framåt dokumenterad och spridd mellan fansen.
Grateful Dead ville inte agera poliser åt sin publik och tyckte att ”once we’re through with it, they can have it”. Spela in och sprid. Men de hade råd att vara generösa med sådant. Dels byggde mycket av den sjukligt devota deadheadsrörelsen på flödet av dessa inofficiella inspelningar, dels lär bandet och dess efterlevande tjänat en fin slant på all merchandise genom åren…
* * *
H
ela bandet (liksom mängder av handräckare och roadies och, får man utgå ifrån, flertalet mer svårdefinierade påhäng) var tillsammans i allt detta. Men efter att Pigpen dog av tarmblödning orsakad av ett accelererande drickande (hans bandkollegor föredrog berusningspreparat det psykoaktiva slaget) förskjöts ledarskapet till den motvillige Jerry Garcia.
Redan som barn fascinerades Garcia av Frankensteins monster, och nu fick han allt mer bidra till att skapa sitt eget. Så mycket hängde på honom, så många människors försörjning. Så många deadheads beundran och livsmening – eller ska man kalla det livssubstitut? Det finns inget band som är så bra att det förtjänar religiös underkastelse, och det finns inget band som är så dåligt att det förtjänar att bestraffas med ett sekteristiskt följe.
Mitt i all mångtusenhövad fanatisk beundran kände Jerry Garcia sig allt mer ensam.
* * *
Ingen i bandet var egentligen någon bra sångare, tekniskt sett. Jag vet folk som inte gillar Bob Weir, de som tycker att han nästan är lika tråkig som Pigpen var. Själv tycker jag om Weirs röst, och kan tycka att han är ganska engagerande också i sina mest övertaggade stunder när han attackerar tonerna med samma precision som en bärsärk på flugsvamp.
Som sångare balanserade även Garcia på slak lina. Ibland vinglade rösten till så att man inte kan hjälpa att dra ett rädsligt andetag när man hör den. Men i gengäld sjöng han så ömsint att han kunde få lyssnarens hjärta att brista redan i första frasen. Det handlade alltid om någonting när han sjöng, även om texterna – de bästa skrivna av Grateful Deads externe textförfattare Robert Hunter – kunde vara nog så poetiskt/visionärt svårgripbara. Garcia sjöng med samma känslighet han spelade gitarr.
Förr älskade jag skivan ”Blues for Allah” från 1975. Idag står jag inte ut med att lyssna på den. Numer låter den för mig som vilket inrökt jazzrockband från Högböle som helst. Eller skulle ha gjort, om det inte vore för Garcias ton som jag är övertygad är ett direkt resultat av hans ungdomstid som bluegrassbanjoist. Men inte ens denna fjäderlätta ton kan få mig att lyssna på ”Blues for Allah” i sin helhet en gång till. Det finns så mycket annat med Grateful Dead där tonen kommer mycket bättre till sin rätt.
Det är besvärande att lyssna på senare inspelningar när Garcia dränkte denna mjuka, utlämnande ton i en ful och tungmanövrerad distortion. Kanske försökte han dölja det faktum att han tappat en del av sin fingervigör efter diabeteskoman han hamnade i mitten av åttiotalet. Övervikt och uttorkning är två troliga skäl till den. Men istället för att dölja spelbristerna accentuerade han dem med onödiga effekter. Låt oss vara ärliga: En Santana i världen är redan fem för mycket.
* * *
Även om i synnerhet ”Dark Star” då och då kunde sjunka ner i slukhål av skräck och mörker (deadheads exemplifierar gärna detta med den apokylaptiska versionen från Miami-konserten 1989) var Grateful Deads musik nästan alltid ljus. Uppbygglig och vänsäll. Därför tror jag att många lätt missar vemodet som finns där, det som alltid lurade inuti Garcia. Men när man börjar uppfatta det kan man inte sluta höra det och det ger Grateful Deads musik en annan dimension som jag tycker är betydligt viktigare än hur långa jammen var.
Mot slutet började dock mörkret krama Garcia allt för hårt. Under de sista åren av sitt liv föll han ner i heroinets käftar efter att ha levt bortom dem så länge att många nog trodde att tiden var en säker buffert mot återfall.
Under nittiotalet gav Grateful Dead inte ut några studioskivor, den sista kom 1989; titeln ”Built to Last” syns mer som ett önsketänkande, kanske en förnekelse, än en beskrivning av verkligheten. Det finns desto fler liveinspelningar från den tiden men de gör ofta ont att lyssna på. Det sticker i hjärtat när man hör Garcia kämpa med rösten. Det var inte längre bara en fråga om tontvivel; rösten sjönk i registret och ibland låter det som en allvarligt sjuk människas skrovel. Vilket det också var.
När bandet försökte samla sig för en sista studioskiva planerad till 1995 var Garcia oduglig i studion. Om han alls dök upp där. I slutet av 2019 kom ”Ready or Not” med liveinspelningar från karriärens slutskede, med låtar som var tänkta att hamna på den studioplatta som aldrig blev av. Flera av dem är riktigt bra som låtar betraktat men skivan präglas av en känsla av avsked. Det är en mycket sorglig skiva vars förfallna skönhet både lockar och molar.
