torsdag, september 20

PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

av Peter Sjöblom

Peter Sjöblom tycker inte om julen. Han tycker så illa om julen att han var tvungen att bearbeta sin neuros i en krönika.

Nu är det dags för det perenna traumat igen. Skränets, den ondskefulla risgrynsgrötens och den tillkämpade frikostighetens högtid. Varför ska man vara särskilt generös just på julen? Kan man inte vara det jämt? Vara lite hygglig mot sina nära året om och ge saker av kärlek utan att det står i almanackan?

Dessutom finns det tomtar på julen. Redan flera veckor i förväg går de omkring på gatorna helt öppet och alla accepterar det som om det inte vore ett dugg konstigt. Tänk på saken: det handlar om vuxna maskerade män (för jag förmodar att majoriteten av tomtarna fortfarande är män, det låter i alla fall så när de skrockar sitt ho-ho-ho) som lockar till sig barn som under hela sitt unga liv har fått höra att de inte ska gå nära skumma gubbar med presenter men just i december är alla förmaningar bortglömda och föräldrarna hejar på sina telningar och till och med tycker att de ska gå fram till tomtehelvetet och sätta sig i hans knä så att de får ta en bild som bara några sekunder senare hamnar på Facebook och får en massa upptummar och applåderande emojisar och förmodligen ett och annat ”kramiz” också.

Bara detta kramiz är ju något som kan ge en skador för livet.

Det låter som ett jäkla dansband.

Lyckligtvis verkar kramiz-trenden vara på nedåtgående men som med allt annat otyg som med kraft och hjältemod ska kämpas ned i den avgrund det kom upp ur lär kramiz säkert göra comeback just som man lyckats förtränga det och börjat leva ett någorlunda normalt liv igen.

Hur som helst är det är så där man bygger en hejdundrande tonårsrevolt och svindyra psykologräkningar.

Förresten är tomtar farliga för vuxna också. Jag vet det av personlig erfarenhet. Jag blev nämligen jagad av en tomte en gång.

Han stod vid ingången till ett större varuhus i Göteborg när jag var absolut tvungen att köpa strumpor. Min första tanke (jag hade en extra dålig Ebenezer Scrooge-dag för det var bara någon dag innan jul och jag misstänkte att alla omkring mig hade särskilt suspekta uppsåt bakom den grankuleglittriga fasaden, inte bara tomtar) var att han säkert skulle förfölja mig om han fick syn på mig.

Ni vet vad som sägs: bara för att man är paranoid betyder det inte att inte alla tomtar är ute efter en.

Så tror ni inte att fanskapet förföljde mig upp i rulltrappan och han hade dessutom ett dragspel som kväkte julvisor som en Darth Vader i falsett! Och så snackar folk om ”It”! Här har vi att göra med en tvättäkta Krampus! Med dragspel, nota bene!

Så i år funderar jag på att istället åka till New Orleans över jul. Ja, inte på riktigt då men jag funderar på att sträcktitta på ”Treme” tills tomtarna tuppat av. Att titta på ”Treme” (uttalas ”tre-may”) är nästan som att befinna sig i New Orleans på riktigt. Vill jag gärna tro i alla fall. Autenticiteten har diskuterats men många äkta N’Awlinz-bor menar att den skildrar andan i staden och livet efter Katrina riktigt bra. Det är hur som helst världens bästa teveserie, möjligen den näst bästa efter ”Berlin Alexanderplatz” (Rainer Werner Fassbinders kraftprov) och dessutom en av de få spelfilmer/teveserier där musiker gestaltas trovärdigt. För har ni tänkt på hur ofta musiker på film framstår som karikatyrer? Till och med om det bara står något band i bakgrunden, utan någon i övrigt framträdande roll, känns det konstigt oäkta. Inte alltid men oftast.

Minns med särskild olust något avsnitt av någon av de mer populära brittiska deckarserierna som pågått i en evighet och en halv, kanske var det ”Morden i Midsomer” som jag sömnlöst tittade på, det var hur som helst uppenbart att den som skrivit och regisserat avsnittet inte hade någon som helst inifrånkunskap vare sig om hur man använder en inspelningsstudio eller hur musiker tänker och resonerar.

Annars har jag aldrig fastnat i serieträsket på det sätt så många andra verkar göra. Jag tyckte ”Sopranos” var lika trist som allting som har med maffian att göra och ”Breaking Bad”, alltså allvarligt – jag behöver ännu en knarklangarhistoria lika lite som jag behöver ett borrhål i nackloben. ”True Detective” var överskattad och ”Game of Thrones” har jag bara sett en kort sekvens ur där Wilko Johnson är med och det var enbart för att jag älskar hur han spelade gitarr i Dr. Feelgood. Men han spelar ju inte gitarr i ”Game of Thrones” så den serien tycker jag att jag kan jag fortsätta med att inte ha sett.

Fast jag gillar fortfarande ”Six Feet Under” men inte lika mycket som ”Treme” som alltså är den bästa teveserie som gjorts, eller möjligtvis den näst bästa. Kanske för att man plockade in så många riktiga musiker i den, inklusive ett antal riktiga höjdare som inhoppare i varje avsnitt. Serien är rena uppslagsverket över musikens New Orleans, med Dr. John, Allen Toussaint, Irma Thomas, Rebirth Jazz Band, Dave Bartholomew, Clarence ”Frogman” Henry, Fats Domino, Lloyd Price och Neville-familjen (även om jag faktiskt inte gillar Art Nevilles röst). Och icke-New Orleansaren Elvis Costello tittar också förbi. Bland många andra. Det är onödigt att påpeka att soundtracket till serien är på en nära nog ouppnåelig nivå.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser ”Treme”, jag rycks med i den lika mycket varje gång. Och det är något med sådan gravitation som krävs för att förtränga det faktum att det är jul och att det helt öppet går dragspelstomtar på gatorna.