* * *
Inbitna deadheads – sådana med stötfångardekaler som proklamerar att ”There is nothing like a Grateful Dead concert” – menar att man inte kan förstå Grateful Dead om man inte sett dem live. Ganska förmätet, och dessutom ett underkännande av bandet. Det betyder ju att ingen lyssnare som tillkommit efter 9 juli 1995 när Grateful Dead gjorde sin sista konsert, på dagen en månad innan Jerry Garcia dog femtiotre år gammal, någonsin kommer att kunna förstå musiken. Och då, på något sätt, dör ju också musiken i samma ögonblick som den siste konsertbesökaren dör.
Det är också ett underkännande av gruppens själva musik, både av de skivor de gav ut och av alla de där artonhundra livetejperna som finns. Vittrar inte Grateful Dead musik om de reduceras till ett enbart socialt evenemang i lysergiska kulörer? Jag tycker att det är att kapa musiken vid dess rötter, rötter som vuxit i betydligt fler år än vad Grateful Dead ens existerade – blues, country, folkmusik, avantgarde, elektroakustisk musik, jazz… En musikhistoria som ger Deads musik en bärkraft långt större än vad de fanatiska kotterier som omger den gör.
Det är faktiskt ganska motbjudande.
Men mer motbjudande är att det var den här kulten som upphöjde Garcia till en Jesus han varken ville eller orkade vara som gjorde honom ensam och deprimerad för att han inte kunde stoppa det maskineri, det otyglade Frankensteinmonster som Grateful Dead blev.
I viss mån hade väl Grateful Dead själva en del i det. Får man tro den sevärda men sorgliga fyratimmarsdokumentären ”Long Strange Trip (The Untold Story of the Grateful Dead” som kom för ett par år sedan fanns det krafter i bandets inre kretsar som under inga omständigheter kunde tillåta Garcia hoppa av. Han skulle ha klarat sig utan bandet (hans sidoprojekt var många, hans musikaliska passion stor) men bandet skulle aldrig klarat sig utan honom. Som det sägs i filmen: Garcia förkroppsligade bandets själ.
* * *
Grateful Dead tyckte aldrig att studioskivorna gjorde dem rättvisa. I det fallet ställde de sig på deadheadsens sida. Men jag bryr mig inte om vad de själva tyckte, och jag har inget intresse av att vara något otvättat deadhead. Jag kan utan att skämmas säga att jag gillar bandets studioplattor mycket mer än deras konserter. Men jag såg dem ju heller aldrig live, har bara hört en del välrenommerade konsertupptagningar, så jag är väl en av dem som aldrig kan ”förstå”… Men jag gillar ju låtar.
Det är en av de saker som jag begriper allra minst av med deadheads. Man hör dem nästan aldrig prata om låtarna. Om vilka bra låtskrivare de hade i bandet. Det är konsertdatum hit och jam-jämförelser dit. Kanske är det där med låtarna underförstått, men någon gång kunde jag väl få höra någon säga vilken underskönt vacker låt ”Ship of Fools” är, eller hur avväpnande omedelbar ”Dire Wolf” är, eller vilken briljant garagerökare Dead hade i ”The Golden Road (To Unlimited Devotion)” (en titel som många uppenbarligen tog som en bokstavlig livsregel), eller vilken ypperlig countrystänkare ”Friend of the Devil” är, eller vilken hjärtknipande fin ballad ”Black Muddy River” är, eller hur försvarslös man är inför melodin till ”Ripple”. Eller vilken oemotståndlig poplåt ”Touch of Grey” är – istället avskys den ideologiskt för att den blev en oväntad hit 1987 och därmed lockade ”vanligt folk” till de sakrosankta mässorna: konserterna. Som om helgedomen därmed hade vandaliserats av avfällingarna, av dem som sekteristerna med illa dolt förakt benämnde ”touch-heads”.
Visst är allt det där störande och irriterande men till syvende och sist helt ovidkommande för min relation till Grateful Dead (det finns ju ingen anledning att lyssna på pladdret från fundamentalister av någon som helst sort). Mitt Grateful Dead är mitt, och det är kanhända annorlunda men inte sämre eller simplare än någon annans: ”American Beauty”… ”Workingman’s Dead”… den hjärtevärmande och akustiska liveplattan ”Reckoning” med en version av ”It Must Have Been the Roses” som är kärlek i alkemiskt ren form… debutplattan, för den är så himla charmig. Och alla de raka, okonstlade låtarna som står ut som bergstoppar på andra skivor som annars är svindlande djupa dalar; det finns minst en toppenlåt på varje Dead-platta. Och utöver det, de konserter jag har sparat i hanterbart nerredigerat skick.
Alla de där sakerna som fortfarande då och då får mig att titta upp i molnen efter kärleksfulla synvillor.